Det är 17 år sedan bomberna föll i Hope County. Hope County fick äntligen uppleva lite lugn och ro, utan fanatiska psykopater och fanatiker ledda av Joseph Seed. Men fanatikerna byttes snart ut mot atombomber. Under sex år fick de överlevande klara sig under jord och när de väl tog sig upp till ytan igen hade naturen tagit tillbaka planeten. De skapade ett nytt samhälle och ett nytt liv för sig själva ovan jord, men självklart måste saker gå åt helvete.
En olycka kommer sällan ensam
Den nya världen har inte bara fört med sig ett överskott på rosa blommor och märkliga djur med uppenbara attitydproblem. Invånarna har även fått det obligatoriska postapokalyptiska ligistgänget. I New Dawn heter det Highwaymen och leds av två tvillingsystrar – den intelligenta och strategiska Mickey och den våldsamma och sadistiska Lou. Du tar rollen som ”the security captain” och hjälper till att stärka en av de fria kolonierna – Prosperity.
Zef, marrafakka
Designvalet för New Dawn är väldigt uppfriskande. Far Cry-serien har alltid haft en färgstark och levande värld, men de tar det ett steg längre med en fiktionell, postapokalyptisk framtid i New Dawn. Efter att ha blivit attackerad av Highwaymen, vilket rimligtvis ses som något negativt, sken jag upp som en sol när jag hörde Die Antwoords Big Fatty Boom Boom dåna i fjärran; en orkestrering för den kommande undergången.
Att höra denna lika underbara som udda musik får mig att undermedvetet hoppas på fler referenser till den underliga duon från Sydafrika. Mycket riktigt – bland de rosa blommorna och nedgångna byggnaderna hittar vi signalement från Highwaymen. Estetiken och artstylen går i samma tema som Die Antwoord, med den antikulturella rörelsen Zef. Yolandi Visser från Die Antwoord beskrivet det som att ”det är associerat med människor som pumpar upp sina bilar, rockar guld och skit. Du kan vara fattig men fortfarande fancy, fortfarande sexig. Du kan fortfarande ha en stil.” Designen passar utmärkt och när du hör Cookie Thumper och Big Fatty Boom Boom med tidigare nämnda band känns det bara perfekt.
Uppgraderingar och management
Du samlar väldigt mycket saker i New Dawn. Det är dock material som kommer till användning, så du kommer inte sitta med trehundra kilo ost och femhundra tallrikar efter några timmar. Allt som samlas in fyller en funktion och det känns nödvändigt att plocka det en ser. Lootsinnet kommer få sin beskärda del, med andra ord, men det finns ett tydligt syfte med det.
Uppgraderingarna känns påtagliga och det märks när en börjar skaffa vapen i en ny tier. De gör mycket mer skada, så du får känna dig lite övermäktig innan det blir dags att möta motståndet på samma nivå. Vapnen är roliga och känns bra att använda. Tillsammans med diverse olika challenges för både vapenklasser och tiers uppmuntras spelaren att testa sig fram med mer än bara det bekväma urvalet. Jag går lös med alla slags vapen och har hutlöst roligt med allihop. Att high fivea en lastbil med ett raketgevär eller smyga sig igenom ett fort med pilbåge obemärkt är lika tillfredsställande. En annan sak som är fantastiskt frigörande är att köra över fiender med fordon. Det smäller som fyrverkerier i karossen och du ser deras kroppar avfyras som bättre begagnade köttprojektiler. Att leka postapokalyptiskt psykopat med den moraliska kompassen i behåll är en glimrande känsla.
Vackra landskap och sköna melodier
Musiken och atmosfären är ljuvlig. Soundtracket varvar mellan melankoliska gitarrer i stil med föregångaren, men har även subtila tongångar med en mystisk ljudbild som påminner mig starkt om musiken från den udda skräckfilmen Annihilation. Utöver musiken påminner även miljöerna om Annihiliation, med vacker, färggrann natur, Personligen föredrar jag den här typen av postapokalyps framför fyra nyanser av brunt. Du har ett fotoläge tillgängligt i pausmenyn och det är svårt att inte ta bilder i New Dawn. Precis som i Horizon: Zero Dawn går jag lös på kamerafunktionen lite titt som tätt då det levereras så mycket vackra landskap.
Den röda tråden
Det är svårt att kombinera story, gameplay och öppna världar. Det hade varit fantastiskt om dessa tre starka element kunde gå hand i hand, men det är otroligt svårt att få till. Vi har bra exempel på hur story och öppna världar kan samverka i t.ex. Red Dead Redemption och Horizon: Zero Dawn. Där behåller spelen en röd tråd, där alla sidouppdrag är med och fungerar som penseldrag för vad som blir själva tavlan. Vi har även exempel på hur utvecklare kastar in en massa sidouppdrag som får en att tappa tråden och till slut tröttna på spelet. Då hjälper det inte hur mycket en skryter om hur stort det är. Det är som en all-you-can-eat med bara kalla köttbullar. Blir ju lite trist efter ett tag.
New Dawn är en färgglad buffé med lika god som varierande mat. Varje sidouppdrag är så nära storyn och med den premiss som spelet lägger upp känns allt du gör vid sidan om som relevanta saker; något som har betydelse. Jag kan lätt tappa intresset om det blir för mycket randomizers och copy/paste när det kommer till sidouppdrag, men här upplever jag inte det. Det känns kontextuellt och viktigt. T.o.m. de mest världsliga uppdragen som går ut på att samla material har ett tydligt syfte.
Perks ger dig mer ammo, bättre lungor och bättre förmågor att överleva mot Highwaymen. Med uppgraderingar i Prosperity kan du låsa upp bättre vapen, bättre fordon och ny ammunition, för att nämna några saker. Vapen har fyra olika tiers, samt olika challenges som låser upp poäng att lägga på perks. Samla material för att uppgradera och crafta föremål. Det är nyckeln till framgång. Med Guns for Hire kan du ta med dig en partner som hjälper dig i strider, samt håller dig sällskap. Prosperity är din huvudsakliga hembas. Uppgradera det för att få tillgång till bättre utrustning.
Inget är perfekt
Inte helt oväntat har Far Cry: New Dawn och dess öppna värld sina buggar. En del är hur roliga som helst, andra är bara irriterande. Två gånger drabbades jag av saker som hindrade mig i mina treasure hunts. Jag lyckades till slut lösa grapplingproblemet då repet till slut lät bli att bugga in sig i väggen. Den andra gången gick det inte ens att hitta en prompt för vad som behövde göras. Jag kollade upp det och den ska finnas där, men trots det kunde jag inte göra något. Det kanske löser sig nästa spelsession, men att vara en bra bit in i ett uppdrag, bara för att ge upp det p.g.a petitesser känns lite trist. På det stora hela har det inte varit många buggar som saboterat upplevelsen och de flesta har bara varit dumma roligheter på vägen.
En annan sak jag stör mig lite på är att det finns mikrotransaktioner i spelet också. Jag har inga problem med att det är kosmetiskt, men här erbjuds även olika vapen, perk packs och annat som direkt påverkar din förmåga i spelet. Det är inte pay-to-win, men det uppmuntrar till en lat spelstil som låter plånboken avgöra hur bra du är. Att deras matematik är helt horribel när det kommer till att locka med större köp är mest bara skrattretande.
Kapitel två
Som jag nämnde tidigare så är Far Cry: New Dawn en uppföljare på del fem i serien. Som del av narrativet får vi ta del av det arv som Joseph Seed lämnade bakom sig, med allt från barn, fanatiska följare och psykedelisk jesusgas. Storyn i Far Cry 5 var riktigt intressant, med ett spännande innehåll, och i New Dawn tar världen en sväng åt det Fallout-hållet. Detta gäller dock bara själva scenariot. Det är en postapokalyptisk värld, men istället för Fallout 3+4 känns det mer som Horizon: Zero Dawn, både till landskap och motiverande sidouppdrag.
Hög kvalitet på underhållningen
Jag har riktigt roligt med Far Cry: New Dawn. Musiken är riktigt bra och jag kan se mig själv sitta och lyssna på fightingmusiken medan jag gör annat. Det är riktigt snygga tongångar och de bidrar väl till spelet, utan att bli förutsägbara och klyschiga. Karaktärerna är kanske inte jätteintressanta, men de underhåller onekligen med en del repliker och sina ofrivilliga AI-blunders. Tvillingarna, som har en stor roll att fylla som Far Cry-antagonister, gör hittills ett helt okej jobb. Hittills har jag dock inte känt att de sticker ut så som de borde göra i den rollen. Men det gör inget. Det är ett landskap jag hellre färdas genom istället för att använda fast travels och med ett välbalanserat upplägg på sidouppdrag och uppgraderingar har jag konstant roligt. För recensionens skull har jag spelat det på easy, men känner inte att det drabbar mig för det. Visst, det är lätt, men under min jungfrufärd av New Dawn upplever jag hellre spelet än utmanas av det. Med det sagt finns ändå en utmaning i hard, men att bara utforska spelet är ren spelglädje i sig.
