Spelet som från början hette Final Fantasy Agito XIII och som skulle vara en del i miniserien Fabula Nova Crystallis där Final Fantasy XIII och versus XIII (numera XV) hör till, men bytte sedan namn för att distansera sig från det ratade Final Fantasy XIII. Med det smått förvirrande namnet Final Fantasy Type-0 släpptes det 2011 till Playstation Portable, enbart i Japan. Nu, fyra år senare, släpps HD-versionen till hemmakonsoler i resten av världen, men var det något att vänta på?
Inledningen berör.
Krigsdramat
Ett världskrig råder i Orience. En av världsmakterna har fått för sig att ta över världen och har redan atombombat bort ett rike. Kvar är de stolta magikerna av Rubrum och de fredliga drakmästarna av Concordia. Det dröjer inte länge innan imperiet Militesi knackar på deras dörrar med bomber och blykulor. I ett aggressivt anfall mot magikerakademin i Rubrum stiger klass 0 in för att rädda dagen.
I Final Fantasy Type-0 HD tar spelaren kontroll över en klass kadetter som tack vare sina magiska talanger krigsplaceras och blir spjutspetsen i Rubrums motanfall. Dessa tonåringar dras sedan in i en kamp på gudomlig skala och världens överlevnad hamnar i deras händer.
Final Fantasy-serien har genom åren behandlat många tunga ämnen, men Final Fantasy Type-0 HD känns stundvis väldigt Saving Private Ryan och det känns… ovanligt. I många scener skjuts folk brutalt ner, mörkt blod sprutar från hålen i deras kroppar och skrik ekar tillsammans med automateld.
Det är krig och det är elände.
Ovanligt nog tonar krigsdramat ner på de, i japanska rollspel, annars ganska fnittriga och löjliga karaktärerna. Visst finns det mer eller mindre pipiga röster eller hysteriska dialoger, men merparten är faktiskt lugn och sansad, vilket är skönt!
Ibland ges spelaren möjlighet att medverka i strategiska uppdrag som i sin enkelhet ändå påminner om ett MOBA, fast utan andra spelare.
I en kris?
Spelets funktioner påminner mycket om Crisis Core: Final Fantasy VII till Playstation Protable, vilket i sig inte är så konstigt då de båda spelen har Hajime Tabata som director. Final Fantasy Type-0 HD består av korta och intensiva uppdrag där fiender skall utplånas och vissa andra uppgifter lösas. Dessa uppdrag utspelar sig i trånga, sammanlänkade korridorer som inte är värda att utforska närmare. Stridssystemet är som direkt hämtat ur Crisis Core och är väldigt actionbetonat. Spelaren måste aktivt undvika attacker och söka öppningar i motståndarnas rörelser. Misstag straffas hårt.
Mellan uppdragen kan spelaren chilla i akademin där det är möjligt att gå på lektioner och öka karaktärernas egenskaper, föda upp chocobos (seriens ikoniska riddjur), socialisera eller byteshandla och utrusta de många karaktärerna. Dessutom kan spelaren träna karaktärerna i en arena eller gå utanför akademins trygga väggar för att utföra små sidouppdrag.
Fragmenterad och gör mig illamående
Jag älskade Crisis Core: Final Fantasy VII, det var ett spel som gav en ny, outforskad vinkel på storyn i Final Fantasy VII, spelupplägget var perfekt för PSP, och striderna var kul och utmanande. Type-0 HD borde vara som gjort för mig, men jag har insett att jag inte alls tycker om det. Type-0 HD är istället så fragmenterat att jag blir mörkrädd.
Scenerna som visas är uppdelade med onaturliga uppehåll och laddningstider mellan dialogutbyten. Det är laddningstider mellan var och varannan sak som sker och det är laddningstider mellan korridorerna under uppdrag. Vid ett tillfälle, som jag minns allra starkas, var det två soldater som pratade, bilden klipptes och det blev svart i en sekund, vinkeln ändras och deras befäl har ställt sig bredvid dem, han säger något till dem, sedan blir skärmen svart igen i en sekund för att byta kameravinkel till en av soldaterna som gör honnör. Detta följs av en laddningsskärm innan en tredje person, som är aktiv i samtalet genom radio, syns inuti ett stridsfordon. Skärmen laddar igen innan den visar en kort videosekvens.
Ja, ni förstår. Såhär är det hela, jäkla tiden i alla större händelser. Lägg där på att uppdragen är uppdelade i flera små rum som var för sig måste laddas. Det är så förargande! Jag kan förstå att det var nödvändigt att designa spelet som så när det var på Playstation Portable, vars minnesutrymme inte alls var särskilt stort. Men på en Playstation 4 är det fullkomligt orimligt att begränsa spelet på det här sättet! Uppdragen hade kunnat bestå av hela, öppna ytor och sekvenserna löpande utan uppehåll. Istället väljer utvecklarna att vara så äckligt lata att de låter spelet överföras i ett tillstånd ovärdigt en HD-utgåva på en senare generations hemmakonsol. Inte undra på att spelet behövde marknadsföras med Final Fantasy XV-demot!
En annan sak jag stör mig på är hastigheten som kameran roterar. Minsta dutt på den högra spaken kastar kameran åt sidan i sådana hastiga ryck att jag efter drygt en halvtimmes spelning blir åksjuk och illamående. I strid är det ytterst nödvändigt att ha uppsikt över ens omgivning för att inte ta ett dödligt slag i ryggen, så illamåendet är oundvikligt. Det dumma är att det inte finns någon inställning som styr rotationshastigheten.
Till en början verkar alla i klass 0 platta och färglösa, men efter ett tag växer deras personligheter fram. De har till och med personliga capes som får dem att sticka ut ur mängden.
Något positivt finns väl
Trots Type-0 HD:s alla negativa egenskaper, av vilka jag inte ens nämnt den dåliga grafiska övergången, de nästan obefintliga ansiktsanimationerna och spelets förmåga att helt dribbla bort spelaren bland alla begrepp, finns det ändå några få aspekter som faktiskt lyfter upp spelet ur skiten. Bland dessa är musiken nämnvärd, som är en gedigen samling klassiska och moderna Final Fantasy-melodier. Sektionerna på akademin mellan uppdragen är ett fräscht och avkopplande inslag som till fördel påminner om skolsimulationen i Persona-spelen.
Berättelsen i Type-0 HD är något som, trots klyschor typiskt för japanska rollspel, ändå har några intressanta särdrag. Till exempel minns inte någon i spelet de personer de tidigare känt men som gått bort. Dessa minnesförluster är något som är naturligt i spelets värld men som huvudkaraktärerna börjar ifrågasätta. Det här ämnet hade kunnat utforskats närmare, men ger spelet ändå en spännande nyans i ett annars ganska grått manus uttjatat med l’Cie, focus och annat trams som kommit att karaktärisera Final Fantasy XIII-serien.
Inget att hurra över
Final Fantasy Type-0 HD är ute i senaste laget. HD-uppdateringen rättfärdigar inte sin position på den här generationens konsoler där bättre uppdateringar som Dark Souls II: Scholar of the First Sin eller Tomb Raider: Definitive Edition finns. Type-0 HD skulle ha släppts på Playstation Vita för två, tre år sedan, med originalets multiplayerdel (som togs bort till den här versionen). Då hade spelet hamnat på en plattform som passar speldesignen, den hade inte hunnit åldrats så mycket, eller behövt rida på hypen kring Final Fantasy XV.
Som det är nu är Final Fantasy Type-0 HD tyvärr ett spel som enbart lämpar sig för den absoluta fantasten som plikttroget spelar varenda Final Fantasy-titel, oavsett om det är en njutningsfull upplevelse eller inte.
Personligen är jag själv en av dessa plikttrogna fans, men det här var ett nytt lågvattenmärke för serien och ett spel jag gott kan ignorera. För min del blir nog Final Fantasy XV sista chansen för Square Enix att bevisa sig förtjäna mitt stöd.