Endless Space 2 välkomnar konceptet ”oändligt utforskande” med öppna armar och erbjuder en spelplan som är enorm. Det handlar i korta drag om att ge sig ut där ingen människa varit förut och hitta resurser, bilda allianser samt upptäcka nya solsystem långt ifrån hemmets lugna vrå. I dessa solsystem ligger ett ständigt varierat antal planeter som antingen går att kolonisera (ibland måste man forska fram rätt sorts material och verktyg) eller skicka dit små probes som skannar planeten efter värdefulla resurser, nya saker att forska på eller bara utomjordiska djur som stillsamt spatserar runt i det ekosystem som planeten har. Jag måste erkänna att det är oerhört lockande att plocka upp varenda djur som jag kommer över och ta hem till mina invånare, så att de kan få sig ett husdjur var. Det där med klimatanpassning är något som vackert får vänta.
Det finns en hel del solsystem att utforska
En lektion i allt
Något som slår mig ganska snabbt när jag spelar Endless Space 2 är hur mycket information som spelaren förväntas sätta sig in i ganska direkt i början. Som van RTS-spelare var det i ärlighetens namn något som fick mig att klicka förbi en hel del tutorial-rutor i början då dessa kom i rask takt, vilket efter ett tag kändes ganska tröttsamt. Jag tror inte att jag spelat något spel som så ivrigt vill att man ska lära sig allt direkt och istället för att intuitivt guida spelaren genom de olika faserna och vad som försiggick så fick man all info på samma gång. Ibland var det även rätt oklart över exakt vad man skulle göra för att ta sig vidare till nästa skärm, då tutorial-texten gav ut alldeles för mycket olika begrepp på samma gång, vilket nog skrämmer bort en del spelare som mest är sugna på lite rymdstrategi.
Strategiska kompromisser
Just när det kommer till strategidelen av spelet så är det något som verkligen briljerar. När man väl lärt sig hur exakt allt funkar så frodas tankeförmågan i lite klassisk hjärngympa. Hela spelet är uppbyggt runt att det är tungt turbaserat och om man vill utveckla något nytt eller forska om något av alla sakerna som går att forska om så tar det alltid ett visst antal turer. Dum som jag var så klickade jag på alla och gick raskt ut ur uppgraderingsträdet, för att senare förstå att det tar fantastiskt lång tid att bara vänta på allt. Alla mina motståndare fick ett sådant fruktansvärt övertag, vilket dock löste sig när jag förstod hur det var uppbyggt samt att det fanns en ”priolista”. När man väl bemästrar den och byter vad som ska forskas fram snabbast så får man sakta men säkert ett duktigt övertag medan man utforskar resterande bitar av galaxen. Det kändes som ett fräscht grepp och gav ett lagom djup till hur man senare ville spela spelet.
Uppgraderingsträdet är stort och fyllt av möjligheter, så länge man är noga med ordningen man uppgraderar sina saker i
Upptäcktsresande, Erövrare, Forskare samt Politiker
Förutom att i lite maklig takt glida runt med sina skepp så sker mycket av spelet i hur du hanterar dina invånare när ditt galaktiska imperium växer sig allt större. Det gäller att föra sig med silvertunga om man ska få alla att vara nöjda och till sin hjälp har man olika faktioner och ”hjältar” som kan placeras ut för att styra i specifika delar av ens imperium. Dessa hjältar har sina uppgraderingsträd och samlar erfarenhetspoäng genom att man utför vissa kriterier som sedan belönas med ett poäng att sätta ut. De flesta hjältar jag stötte på under spelets gång kunde antingen vara praktiska i skepp eller i en senat och eftersom att jag ville se hur långt man kunde gå utan att starta allt för mycket krig så valde den politiska vägen, vilket gav upphov till ett gäng intressanta val längs spelets gång. Dessa val handlade om allt mellan huruvida det ska kallas ”Spaceman” eller något annat när folk skickas ut i rymden till hur ens imperium ska ställa sig till andra rasers krav och förfrågningar.
Efter ett tag så kändes det lite som att faktiskt jobba i en senat och frågorna sorterades snabbt in i kategorier som ”Viktigt” och ”Om jag väntar tillräckligt länge så kanske folket bara ger sig”, vilket jag är lite osäker på huruvida det är bra eller inte.
Ju längre fram man kommer, desto fler lagar låser man upp och desto fler hjältar finns att använda sig av
Vackra stjärnor och storslagna skepp
På den grafiska biten så imponerar spelet. Oftast tittar man på stillbilder och väldigt små rymdskepp som glider omkring i rymden längs olika banor som man skickar dem på, men ibland så får man se rediga modeller av hjältar, faktionsledare och skepp. De två förstnämnda är mest med ibland men det är kul att kunna avgöra på en karaktärs kroppsspråk huruvida man kommer gilla karaktären eller inte. Det är verkligen inte en detalj som är nödvändig, dock förhöjer den stämningen något enormt i ett spel som i grunden handlar rätt mycket om rymdpolitik.
Skeppen lyser upp skärmen i sin fulla prakt när det kommer till att gå i krig, även om jag lyckades undvika krig i ganska stor utsträckning. När det väl gäller så kan man antingen låta kameran panorera runt och visa det bästa ur striden eller så kan man röra den lite mer fritt, vilket ger en rätt fin inblick i detaljerna.
Något annat som imponerar är hur varierade alla planeter är. Varje gång du upptäcker en ny sådan visas planeten i fråga upp och du får en liten försmak på hur klimatet är på den. Själva stjärnkartan är även den fylld av diverse grafiska små trevligheter, som exempelvis när man råkar på en döende stjärna så ligger den och pyr vackert på överblickskartan. Något som ger en rätt trevlig helhet till hur galaxen ser ut när du utforskat ganska mycket. Det är även smart av utvecklarna Amplitude Studios att skifta mellan större modeller när det kommer till slag eller liknande och lite mindre sådana när det gäller övrig överblick, det ger en själv tillfälle att fylla i hur det ser ut och efter ett tag så vaggas man in i den lilla rymdtavla som målas upp framför en. Det är mycket som händer på skärmen när man avancerar framåt i spelet.
I rymden kan ingen höra din orkester
Ljudet i Endless Space 2 är väl det enda som jag tycker är ganska fattigt. Soundtracket som spelas i bakgrunden blir snabbt ganska trist och istället för att erbjuda musik som lägger stämning så lät det hela som rätt generisk rymdmusik, hämtat från vilket sci fi-verk som helst. Nu är det förvisso inte musiken som ska stå i fokus, men i ett annars rätt välpolerat spel så är det trist att det ska vara så. Alla övriga ljudeffekter och ibland röster håller bra kvalité och där finns egentligen inte så mycket att anmärka på.
Ett lite långsammare spel
Från att vara ett ganska stort fan av snabba RTS-spel så är jag överraskad över hur snabbt Endless Space 2 har vunnit över mig till den lite långsammare sidan, tradiga tutorials till trots. Amplitude Studios har jobbat mycket med hur balansen ska kännas mellan att vara ledare för folket och upptäcka nya världar, vilket är förvånansvärt kul med tanke på hur lite man faktiskt gör på varje planet. I grund och botten är det ett glorifierat meny-spel där allt det grafiska skulle kunna tas bort och spelet skulle nog inte lida allt för mycket av det. Samtidigt så kommer man i stämning ganska fort och om man är smart nog att sätta på ett riktigt häftigt rymdsoundtrack i bakgrunden, dämpar belysningen och grottar in sig i alla intriger som finns i spelet så går det ganska lång tid innan man tröttnar. Väl utfört, helt enkelt!
