Everybody’s Gone to the Rapture Recension

När spelet börjar är det oklart vem spelaren styr och vad som har hänt. Runtom i miljön, en brittisk landsort på åttiotalet, finns mystiska meddelanden som spelas upp på radio eller i telefoner. Utöver det svävar små klot av ljus runt i byn och vägleder spelaren genom tidigare händelser. Dessa tillsammans med meddelandena skapar en rörande berättelse om de personer som bodde i byn.

Precis, bodde, för som titeln avslöjar är alla borta. Det blir spelarens uppgift, eller snarare spelets syfte, att försöka förstå vad som skett med invånarna. Till en början i alla fall, halvvägs igenom spelet skiftar istället fokuset – och engagemanget – till de olika personligheter som levde i byn.

En berättelse
Everybody’s Gone to the Rapture tillhör den nya sortens spel som sätter större tyngd vid berättelsen och upplevelsen av storyn, än vid innovativa funktioner och latjo spelmoment. Därför går det inte att prata så mycket om kärnan i spelet utan att avslöja det som gör det bra.

Till att börja med är kontrollmetoden löjligt förenklad. Det går att styra likt vilket annat förstapersonsspel som helst, dock går det varken att hoppa, springa eller ducka. Spelaren är begränsad till två typer av input: en för att interagera med dörrar, telefoner och radioapparater och en där kontrollen lutas åt vänster eller höger för att aktivera sekvenser. Själva tiltfunktionen hade kunnat skrotas, då den känns med som en gimmick anpassad för PS4:s sixaxisfunktion.

Under spelets gång skriftar dygnet på ett onaturligt sätt, samtidigt som tiden står still.

För det andra använder sig spelet av ljud och ljus för att sätta stämning. Mycket av storyn går att förstå enbart genom att undersöka sin omgivning. Detaljer, stora som små, är omsorgsfullt utplacerade för att addera till berättelsen utan att det för den delen blir övertydligt eller krystat. Ljudbilden är helt otrolig och blandar vacker musik med oroväckande ljud och oljud.

Det är röstskådespelarna som ger berättelsen kraft och deras insatser förtjänar en eloge. Jag vet inte var de hittat de här personerna, men förutom några få undantag är nästan vartenda replik trovärdig. De många brittiska dialekterna är spot on och karaktärernas känslor förmedlas i välavvägda tonlägen och snygga konstpauser.

Den mest minnesvärda scenen var när en ung mamma sjöng en vaggvisa till sin bäbis. Hennes röst vibrerade av ångest hon försökte svälja. När visan sedan var över och bäbisen slumrade, gick det nästan att höra de stilla tårarna rinna ned för hennes kinder. Efter det hade jag rysningar längst kroppen och var själv nära till gråt. Det blev därför extra tungt när bakgrundsmusiken sedan slog på med en storslagen solosång med samma visa.
Vackrare än så blir det sällan i spel.

Metoden motarbetar syftet
Som jag nämnde tidigare är kontrollen mycket simpel. En bra egenskap kan det tyckas, men det är också spelets största svaghet. Strukturen i spelet går ut på att spelaren utforskar den här byn som är relativt stor, med öppna ytor och med många skrymslen. I miljöerna skall spelaren aktivera vissa nyckelsekvenser för att kunna fortskrida. Därför är det otroligt frustrerande att förflytta sig i samma hastighet som en pensionär med rullator. Flera gånger fann jag mig själv i ”fel” ände av ett område och behövde spendera flera minuter med att gå tillbaka. Det här gjorde mig ganska kluven mellan att utforska ytorna och skynda mig till nästa sekvens. En lösning på problemet hade varit att erbjuda möjligheten att röra sig snabbare eller hoppa över vissa hinder.

Ett annat problem som försämrade min upplevelse av spelet var att det buggade ur vid några ställen framåt slutet av spelet. Ljusklotet som tidigare väglett mig till de olika sekvenserna fastnade i buskar och staket, vilket tvingade mig att starta om spelet och repetera sekvenser – vilket inte var roligt då jag inte kunde skynda mig! Dessutom krashade spelet vid några tillfällen.

En väl värd upplevelse
Everybody’s Gone to the Rapture är ett udda men bra spel – eller, som sagt, berättelse. De som vill ha skjutspel eller andra mer konventionella spel har tyvärr inget att hämta i The Chinese Rooms senaste titel. Däremot är det här ett perfekt spel för de som söker nya interaktiva upplevelser, utan förväntningar eller förutfattade meningar. Everybody’s Gone to the Rapture är en mystisk och spännande historia om människor i händelserna av något som står utanför deras makt. Det är vackert, ångestfyllt, stundvis skrämmande och öppet för tolkning på flera plan.