Det går inte att prata om Dragon Age: Inquisition utan att nämna föregångaren Dragon Age 2. Efter den stora succén med Dragon Age: Origins ville utgivaren EA, av naturliga skäl, nå ut till en ännu större publik med det andra spelet. Designbeslut togs för att tilltala en bredare målgrupp, förändringar gjordes och spelet blev klaustrofobiskt, linjärt och enformigt. Resten är en förfärlig historia av upprörda fans.
Dragon Age: Inquisition är det bästa av två världar, där det är införstått att merparten av det bästa är taget från originalet Origins. Nu är spelvärlden Thedas enorm och fullproppad med utsiktsplatser, uppdrag, strider, resurser och små berättelser. I jämförelse med till exempel The Elder Scrolls V: Skyrim, är Dragon Age: Inquisition mycket, mycket större. Och drakarna är, som fantasyfans förväntar sig, riktiga motståndare och inte förvuxna flugor att irritera sig på.
För en gångs skull är drakarna ett riktigt hot och inga fiender en bara boffrar ned. Precis som det skall vara!
Storyn börjar redan i startmenyn, med hundratals tempelriddare och magiker marscherande mot ett tempel i bergen. Båda sidor har avstånd från varandra – de är fiender. De som är bekanta med Dragon Age vet att magiker, på grund av sina krafter, levt i förtryck under kyrkan och tempelriddarna. Nu har magikerna gjort uppror mot tempelordern och båda parterna är i fullt krig mot varandra. Efter att spelaren klickar på new game exploderar templet och utplånar både magikerna och riddarna. Kvar är ett gigantiskt hål i himlen som det regnar demoner ur.
Ut ur askorna kliver du, eller rättare sagt din karaktär, med ett magiskt märke på handen. Det visar sig snart att märket är det enda som kan sluta sprickan i himlen. Samtidigt måste kriget mellan magiker och riddare få ett slut och du värvas till den nybildade inkvisitionen för att återställa ordning i Thedas.
Även om Inquisition, som Dragon Age 2, är en fristående berättelse spelar några av de val och konsekvenser från tidigare spelen in i storyns periferi. Vissa bekanta ansikten dyker upp och berättar om deras möten med den grå väktaren, hjälten i Origins, eller hur staden Kirkwall förändrats av dess kämpe, hjälten i 2:an. Dessa små anknytningar till de tidigare spelen binder samman upplevelsen för fans på ett snyggt sätt, även om de kan kännas lite obetydliga, utan att komplicera det för nya spelare.
I Dragon Age: Inquisition återinförs den taktiska kameran som så många fans på PC älskade i Origins, bara det att den inte är ett dugg jäkla taktisk. Istället för att få en överskådlig blick på slagfältet, måste spelaren flytta en markör fram och tillbaka längst marken för att positionera och koordinera karaktärer. Det hela hade inte varit så jäkla jobbigt om det inte vore för att kameran enbart är tio meter över marken och markören inte kan sväva över hinder.
Varje gång en spännande konfrontation nalkas, där strategiska ansträngningar behövs, drar jag en liten suck. Den taktiska kameran är inte så illa att den leder till förluster – tack och lov går det att pausa tiden – men det bidrar ofta till ett onödigt irritationsmoment i strider som ska vara utmanande rent taktiskt och inte praktiskt.
Att kalla det här för taktisk översikt är årets skämt! Det må se okej ut på bild men att försöka styra fyra karaktärer såhär är besvärligt.
Dragon Age har i och med Inquisition tagit ett steg närmare Dark Souls genom att ta bort helande magier och begränsa antalet mediciner spelaren kan bära med sig. Istället har magiker utrustats med tillfälliga barriärer som absorberar skada och krigare har försatts med en skyddande gard som fylls upp desto fler attacker som denne blockar med sköld. Detta tvingar spelaren, i alla fall på normal eller högre svårighetsgrad, att vara försiktigt i varje konfrontation. Att kasta sig på några till synes ofarliga banditer utan att smyga fram med en tjuv eller trolla fram en barriär kan leda till onödiga skador.
Antalet egenskaper karaktärerna kan lära sig ser också ut att ha minskat och synergierna mellan egenskaperna är otydliga. Istället finns det massvis med passiva egenskaper som förstärker karaktärerna procentuellt, men hur stor inverkan de har är svårt att säga. Makt i spel, tycker jag, uttrycker sig starkare i aktiva egenskaper som magier och specialattacker. Dessutom baseras alla offensiva egenskaper på vapenskada, så desto bättre vapen en karaktär har desto starkare är dess egenskaper – vilket gör stats som styrka och smidighet lite meningslösa.
Många kommer nog uppleva dessa förändringar som något negativt, men jag tycker att de utvecklar spelet och gör det fräscht, smidigare och aningen svårare. Jag hade istället blivit besviken om utvecklarna valt att behålla de gamla systemen där allt motstånd gick att stånga sig igenom bara en hade tillräckligt med helande drycker.
En otroligt bra tillsats i Inquisition är hantverkssystemet som tillåter en att skräddarsy vapen och rustningar till karaktärerna och ge dem fördelaktiga egenskaper. Att dessa sedan går att uppgradera och förstärka tillför ytterligare ett lager av microspel som väger in i den övergripande taktiken – och så kultiverar det ett tvångsbeteende att plocka upp vartenda blomma och mineral ute i fältet.
Dragon Age: Inquisition är ett stort spel. Otroligt stort. Så att en och annan bugg slinker igenom kvalitetskontrollen är jag beredd att ha överseende med. Men jag och många andra har fallit offer för en bugg som byter rösten på ens karaktär – vilket helt i grunden förändrar upplevelsen av karaktärens personlighet och relationen spelaren har med den. Denna bugg uppstår vid en punkt i huvudstoryn och om spelaren inte har en separat sparfil innan buggen kan timmar av speltid vara förstört. Jag hade investerat 55 timmar i spelet innan jag fick buggen och hann olyckligtvis skriva över min sparfil innan jag upptäckte röstförändringen. Ni kan förstå att jag blev arg och ledsen när karaktären som jag kommit att bli fäst vid helt förändrades. Jag har försökt, men kan inte återskapa henne som hon var. Ingen inkvisitor kommer vara som henne…
Min starka och frispråkiga inkvisitor innan hon tappade rösten.
I tisdags kom en patch för spelet som rättade till den här och många andra buggar, men röster som redan ändrats korrigeras inte tillbaka. Patchen kom tyvärr två veckor för sent och jag, som så många andra, har redan hunnit lida för det. Jag är beredd att dra det så långt som att klassa buggen som game breaking, det vill säga att den förhindrar spelets framfart. Att denna bugg passerade kvalitetstestet rättfärdigar jag som en betygssänkning.
För att undvika spoilers ber jag alla som vill veta mer om buggen och hur den kan undvikas att maila mig på daniel@varvat.se.
Storyn i Inquisition är i sin helhet en relativt klichéartad fantasysaga. De goda mot de onda och så vidare. Utan att nämna detaljer kan jag säga att det är i de enskilda äventyren och uppdragen som BioWares briljerar med sin berättarteknik. Det är karaktärsporträtten, dialogerna och det spontana som fängslar, inte uppdraget att rädda världen. Överallt i världen går det att hitta små berättelser, vare sig det är ett sidouppdrag, skrivna lappar mellan familjemedlemmar eller fornlämningar så bidrar allt till en levande värld att förlora sig i. Här är ordspråket ”det är resan och inte målet, som är meningen med livet” också meningen med spelet.
Upp till releasen av Dragon Age: Inquisition har utvecklaren BioWare uppmärksammats för dess öppenhet när det kommer till sexualitet – något spelutvecklaren varit i framkant med sedan Mass Effect-serien och tidigare Dragon Age-spel. För första gången i ett västerländskt storspel är en manlig huvudkaraktär en potentiell partner enbart för manliga spelkaraktärer. Dorian, som han heter, är en sofistikerad och rolig karaktär med eyeliner och mustasch som alltid får mig att skratta eller tänka efter. Dessutom är en av bikaraktärerna en transsexuell krigare. Sättet som BioWare skildrar dessa fantastiska karaktärer får mig att känna stolthet över mitt val som gamer.
Vissa kan tycka det irrelevant att ta nämna representationer av sexualitet i en spelrecension, men jag anser det viktigt att i alla fall nämna hur karaktärer skildras. Det finns kopplingar mellan medier som datorspel och de värderingar och normer samhället har. Hundratals medieundersökningar tyder på detta. När spel som Dragon Age: Inquisition då framställer underrepresenterade sexualiteter på ett värdigt sätt tycker jag inte det är mer än rätt att uppmärksamma det.
Introduktionen och anledningen till varför inkvisitionen upprättas i spelet känns aningen krystat och påskyndat – som en gimmick, liksom. Men när hären bosätter sig i fästningen Skyhold och sakta men säkert växer och formas runt spelaren är det omöjligt att inte dras med i kamratskapen. Inkvisitionen är full med stora och små spännande karaktärer att interagera med och lära känna, diplomater och handelsmän att förhandla med, brottslingar att döma och resurser och arbetsuppgifter att fördela.
I tidigare storslagna rollspel har upplevelsen av makt enbart reflekterats i karaktärernas utrustning och level, men Inquisition introducerar en krigsplan som verkligen lyfter fram känslan av makt. På den här krigsplanen tilldelar spelaren uppgifter åt sina chefer som sedan rapporterar till dig – ibland också med lite loot. Detta macrospel är ett sätt att praktiskt öka inkvisitionens styrka och inflytande i världen samtidigt som utvecklingen hela tiden återkopplas till spelkaraktären. Inte ens Shepard i Mass Effect 3 hade så här mycket makt!
Dragon Age: Origins var för några år sedan ett mäktigt rollspel på PC men med haltande konverteringar till Playstation 3 och Xbox 360. Dragon Age: Inquisition däremot är lika mäktig på konsol som på dator. Tyvärr har jag bara testat spelet på Playstation 4 och kan således inte uttala mig om hur spelet är på förra generations konsoler.
Kontrollen är naturlig och responsiv vilket gör styrningen enkel att lära sig. Dessutom är det mycket lättare att gå fram till ett föremål med styrspak än tangentbord! På datorn får jag alltid korrigera karaktärernas placering genom att dutta på WASD-tangenterna medan jag med kontrollens analoga styrspak har bättre precision.
Även om det finns grafiska skillnader mellan versionen till Playstation 4 och den till PC, lyckas ändå konsolen att måla upp ett vackert Thedas. Grafiken är skarp och flyter på smidigt med relativt få hack. För en gångs skull känns det inte som att konsolspelare dragit det korta strået! Dragon Age: Inquisition är ett givet val till konsol.
Jag kan skriva hundra sidor om hur mycket jag tycker om Dragon Age: Inquisition, men det bästa är att uppleva det själv. Jag kan rekommendera spelet för alla som spelat de tidigare spelen i serien och de som gillar de gamla Baldur’s Gate- och Neverwinter Nights-spelen. Dragon Age: Inquisition har vacker grafik, intressanta karaktärer att lära känna, en enorm värld att utforska och farliga monster att besegra.
Spelet innehåller även en multiplayer del som jag inte nämnt tidigare i texten, som är mer av en fristående funktion. Uppskattade du multiplayern Mass Effect 3 kan du finna nöje i Inquisitions, men personligen lockas jag ständigt tillbaka till den enskilda upplevelsen.
Dragon Age: Inquisition är en given kandidat till årets spel och personligen är jag beredd att nominera den nästa år också då jag är säker på att det här är ett spel många kommer minnas de kommande åren. Mitt hjärta må ha krossats när min karaktär förlorade rösten, men att jag är villig att börja om efter 50 timmar säger ändå något om spelets värde. Jag ska rädda Thedas – och jag ska ta mig tid att göra det!
Dragon Age: Inquisition finns ute nu på PC och till Playstation 4 och 3 samt Xbox One och 360.
[recension titel=”Dragon Age: Inquisition” betyg=”9,5″ skribent=”Daniel Vallejo” datum=”2014-12-11″][/recension]
