Jag är besviken på Dragon’s Dogma 2. Inte för att jag hade orealistiska förväntningar på spelet, eller för att det har okonventionella funktioner. Mitt missnöje grundar sig främst i prestandan, men även dess orealiserade potential. Dragon’s Dogma 2 imponerar och förtrollar i sin presentation och design, men ju mer du spelar desto tydligare är det att någon eller någonting har hämmat spelets utveckling.
Den för djävligt dåliga prestandan är ett uppenbart tecken på att Itsuno och hans team inte fått den tid de behövt för att optimera Dragon’s Dogma 2. Eller resurserna att kvalitetstesta stabiliteten. Varvat har testat Dragon’s Dogma 2 på Playstation 5, så ett glapp mellan PC och konsol var förväntad, men inte till den här graden. Spelet saknar bland annat inställningar för kvalitet och prestanda, en funktion alla spel exklusiva till dagens konsoler borde ha. Men det är inte det värsta.
Dragon’s Dogma 2 begår en dödlig synd på konsoler: det löper inte i 60 bildrutor i sekunden – inte ens i 30! Jag kan acceptera 30 bildrutor i sekunden, förutsatt att spelet håller en jämn frekvens och att den visuella kvaliteten berättigar sänkningen. Men Dragon’s Dogma 2 klarar inte ens av att hålla en jämn takt, särskilt inte i städer eller under stora strider. Dessutom är grafiken inte alls imponerande och lider av undermåliga texturer och karaktärer som ploppar in mitt framför näsan på dig.
En uppdatering till Dragon’s Dogma 2 låter konsolspelare låsa bildfrekvensen till max 30. Men funktionen hindrar inte spelet från att falla under 30, utan jämnar bara ut pendlingen genom att kapa topparna i bildfrekvensen.
Den dåliga prestandan har fullkomligt dödat mitt engagemang för Dragon’s Dogma 2.
På PC är prestandan också en het potatis och ett ämne för mycket kritik då spelet har problem även på kraftfull hårdvara.
Dragon’s Dogma 2 – inte likt något annat rollspel
För de av er som är nyfikna på vad för spel Dragon’s Dogma 2 är så kan jag enklast beskriva det som ett actionrollspel i en öppen värld med stora monster och drakar att dräpa. Du spelar som en odödlig hjälte som fått sitt hjärta bokstavligen uppätet av en drake och det är ditt uppdrag att dräpa draken och rädda landet. Till din hjälp har du Pawns, viljelösa krigare från andra dimensioner som lyder alla dina befallningar.
Under ditt äventyr stiger du i level, hittar utrustning, går på uppdrag, dräper monster i episka strider och lär känna vänner och fiender. Beskrivningen låter väldigt generell fantasy, men Dragon’s Dogma 2 är utan like. Dess system är säregna och mycket av dess design går mot strömmen. Det har bara en sparfil, nästan inga uppdragsmarkörer, tvetydig story och mat som ruttnar. Det här är ett spel som utmanar dig.
Pawn-systemet är troligtvis det enskilt mest unika med Dragon’s Dogma 2. Utöver sin egna avatar, skapar varje spelare en personlig Pawn som följer med under hela äventyret. Denna Pawn kan sedan andra spelare tillfälligt rekrytera. Det som gör allt så underbart är att Pawns lär sig var skatter ligger, fienders svagheter, vägarna till uppdrag och om värdefulla råvaror finns i närheten. Sedan delar de med sig av vad de vet till spelaren! Detta gör att Pawns inte bara är gruppmedlemmar med stridsfärdigheter, de kan även agera guider och rådgivare!
Var tog alla drömmar vägen?
Dragon’s Dogma, originalet från 2012, kom under en tid när spelare törstade efter något svårare. Dark Souls slog genom och Dragon’s Dogma som var lika underfundig blev en sovande hit. Genom åren har spelet fått ett närmast mytiskt rykte och dyrkande kultfölje. Dragon’s Dogma är idag vida omtyckt för sin intressanta spelmekanik och sina brutala system. Trots att det var ett notoriskt klumpigt spel med orealiserad potential är vi många som minns det med värme.
Dragon’s Dogma 2 hade möjligheten att bredda och raffinera spelkonceptet på ett meningsfullt sätt. Utöka funktioner och ta det en nivå högre. Så blev tyvärr inte fallet. Vare sig det är Capcom som tyglat utvecklingen eller Hideaki Itsuno som inte kunde realisera visionen är oviktigt. Men det är frustrerande att djupdyka i Dragon’s Dogma 2 bara för att inse att spelet är precis som sin föregångare: full av orealiserad potential.
Självklart har Dragon’s Dogma 2 många roliga nyheter som gör världen mer inlevelserik. Det förfinade Pawn-systemet är ett unikt och finurligt system som genomsyrar hela spelet. Och små saker som att en Pawn kan lära sig alviska och översätta åt spelaren eller att en övernattning i tält återhämtar hälsan är funktioner som gör äventyret mer minnesvärt. Spelets två nya yrken är också underhållande tillägg.
Däremot är nästan alla spelets grundläggande funktioner direkt hämtade från originalet och oförändrade. Flera av karaktärernas yrken, så kallade Vocations, är samma som de i originalet och har i stort sett samma attacker och magier. Animationer är identiska och fienderna är desamma som i det första spelet. Ett väldigt litet antal nya och sällsynta monster gör debut i Dragon’s Dogma 2. En gnagande känsla av repetition infinner sig obönhörligen!
Att även den nya spelbara rasen Beastren inte har några meningsfulla mekaniska skillnader från människa, bortsett från ett par unika dialogreaktioner är ett exempel på bortkastad potential. Likaså är spelets många häftiga vapen och rustningar som, med några fåtal undantag, enbart är numeriska uppgraderingar. Varför har inte sällsynt utrustning magiska funktioner som möjliggör unika spelstilar? Varför kan man bara tillaga kött vid lägerelden när andra råvaror finns i överflöd? Kunde inte båtar vara ett bra alternativt transportmedel? Behöver grottor och hålor var såhär enformiga?
Dragon’s Dogma 2 är mer en remake än en uppföljare.
Äventyr i den sanna bemärkelsen
En aspekt som Dragon’s Dogma 2 gör bättre än sin föregångare – och många andra spel för den delen – är känslan av att vara på ett äventyr. Från de becksvarta nätterna till måltiderna vid lägerelden, frukten som ruttnar i din packning, eller det oväntade monstret som anfaller när du är skadad, vilse och lastad som en packåsna. Över vackra fält, längs storslagna vyer och genom trånga grottor. Äventyrslusten är där varje steg du tar.
Du kan titta på varje liten mekanik och bara se besväret det orsakar. Att råvaror ruttnar, att du har väldigt begränsad bärförmåga, eller att du successivt förlorar din maximala hälsa desto fler strider du överlever. Eller att teleportering är snuskigt dyrt! Var och en av dessa mekaniker är irriterande, men tillsammans bidrar de till att göra dina äventyr betydelsefulla.
Jag minns tydligt en av mina första utflykter i Dragon’s Dogma 2. Jag hade rekryterat en Pawn som var bågskytt för att komplettera mig som närstridskämpe och min primära Pawn som var magiker. Vad jag inte reflekterade över då var att denna bågskytt hade en framfusig personlighet – den typen som söker upp och anfaller fiender självständigt. Mot slutet av min expedition i vildmarkerna, när jag var låg på hälsa och tyngd av fulla packningar, gick bågskytten till anfall. Harpyorna som jag aktivt försökte undvika gjorde motanfall. Min magiker somnade till deras magiska sång, blev upplockad och släppt i havet. Bågskytten uppmanade mig att skjuta ner dem, fast jag bara var utrustad med dolkar. Jag somnade om och om igen, ett snarkande lockbete för harpyorna som bågskytten plockade en efter en. När jag väl kom tillbaka till staden skickade jag hem bågskytten med en fisk som hade ruttnat i min väska.
I Dragon’s Dogma 2 är resan mycket viktigare än målet.
Suverän och dassig design
Det är riktigt svårt att ge Dragon’s Dogma 2 ett omdöme. Å ena sidan gillar jag många av dess egenheter riktigt skarpt. Pawn-systemet, de hårda mekanikerna som gör äventyren påfrestande och återhållsamheten på effektiva färdmedel är bara några av de funktioner som jag tycker bidrar till en starkare inlevelse. Å andra sidan finns det flera saker som drar ner intrycket av spelet. Dragon’s Dogma 2 har massor av mikrotransaktioner, bara en sparfil (vilket låser dig på en genomspelning), vertikal karaktärsutveckling utan meningsfulla valmöjligheter, en rörig berättelse och mycket mer.
Värst av allt med spelet är dock den bristande prestandan och alla buggar. Jag hade inte alls haft samma problem med karaktärsutvecklingen (som slutar i att alla går runt i samma utrustning) eller hakat upp mig på storyn om spelet bara flöt på mjukt. Men den låga och skakiga bildfrekvensen får bägaren att rinna över. Triggar min irritation.
Faktum är att Dragon’s Dogma 2 faktiskt är ett ganska bra spel, även om det inte itererar på föregångaren och trots att det har repetitiva strider. Men det faktum att ett kompetent utvecklingsteam med Hideaki Itsuno i spetsen ändå inte har lyckats optimera spelet – och att Capcom fortsätter fula sig med mikrotransaktioner för ett single player-spel som kostar 899 SEK – gör mig bara så fruktansvärt trött. Jag vill verkligen njuta av mitt äventyr i Dragon’s Dogma 2, men jag kan bara inte acceptera att spelet sjabblar bort sin potential igen.
Tills det att prestandan är förbättrad, kan jag inte rekommendera Dragon’s Dogma 2 till fullpris. Betyget reflekterar detta.
