Jag har en bekännelse. Jag har en hemlig crush på Ubioft. Jag älskar deras öppna världar och jag har alltid haft en love/hate-relation med Assassin’s Creed. Med Far Cry är det däremot annorlunda. Jag har villkorslöst och obegränsat älskat serien sedan den dag jag installerade Far Cry 2. Sedan dess har jag varsamt spelat igenom alla spel i serien och klarat i stort sett alla uppdrag. Med den historien är det kanske inte så konstigt att mitt hjärta bultar extra hårt när jag drar igång Far Cry 5 för allra första gången.
Det finns gott om vapen att välja bland när du plöjer fram genom Hope County.
För er som inte känner till Far Cry-serien (Hallå! Har ni bott på månen?) kan jag lite snabbt berätta att spelen är förstapersons-lir i en öppen värld där någon typ av galen ledare förpestar livet för lokalbefolkningen. Ditt uppdrag blir att fälla tyrannen och befria folket.
Joseph Seed, ett riktigt äckel
Precis som sig bör lade Ubisoft ner enorma resurser på att marknadsföra Far Cry 5 och vi som har hängt med har redan fått lära känna årets kusligaste spelskurk, sektledaren Joseph Seed. Det finns inget som får mig så illa till mods som vältaliga, religiösa män med en dold agenda. Joseph Seed, eller Fadern som han också kallas, har ett helt county i ett järngrepp. De som inte är med honom är emot honom och han gör allt för att vinna över, eller ”rena” lokalbefolkningen. Lyckligtvis finns det en liten grupp tappra motståndsmän och kvinnor som vägrar ge upp sina fria liv. Dessa amerikanska hjältar gör allt för att återfå sitt oberoende.
Nu har ni kanske förstått att vi för första gången i seriens historia befinner oss på amerikansk mark. Skådeplats är den här gången vackra Montana och det fiktiva Hope County. Vi blotta anblicken är allt perfekt. Täta tallskogar, vidsträckta åkrar, snöklädda bergstoppar, persikoodlingar och en och annan trailer park. Väldigt mycket amerikansk landsbygd med andra ord. Ren visuellt är omgivningarna oerhört vackra och det är inte sällan man som spelare stannar upp på en bergstopp för att njuta av utsikten.
Boomer är din bästa vän, tillsammans med björnen Cheeseburger.,
När vi ändå är inne på utsikt så bör det nämnas att Ubisoft gjort om en del vitala delar i spelmekaniken jämfört med tidigare utgåvor. Borta är alla radiotorn som måste bestigas för att avslöja delar av kartan. Istället blir spelvärlden synlig allt eftersom du utforskar den. Hope County är uppdelat i tre regioner som var och en styrs av högt uppsatta sektmedlemmar, företrädelsevis Josephs lika galna syskon.
Det är helt upp till dig i vilken ordning du vill besöka regionerna och ta dig an de olika utmaningarna. Här och var på kartan finns punkter markerade där lokalbefolkningen behöver din hjälp. Efter slutförda uppdrag belönas du med unika föremål som kan komma väl till pass under fortsatta äventyr. Varför inte plöja fram längs landsvägarna i en tungt beväpnad pickup? Eller du kanske föredrar att rida fram på en tam björn vid namn Cheeseburger? Det är lika fånroligt som det låter och en del av spelets stora behållning.
Som vanligt när det kommer till Far Cry så är vår huvudperson en slätstruken figur. Ja, han (jag valde att spela som man) är så pass anonym att han inte ens har ett namn annat än smeknamnet Rookie. Egentligen har ”Rook” inte ens i Hope County att göra. Han blev helt enkelt fast efter att ett uppdrag gått oerhört snett. Inledningsvis är det primära målet att rädda dina överlevande poliskollegor från sekten Edens Gate, men ju mer du kommer in i Far Cry 5, desto mer komplex blir situationen. Så småningom tycks hela regionens överlevnad vila på dina axlar. Du blir den inspiration motståndsrörelsen letat efter för att slå tillbaks mot Edens Gate.
Om vi inte kan slå dem på marken får vi väl mosa dem från luften?
Jag vill jaga småvilt!
Far Cry 5 gör inte ett fan av serien besviken, men jag måste ändå säga att jag ifrågasätter den del designbeslut Ubisoft tagit under utvecklingen. Jakten har inte längre en central roll i Far Cry 5. När det tidigare behövdes hudar från olika djur för att uppgradera din utrustning används nu istället perk points. Det gör att både jakt och fiske blir en parentes i spelet. Visst, du kan sälja djurhudar i butikerna, men då det finns pengar att tjäna på de många uppdragen känns det inte direkt motiverat att spåra en grizzlybjörn genom skogen eller vänta på att storfisken skall nappa. Tyvärr saknar jag jakten som gav tidigare spel en extra dimension till naturupplevelsen.
Det är också svårt att bara njuta av omgivningarna i Far Cry 5. Det finns i stort sett inga lunga stunder i spelet. Om du färdas med flyg, båt eller längs vägarna kryllar det av sektmedlemmar som gör allt för att frälsa dig med eld och bly. Väljer du att ta den natursköna vägen genom skogen kan du ge dig fan på att en björn eller en puma fått korn på dig och vill äta dig till frukost. Hope County är helt enkelt en ganska brutal, men vacker plats.
Under spelets gång utvecklar du dina förmågor med hjälp av så kallade perks. Det kan handla om allt från mer liv, till bättre simförmåga eller tillgång till fallskärm och den älskade wingsuiten. Alla perks kostar poäng som erhålls genom att utföra uppdrag eller klara specifika utmaningar. Det är inte direkt svårt att samla på sig högvis med poäng och en idog spelare har relativt snart låst upp alla egenskaper som finns tillgängliga.
Alla medlemmar ur Edens Gate är stöpta ur samma form. Dessutom osar de av gas som ger hallucinationer.
Jag är kluven
Far Cry 5 är en värdig uppföljare till de briljanta föregångarna, men på grund av några tveksamma designval når det inte riktigt upp till den nivå jag förväntat mig. Det är ett Far Cry med allt vad det innebär, men samtidigt saknar jag en del moment som gjorde de tidigare spelen så bra. Trots de vackra omgivningarna saknar jag friluftskänslan. Istället bjuds vi non-stop-action på både gott och ont.
Vår hjälte är också hopplöst anonym och mer opersonlig än någonsin tidigare. Tur är då att antagonisten Joseph Seed är så pass färgstark och motbjudande. Skådespelaren Greg Bryk har lånat både röst och utseende till Fadern, ett jobb han gör oerhört bra. Han är egentligen spelets största behållning och Fadern utgör ett lysande exempel på hur Ubisoft åter igen lyckats skapa en antagonist som verkligen ingjuter både skräck och hat i spelaren.
Under spelets gång låser du upp fler och bättre förmågor, så kallade perks.
Jag skulle inte gå så långt som att påstå att Far Cry 5 är ett steg i rätt riktning för serien. Det är snarare ett kliv åt sidan. I min bok håller Far Cry 3 fortfarande positionen som det bästa spelet i serien. Tur då att just trean kommer att släppas på den nuvarande generationens konsoler senare i sommar.
För framtida installationer vill jag åter igen se att jakt och fiske fyller en egentlig mening. Jag kanske kastar sten i glashus när jag säger att jag gärna sett ett tredjepersonsperspektiv i Far Cry? Och kanske får vi för första gången se en kvinnlig superskurk? Det vore i så fall på tiden.
