Red Thread Games, kända för bland annat the Longest Journey och Dreamfall Chapter är tillbaka för att servera oss en cyberpunkosande berättelse om ett gäng unga vuxnas bussresa i neo-western stil.
Det märks tydligt att Dustborn spelmässigt är inspirerat av Telltales, med en cellshadad serietidningsgrafik som för tankarna till nämnda studios Tales from the Boarderland. Du som gillande Sucker Punch Productions inFamous story kommer få ditt lystmäte, även om spelmekaniken i Dustborn på sin höjd kan betraktas som en något upphottad version av vad vi är vana med från andra ”Real Time Event”-tunga titlar.
Det som möter dig är emellertid en välskriven berättelse om ett gäng queerproletärers roadtrip genom ett alternativt USA där JFK aldrig blev skjuten och hans arv resulterade i Woke-vänsterns värsta mardröm av Trumps USA. Ni som är bekanta med Amazons ”the man in the High Castle” kommer att känna igen premissen.
Politiken genomsyrar Dustborn
Spelets styrka är även dess svaghet. Dustborn har den inneboende potentialen att bli en cultklassiker. 10-talisternas egna motsvarighet till Buffy the vampire slayer och den första the Crow installationen från 1994. Samtidigt är den banbrytande i sina explicita politiska övertoner och allegorier kring verbalt våld. Genomgående balanserar hela produktionen på en tunn röd linje mellan att kännas edgy, med trovärdiga samtidskaraktärer och att falla samman i någon form av Woke-evangeliserande pekoral fylld av HBTQai+ stereotyper. Så här kan det kanske vara läge för en #triggerwarning till dig som vet med dig att du kan bli provocerad av förnumstiga dialogutbyten mellan generationer där den yngre tillrättavisar den äldre kring olika pronomen eller användandet av begrepp som ”american indians”.
Även på det symptomatiska planet går detta igen. För den som sympatiserar med demokraterna i USA kommer berättelsen vara som en svalkande drink i poolen en varm sommardag, där den hijabprydda mångkulturella regnbågsfamiljen utropar ”hamudillah”, spöar fascister och MC-gäng, lirar punkrock i återkommande Guitar Hero inspirerade spelmoment och besöker anarko-primitivistiska kollektiv som odlar droger på sin långa resa från den amerikanska västkusten till östkusten. Medan den som mer identifierar sig med republikanerna kommer sitta och himla med ögonen under stora delar av berättelsen.
Är jag rätt målgrupp?
Dustborn bör spelas, främst som ett inlägg i en samtida kulturdebatt och som det är den en 7 på en 10 gradig skala. Men rent spelmekaniskt känns den ofta som ett välment, men inte helt lyckat försök att vitalisera ”peka-klicka-genren”. Huvudkaraktären Pax berättelse blir helt enkelt aldrig riktigt lika gripande som den resa Clementine gav sig ut på för nu drygt 10 år sedan. Inte heller blir jag lika uppslukad av världens politiska premisser som det andra Quantic Dreams distribuerade spelet Detroit: Become Human.
Men kanske är jag, i egenskap av en ”kulturellt vit” medelålders cis-gubbe inte rätt målgrupp för den här produkten. Men en sak är säker. Om du uppskattar den här QTE-genren sedan tidigare och önskar ta del av en annorlunda och på många vis nyskapande installation är Dustborn ett spel väl värt att ge en chans.