Att Nintendo inte bara har gett ut nyversioner av bland det mest obskyra de kunde valt, utan dessutom nu ger oss en uppföljare i samma serie vittnar ändå om vilken slagkraft en bra mordberättelse kan ha. Emio – The Smiling Man: Famicom Detective Club är en sådan berättelse och har blivit en snackis av goda anledningar.
Vill du veta hur jag fick de här ärren?
En högstadieelev hittas död med en pappåse om huvudet, prydd med en smiley klottrad över sig. Fallet drar till sig minnen från flera incidenter från 18 år tidigare, där flera unga flickor hittades mördade med en liknande påse över ansiktet. Polisen tvingas öppna upp alla de gamla, oavslutade fallen och tar till hjälp: Uesugis detektivbyrå. Förutom Shunsuke Uesugi jobbar här även Ayumi Tachibana och vår protagonist, som i min sparfil fick namnet Karuchi Krystel.
Kvaliteten på författarskapet är ett rätt stort föremål för debatt om Emio – The Smiling Man. Själv går jag hellre in i den sortens djupare, spolierande analyser i andra texter, men i generella drag fann jag alla nödvändiga ingredienser för en härlig åktur längs den dramaturgiska kurvan. Det här är ju trots allt en spelifierad anime på ett ännu mer uppenbart sätt än säg Pheonix Wright, vilket innebär att tröskeln för undertecknad är oerhört låg. Faktum med att spelets sista kapitel, en matig epilog, näst intill är ett animeavsnitt rätt och slätt, producerat av studio MAPPA och CONTRAIL.
Emio – The Smiling Man är ju dock mycket mer än en lång video. Spelet utvecklades av studion Mages., som inte bara står för andra delar i Famicom Detective Club-serien, utan även en hel uppsjö animelicensspel i genren visualromaner, varav några har nått utanför Japans gränser. Det bästa på utvecklarsidan är dock att Mages har haft en så bra kommunikation med Nintendo under hela projektet, som rattats Yoshio Sakamoto själv – originalförfattaren till seriens första två delar. Tydligen finns en viss, ej namngiven person på Mages. att tacka för Famicom Detective Club:s nuvarande renässans.
VN med QoL
Tillhör du spelargruppen som tog sig an nyversionerna av Famicom Detective Club som släpptes 2021 till Nintendo Switch vet du exakt vad du har att vänta. Andra goda jämförelser är Tokyo Dark: Remembrance, som ju också har ett skräck/thriller-tema till sin handling. Det handlar helt enkelt om en visualroman, men av en rät sparsmakad sort.
Gameplay sträcker sig faktiskt inte längre än till några få valmöjligheter från en meny. Vare sig det gäller att förhöra, tänka efter, ringa ett samtal eller börja röra på sig, är det i princip aldrig några tvivel om vad spelet vill att du ska göra. På sätt och vis är det uppfriskande att slippa peka på varenda inställning eller kombinera föremål till du mår illa. I Emio – The Smiling Man kan du faktiskt mest luta dig tillbaks och njuta av handlingen.
Här finns till och med några goda funktioner för att kunna avnjuta Emio i din egen takt. Automatiskt textavancemang, snabbspolning, textlogg och flera sparfiler som du kan använda nästan när som helst. Det är funktioner moderna visualromaner SKA ha, men att ha implementerat dem alla är ändå en ambition som ska belönas. Till och med kontrollen är superb för en genre som mest blivit känd via spelande med pekdon. Och visst vore det trevligt med touch-kontroll i portabelt läge, men det är mer ett önskemål snarare än ett måste.
Välförtjänt produktionsvärde
Presentationsmässigt är Emio – The Smiling Man en riktig högpresterande titel. Röstskådespelet levereras av stornamn som Ootsuka Houchuu (Hakurou från TenSura bland otaliga andra biroller), Aoi Yuuki (Madoka Magica, Lucy [Cyberpunk Edgerunners], medan musiken av den rutinerade Takeshi Abo komplimenterar de allra flesta scener riktigt väl. Scenerna i sig, med bakgrunder och miljöer, är dock och så klart ofta statiska – men inte alltid. Emellanåt smyger sig detaljer in som det är meningen att du som detektiv ska lägga märke till. Jag hade gärna sett mer av det här, men samtidigt är det desto mer effektivt när det väl händer. Ibland befinner sig scenen i rörelse, som när du befinner dig i ett fordon i rörelse, och denna grafiska effekt är förvånansvärt snygg.
Produktionsvärdet är överlag bra mycket större en genrens medelvärde, vilket förhoppningsvis kan få även de i VN-mått kräsna västmarknaderna att få upp ögon och öron mer för genren. Det sagt är spelet så klart oursäktande japanskt, vilket är det som gör dess översättning och till och med fysiska release så mycket mer förvånande. Men å andra sidan fick vi ju också Code Rain, som ju också är en genregranne.
Denne recensent är ett uttalat fan av visualromaner – även sådana med begränsat gameplay. Kanske rentutav i synnerhet dessa, eftersom de är mer engagerande än ljudböcker och samtidigt har många av dess fördelar gentemot traditionella böcker. Det sagt tycker jag ändå att gameplay tillför något till berättelsen – tillräckligt för att det ska kallas för ett fullgott spel. Och gott är det; Emio – The Smiling Man är en ypperlig första upplevelse av serien Famicom Detective Club, och det är inte bli min sista.
Emio – The Smiling Man: Famicom Detective Club släpptes den 29 augusti 2024 exklusivt till Nintendo Switch. Den rekommenderade prislappen är cirka 600 kronor för ett fysiskt exemplar, medan eShopen tar 549 kronor. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
