När jag installerade Dragon Quest XI: Echoes of an Elusive Age var jag skeptiskt nyfiken. I flera år har jag gradvis tappat hoppet i de japanska rollspelen. De har helt enkelt inte hållit samma kvalitet som de västerländska. Jag är väl medveten om att en betydlig kulturell klyfta existerar mellan regionernas spelpreferenser, men de har helt enkelt inte haft en chans mot alla The Witchers och Mass Effects. Men Dragon Quest XI är ett härligt skutt bakåt i tiden, till en tid då allt var enklare. Dragon Quest XI ger skäl för uttrycket ’det var bättre förr’.
Dragon Quest XI: Echoes of an Elusive Age är seriens stora återkomst till stationära konsoler efter att i några år ha berättat sina sagor på Nintendo 3DS.
Det var en gång…
Berättelsen i Dragon Quest XI börjar som många andra genretypiska japanska rollspel med att en stum, ung man ställs inför sin ungdomsprövning. Kort därefter blir det känt att denna pojkspoling är reinkarnationen av en legendarisk hjälte och därmed ärver ansvaret för världens räddning. Vad som följer är en klassisk saga om gott och ont som tar dig över kontinenter och vidare.
En passage i spelets inledning är löjligt utdragen, men det blir bättre efter att du kommer iväg från Heliodor.
Det må vara så att Dragon Quest XI har en bekant berättelse, för visst är den gammalmodig. Men Dragon Quest XI består av så mycket mer än en söndertjatad saga, det är en resa. Under de 80 plus timmar det tar att spela genom Dragon Quest XI hinner du ta del av så många livsöden, historier, känslor, dramatiska händelser, komiska ögonblick, pinsamma stunder och insiktsfulla rader text. Många av sidouppdragen ger dig inte bara xp och loot, utan hjälper NPC:s att förbättra sina liv.
I ett uppdrag ber en revisor dig att hämta en korallblomma åt honom som hans fru kräver. Men situationen är mer komplicerad än så, paret är på semester men det enda mannen tänker på är jobbet hemma och hustrun vägrar att lämna semesterorten utan en sådan blomma. När du sedan återvänder med blomman kommer maken till insikt och bestämmer sig för att stanna kvar och reparera äktenskapet – ”familjen är trots allt viktigast”. Pratar du med hustrun tackar hon dig och erkänner att hon aldrig brydde sig om blomman, utan bara ville spendera värdefull tid med sin upptagna make. Hon är säker på att deras relation stärks av den här händelsen – allt tack vare ditt engagemang. Uppdrag som denna får en gift man som jag att bli alldeles känslosam och Dragon Quest XI har många liknande stunder.
Världen, Erdrea, är dessutom full av indirekt berättande. Miljöerna har detaljer som säger något om omgivningen och bygger antingen ut världen med information eller höjer stämningen. Till exempel i Heliodor, ett av de första städerna du anländer till, finns det en lägenhet i slummen där tre män bor. Hyllorna och borden är fulla med vad som bara kan vara spritflaskor. Lyssnar man på vad männen pratar om får du en inblick i deras liv. En av dem påpekar också att du inte har något att göra där (underförstått: i deras alkiskåk).
Old gen på next gen
Dragon Quest XI är nog det vackraste japanska rollspelet på marknaden just nu. Spelet har en färgpalett som är rik och ger en mysig känsla när du spelar det. Aldrig tidigare har Akira Toriyamas design fått sådant liv som det får i elvan (med undantag för kanske Dragon Ball FighterZ). Grafiken tillsammans med det härligt komponerade soundtracket gör varje sittning till en trevlig stund – perfekt som avslutning på dagen.
När de här goa systrarna ansluter sig till dig får du svårt att byta ut dem – de är en oslagbar magisk kombination.
Till skillnad från den japanska utgåvan av Dragon Quest XI som kom 2017 har den västerländska utgåvan röstskådespelare. Personerna som ger karaktärerna röster är inte direkt kända, men lyckas med att ge dem personlighet. Lauren Coe som gör rösten till magikern Veronica gör ett fenomenalt jobb med att förmedla hennes bitska personlighet och likaså Alex Norton som spelar morfarsfiguren Rab.
Över lag håller Dragon Quest XI hög kvalitet när det gäller spelets audiovisuella presentation. Majoriteten av speltimmarna är trevliga, men då och då utsätts du för några av spelets små irritationsutlösare. Till exempel störs jag något ofantligt av att hinder i miljön inte blir transparenta när de är i vägen för kameran. Eftersom många av äventyren i Dragon Quest XI tar plats i utomhusmiljöer är det ganska vanligt att träd och annat buskage skymmer sikten.
När vi ändå är inne på småpotatis vill jag nämna att musiken blir tråkig i längden. Visst, den är bra komponerad och kan sätta sig på huvudet som sommarplågor, men variationen är på tok för liten och sker allt för sällan. Nästan varje stad och by har samma musik, detsamma gäller många utomhusområden. Den största boven är stridsmusiken som har en kriminellt kort loop på 40 sekunder. De flesta strider tar några minuter att knöla sig genom, då är det riktigt psykande att höra samma trudelutt flera gånger om.
Min tur, sedan din
För mer än trettio år sedan satte det första Dragon Quest standarden för moderna japanska rollspel: det turordningsbaserade stridssystemet. Det elfte spelet följer standarden till punkt och pricka, på gott och ont. För en rollspelsfantast kan det vara tryggt och bekvämt att bara hoppa in i spelet utan att behöva läsa en massa tutorials eller dribbla med avancerade system. Typ som att sätta sig i en ny bil efter att ha haft körkort i tio år. Men samtidigt blir det en smula tråkigt då det inte finns något nytt som utmanar eller stimulerar.
Bossarna ger dig en rejäl utmaning om du är några levels för låg.
Dragon Quest XI har de bekanta vapnen och magier som etablerats i serien. Det nya tillskottet är pep powers, visuellt häftiga super attacker som bara kan utföras när en eller flera karaktärer är peppade. Trots att funktionen har sin charm (karaktärer blir peppade slumpmässigt) så är det också inget vi redan sett variationer av tidigare. Det turordningsbaserade stridssystemet är på sätt och vis en stabil grund till ett rollspel, men utan intressanta mekaniker i striderna blir varje möte med fiender en simpel armbrytning – den starkaste vinner och inte möjligtvis den smartaste.
Karaktärsutvecklingen (som sker över ett rutmönster) är bekant men erbjuder flera valmöjligheter. Karaktärerna är inte bundna till deras tillskrivna arketyper och de kan inrikta sig i flera specialiseringar. Eller vara lite allt-i-allo. Serena, gruppens utvalda healer kan med rätt förutsättningar bli en riktigt stark krigare och Jade, en skicklig närstridsfighter kan istället bli en förförerska som avbryter fiendernas anfall. Oavsett vad du väljer finns det inget rätt eller fel och du kan när som helst (för en smärre summa guld) välja att inkassera alla spenderade karaktärspoäng för att byta inriktning och pröva något nytt.
Med Fun-Sized Forge gäller det att hitta en mellan hammarslagen och smedjans återstående värme.
Ett tillskott i elvan som överraskade mig positivt är Fun-Size Forge och hantverksfunktionen det tillför. Den magiska lilla smedjan får du tillgång till tidigt i spelet och visar sig snabbt bli en ovärderlig resurs. Runtom i världen hittar du diverse föremål och råvaror som kan omvandlas till vapen och utrustning i smedjan – så länge du har instruktionerna till föremålet. Eftersom de flesta tillhyggen och kroppsskydd som säljs i affärer är dyra i förhållande till mängden guld du genererar, lär du dig tidigt att hålla utkik efter resurser och instruktioner. Instruktioner är ofta belöningar i uppdrag men går även att hitta i random bokhyllor. Dessutom är hantverksaktiviteten småkul där du får hamra ut föremålet ur en magisk deg. Med tiden erhåller du fler handverksförmågor som gör det både lättare och roligare att banka fram klänningar och vantar i smedjan.
Det bästa genren har sett på generationer
Efter många herrans timmar med Dragon Quest XI kan jag med handen på hjärtat säga att det är det bästa spelet i genren. Med tanke på ett spel som värnar så varmt om seriens traditioner är det inte heller något jag uttrycker tanklöst. Dragon Quest XI håller en hög kvalitet, utan buggar, crasher eller gropar i prestandan. Det är så avslappnande att spela att timmarna flyger iväg. Jag gillar den kravlösa storyn och hur den är rakt på sak, samtidigt som spelet har ett känslospektrum som underhåller genom alla dess timmar. Akira Toriyamas tidlösa karaktärsdesign och de varma färgerna ramar in Dragon Quest XI som en tecknad fantasyfilm från barndomens svunna år. Det är helt enkelt mysigt att spela Dragon Quest XI!
Dessvärre är Dragon Quest XI ett spel som inte alla nödvändigtvis uppskattar. Japanska rollspel har en fallenhet att skrämma bort oinvigda. Plus att man får en hel del gubbsnusk med på köpet som i dag bara känns pinsamt. Elvan påminner däremot mycket om de klassiska rollspelen från 90-talet och kan bjuda fans av Final Fantasy VI, Chrono Trigger och Breath of Fire på en trevlig nostalgitripp. Spelare som redan är bekanta med serien och har någon grad av affektion till dem har ingen anledning att dröja, elvan är ett måste för er!
Betyget speglar vad en fan av japanska rollspel skulle tänkas uppskatta.
