Om du bad mig slänga ihop en lista på spel som definierade PS3/360/Wii-generationen av konsoler så skulle antagligen El Shaddai vara med någonstans på den. Inte för att det var någon form av revolution i sig (oddsen är att du bara hört namnet förut), men för att det försökte något ofantligt med att vara det.
Varde ljus!
El Shaddai är berättelsen om Henok (Enoch på engelska), den första människan att lära sig skrivandets konst. Hans läromästare är änglarna själva och undervisningen ledde honom till himlen. Samtidigt har några änglar hamnat i onåd hos Gud och nästlat sig på Jorden. Av någon anledning är det din uppgift att få dem att sona för denna synd.
Berättelsen är vagt baserad på Första Henoksboken (Henoks bok), en religiös text som som tillskrivs profeten med samma namn. Dess text är till stor del apokalyptiska föreställningar, vilket både handling och miljöer speglar i El Shaddai: Ascension of the Metatron. Att lära sig om inspirationskällan är nästan mer intressant än själva spelet. Inte helt olikt hur jag känner inför Dante’s Inferno, ett annat generationsdefinierande spel jag hade tillfogat listan nämnd ovan.
Herre Gud!
Henok (eller Enoch) är en jeansklädd, barbröstad, blond och blåögd ung man som i början av spelet tilldelas en kritvit rustning. Det är nog denna bild de flesta associerar med spelet. Själva gameplay är sedan en blandning mellan plattformshoppande i 3D och hacka-slåss. Hela tiden följer du Guds ord som ges dig via den telefonpratande Lucifel [sic], även han jeansklädd, men matchandes med genomskinlig skjorta. Det är inte första gången en japansk tolkning av … något alls får en att höja på ögonbrynen. Det är oavsett ett grymt intressant koncept som matchas av en visuell stil som kommer få dig att häpna.
Dessvärre är El Shaddai: Ascension of the Metatron inte någon återuppståndelse att fira med pompa och ståt. Bakom den extremt läckra fasaden döljer sig ett spel som i grund och botten är repetitivt, onödigt tungt och innehåller vansinnesmoment som får en att vilja sluta spela. Alla dessa tre kombineras i stridssystemet, som trots sina tre vapen och lagom många knappar att hålla reda på är drygt. Henok svarar dåligt på kommando, rör sig rätt segt och lyckas alltid vända sig för långsamt när jag vill slå åt ett visst håll.
Mer frustration!
Har du tur får du mellan striderna erfara något av spelets många fantastiska vyer som du ska springa genom för att komma till nästa strid. Har du otur kastas du in i en icke-interaktiv (och oskippbar!) mellansekvens. Ibland får du en skopa dialog från Lucifel som antingen är tips till dig eller hans del av korrespondensen med Gud (han låter dig nog tjuvlyssna på samtalet med vilje).
Den enskilt värsta frustrationen är dock hur mycket El Shaddai älskar att kasta in dig i bossfighter du inte ska kunna vinna. I början av spelet är det närapå varenda stor fight (spoilervarning på den? Nä, snarare viktigt meddelande till allmänheten). Det urholkar väldigt snabbt både tålamod och tillit till spelet.
På tal om tålamod så älskar El Shaddai att låta dig vänta. Det märks att denna remaster bygger på PlayStation 3-versionen. Den tar rejäl tid att ladda även från en snabb hårddisk. Så se till att inte dö, för det tar en god minut innan du är tillbaka på plan. Vid uppstart kan du se fram emot inte färre än sju stycken så kallade splash screens med loggor för företag och deras patenterade teknologi. Här finns för övrigt också referenser kvar till en konsol i varningstexten om autosparfunktionen. Det påminner lite om PC-versionen av Enslaved: Odyssey to the West, ett annat spel jag hade tillfogat listan nämnd i inledningen.
Oflyt
El Shaddai: Ascension of the Metatron bör ses som ett interaktivt, omständligt galleribesök med direkta religiösa referenser. Det var aldrig polerat till tusen när det begav sig, och de skavanker som finns har tydliggjorts av tidens tand. Den visuella biten är dock inte bland dessa, och är det som ger störst värde till spelet – som gör att jag ändå kan rekommendera det.
Som PC-port betraktat förtjänar El Shaddai blandat ris och ros. Själva spelsejourerna tickar på i 60 bildrutor per sekund och slöar sällan ner under det (även om mellansekvenserna är låsta till 30). Upplösningen är högre än 1080p om du så vill, men även i denna upplösning ser spelet fantastiskt ut. Dock stödjer El Shaddai bara handkontroll som kontrollmetod i dagsläget; tangentbord och mus göra sig icke besvär. Jag måste dessutom rapportera att jag själv stötte på en bugg där ljudet försvann rätt tidigt i spelet, samt ett tillfälle då det helt sonika kraschade.
En remaster ingen bad om
Jag kan inte minnas att någon ropat efter en remaster (eller PC-port) på El Shaddai: Ascension of the Metatron. Men här står vi nu med en, som jag absolut tycker att du ska veta om. Den som får ut mest av denna remaster är nog en hypotetisk konstälskande gamer-teolog. För oss andra känns det nog mest najs att kunna spela den här oslipade diamanten utan att först behöva damma av PS3:an.
El Shaddai: Ascension of the Metatron släpptes den 2 september och är en remaster på originalet från 2011. Det finns tillgängligt på PC (via Steam) och har ett rekommenderat pris på drygt 200 kronor. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
