Dragon’s Dogma är en guldklimp som försvann någonstans i forsen av alla spel. Vid releasen 2012 fanns en uppsjö av bra spel på marknaden. Mass Effect 3 släpptes bara två månader innan och tog all uppmärksamhet, samtidigt som spel från 2011 fortsatte att sälja. The Elder Scrolls V: Skyrim, The Legend of Zelda: Skyward Sword och Dark Souls var alla konkurrerande spel. Dragon’s Dogma förblev en obskyr parentes.
Ett år senare släppte utvecklaren Capcom en expansion till spelet och gav ut det igen under namnet Dragon’s Dogma: Dark Arisen. Det nya spelet fick all tidigare DLC, buggfixar, nytt innehåll och en ny end game zon. Dark Arisen var inte direkt någon kioskvältare, men den fick en trogen skara fans och erkännande bland titanerna. Det här är den slutgiltiga versionen och den som alla med ett genuint rollspelsintresse bör spela.
Dragon’s Dogma: Dark Arisen till Playstation 4 och Xbox One är samma version som den till PC från 2015, vilket i sin tur är samma version som den till Playstation 3 och Xbox 360. Med undantag för skarpare grafik och högre bilduppdatering.
Drakhjärta
En drake tog ditt hjärta. Om det inte är anledning nog att jaka ner besten, vet jag inte vad som är det.
Dragon’s Dogma börjar (efter en kort tutorial) med att du, en enkel fiskare i en liten by vid kusten får ditt hjärta utkarvat av en drake. Av någon anledning överlever du, men i tomrummet där ditt hjärta en gång slog ekar nu glåporden från draken som tog det. Monstret uppmanar dig att ta tillbaka det. Du får snabbt veta att ditt öde är densamma som hjältar från svunna tider. Du kallas den Återuppståndna (Arisen) och måste ut i den stora läskiga världen för att ta tillbaka hjärtat och stoppa draken. En ganska uttjatad berättelse i grunden, men som håller i några intressanta vändningar och konspirationer i slutändan.
Under resan möter du generaler, kungar och drägg, slåss mot banditer och odöda. Precis som vilket annat rollspel som helst åtar du dig stora som små uppdrag, stiger i level och hittar skatter. Dragon’s Dogma har en stor öppen värld att utforska, med allt från ödsliga ruiner till bergspass. Den stora behållningen i Dragon’s Dogma är de vidunder du möter under dina resor. Stora mytiska monster som cykloper, gripar, hydror och drakar. Till din hjälp har du tre så kallade pjäser (Pawns), viljelösa legoknektar som enbart lyder dig. Dessa styrs indirekt genom personlighetsdrag och direkt via enkla kommandon.
Monsterjägare
Dragon’s Dogma påminner mekaniskt om många av Capcoms andra titlar, kanske mest Monster Hunter. Även om stridssystemet i Dragon’s Dogma lutar mer åt hack n’ slash, har det strategiska element som tillåter spelaren att exploatera fienders svagheter, eller helt undvika skada. Spelets mest säregna funktion är möjligheten att klättra upp på monster för att, likt en pissmyra, bita där det svider. Spelet har en fin balans mellan skicklighetsbaserat spelande, där reaktionsförmåga och snabbt tänkande är viktigt; och matematiskt funktionsbaserat spelande, som är klassiskt för rollspel.
Det är orättvist att jämföra spel, men om jag skulle likna Dragon’s Dogma med andra spel så är det ett actionrollspel med arvsanlag från både Skyrim och Dark Souls.
Det finns nio yrken att välja mellan i Dragon’s Dogma, där arketyperna krigare, magiker och tjuv utgör tårtbitarna. De övriga yrkena är hybrider. Alla yrken har i sin tur unika vapen, rustningar och attacker som lämpar sig för olika spelstilar. Hybriderna lindrar klådan alla multiklassare har. De som är bekanta med rollspel kommer direkt känna igen dem som tank, healer och damage dealer. Även om det är möjligt att spela Dragon’s Dogma med fyra krigare, är det både roligare och mer taktiskt att ha en blandad kompott av kämpar.
Häxan Freya svarade mitt kall och tog sig från en annan dimension för att strida vid min sida.
Capcom är skickliga spelutvecklare när det kommer till action och Dragon’s Dogma är inte ett undantag. Kontrollen är responsiv och attackerna flödande på ett sätt som gör det lätt att läsa av när attacker träffar eller missar. Men stridsmekaniken bygger inte bara på tight och responsiv kontroll, utan även på djupa matematiska regler. Typiskt för rollspel gäller det att bygga och utrusta din karaktär smart för att ha en chans i Dragon’s Dogma. Fiender gör redan tidigt i spelet slarvsylta av dig om du negligerar statsen. Här finns ett komplext system med både övergripande och dolda egenskaper som faller samman som pusselbitar i relativitetsteorin. Skämt åsido, systemet är djupare än vad det verkar.
Ett av spelets roligaste funktioner är möjligheten att greppa tag om fiender och klättra på dem. Inte bara är det häftigt att klamra sig fast på ryggen på en jätte och hugga den i nacken med slipat stål, det är också en strategi för att fälla besten och göra ännu mer skada. Dessutom går det att hålla fast mindre fiender och låta pjäserna drämma till dem med attacker som ignorerar deras rustning. Grepptekniken har också andra användningsområden, som möjligheten att hålla i fötterna på en vildvittra och dra ner den, eller plocka upp en tunna krut och kasta den i gapet på en hydra. Eller varför inte plocka upp en av dina pjäser och kasta hen på fienden?
Bonden är den viktigaste pjäsen
Dragon’s Dogma använder sig av ett indirekt onlinesystem. Även om du inte direkt spelar tillsammans med andra spelare, lånar du av andra spelares pjäser för att förbättra dina chanser för överlevnad, samtidigt som du lånar ut din personliga pjäs till dem. Tidigt i spelet får du designa din egna Pawn som blir din konstanta följeslagare. Du väljer utseende, namn, yrke och allt annat som ingår i karaktärsgeneratorn. Därefter följer hen troget efter dig. Men det är inte allt.
För dem är du en ledare. Rekrytera och led. Det finns lika många pjäser som spelare.
Om du är uppkopplad lånar du ut din Pawn till andra spelare, som kan rekrytera hen till deras grupp. Medan din pjäs är hos andra, lär den sig allt den är med om och tar sedan med sig det hem när du loggar in. Vare sig det är detaljer om uppdrag, hemliga gångar, geografiska detaljer, eller fienders svagheter, informerar din Pawn dig sedan under dina äventyr. Denna nivå av samarbete mellan spelare är både spännande och rolig. Att spana in andras Pawns och undersöka deras stats och kunskaper för att hitta den som passar dig bäst – eller en som bara ser fånig ut – är ett underhållande tidsfördriv mellan monsterdräpandet och skattletandet.
Drakjakten
Dragon’s Dogma: Dark Arisen är ett spel som vid första anblick ser ut som ännu ett generiskt rollspel. Men under ytan gömmer sig en värdefull pärla och ett av förra generationens mest underskattade spel. Capcom har med sina kunskaper inom action skapat ett tufft äventyr med responsiv kontroll och spännande funktioner som särskiljer den från mängden. Gillar du action och fantasy lär du gilla Dragon’s Dogma.
Det är värt att veta att Dragon’s Dogma: Dark Arisen till Playstation 4 och Xbox One är en polerad version av samma spel till Playstation 3 och Xbox 360. Även om grafiken är uppdaterad och bildrutorna per sekund ökat så är det exakt samma spel som det från 2013. Inget nytt innehåll eller funktioner har lagts till. Inte ens densiteten av detaljer i världen har lagts till för att fylla ut miljöerna. Därför kommer det här spelet inte kunna jämföra sig med nya spel på samma konsol. Det här är rakt upp och ner ett spel från förra generationen. Men det är ett bra, gammalt spel. Spelmekaniskt håller det än idag.
Dragon’s Dogma: Dark Arisen till dagens konsoler är en repris av en modern klassiker. Det är som att titta på Sagan om Ringen-trilogin i dag. De kan inte slå dagens blockbusters i teknologisk förundran, men de bär med sig bragderna av en svunnen tid. En tid som fortfarande ligger i närminnet. Det har ännu inte förpassats till nostalgisk subjektivitet, utan håller sig kvar i gårdagen. På ett positivt sätt.
Oh, de har ett grottroll! Dags att klättra på det!
Dragon’s Dogma: Dark Arisen finns ute nu på Playstation 4, Xbox One och PC.
