Strategirollspel, vida känt som turn based tactical rpg, har sedan dess begynnelse varit lite av en avstickare från rollspelsgenren och en nischad sådan. Vilket är ett av anledningarna till varför klassiker som Shining Force och Final Fantasy Tactics inte nått samma popularitet som ”vanliga” rollspel, särskilt här i väst. Men framöver kanske det blir ändring på detta då Fire Emblem: Three Houses rönt stora kritiska eloger från majoriteten av spelsidorna – inte bara Varvat! Anledningarna till varför Fire Emblem: Three Houses är vida omtyckt är många, men en stor anledning ligger nog i dess lättillgänglighet och plattformens utbredning. En sak kan vi vara säkra på: utvecklaren Intelligent Systems arbetar nog redan på nästa del i serien. Frågan är bara om genren får en renässans.
En jäkel till professor
För ovanlighetens skull axlar du rollen som en legoknekt till tonårsprofessor. När Three Houses börjar är du en talangfull lärjunge under din krigserfarna farsa Jeralt som leder ett relativt framgångsrikt liv som legosoldat. Men det livet tar en drastisk vändning när ni räddar en trio kadetter från officershögskolan. Spolingarna är kontinentens tre framtida ledare och munhuggningarna sätter tonen för deras rivalitet. Utan att du har något val rekryterar den kyrkliga officersakademin Garreg Mach dig för att undervisa jämnåriga i krigskonst. Det låter ganska töntigt på papper, men när du väl står där vid katedern och styr över studenternas öden glömmer du snabbt bort hur du hamnade där.
Premissen i Three Houses är i grunden ditt vanliga, storslagna krigsepos i vilket övre makter har ett finger med i de dödligas kamp. Även om de större konflikterna är närvarande under hela spelets gång är det inte fören spelets andra hälft som saker och ting tar fart. Dessförinnan bygger spelet sakta upp en sammanhängande värld genom interaktioner, dialog, uppdrag och händelser. Du behöver inte kunna ett jota om Fire Emblem för att kunna uppskatta Three Houses.
Ni som ger er in i Fire Emblem: Three Houses – och det tycker jag att ni bör om ni gillar japanska rollspel – bör vara beredda på en långsam start. Här är det dock viktigt att poängtera att långsamma starter i rollspel inte möjligtvis är lika dåligt som långsamma starter i actionspel. Three Houses har en rik bakgrundshistoria och väldigt många karaktärer att etablera, för att inte tala om de spelmekaniska system som knyter samman säcken. Three Houses har ett mycket välavvägt tempo, där du varvat din tid med läroplanen och sociala interaktioner med taktisk strid. Three Houses har jämförts med Persona-serien men det är lite både befogat och orättvist, där den största skillnaden är kollektivet kontra individen. I Three Houses handlar det mycket om att lyfta fram det bästa ur varje karaktär medan Persona är väldigt centrerat kring huvudpersonen.
Redan från början ställs du inför valet av vilken av tre klasser du vill undervisa och i längden, vilket perspektiv du vill ha av berättelsen. Det här ger inte bara ångestpåslag eftersom alla tre klasserna är intressanta, det försäkrar dig även om att du har två tredjedelar kvar efter att du klarat spelet första gången. Varje genomspelning tar ungefär 60-70 timmar beroende på spelstil.
Ingen kvarsittning
Det går inte att ge sina elever kvarsittning eller straffa dem på något annat sätt än att skicka dem in i strid och lämna dem att dö. De centrala spelmomenten i Fire Emblem: Three Houses är undervisningen och strid. Däremellan går det att socialisera med eleverna och fakulteten, hantera utrustning och understödstrupper, fiska, odla örter, laga mat och bryta bröd med andra karaktärer samt utföra sidouppdrag. Varje aktivitet, vare sig det är studier eller inte, tillför stridsegenskaperna och dina elevers kapacitet. Sociala kontakter stärker samarbeten i fält, fiske och odling möjliggör tillagning av specifika maträtter som stärker eleverna och seminarier ger studierna en extra skjuts. Det är väldigt tillfredställande att hitta sätt att maximera karaktärernas stridsegenskaper och se dem spelas ut på fältet.
I omvänd ordning breddas också berättandet. När elever samarbetar i strid (samt på akademin) utvecklas deras relationer och du får tillgång till så kallade support conversations. Dessa utspelar sig som scener när elever sinsemellan (eller med dig) socialiserar och bidrar till att fördjupa insikten i deras liv och personligheter. I början känner du dem bara ytligt men tack vare dessa voyeuristiska sketcher får du möjlighet att lära känna dem närmare. Vad som är intressant är att eleverna inte möjligtvis får en positiv relation. Rivaliteter, hån och förakt är lika troligt som vänskap beroende på karaktärernas kemi. Gemensamt för majoriteten av konversationer är att de bryter upp den stereotypa fasaden på karaktären och blottar en lite mer mänsklig figur. I detta anseende innehåller Fire Emblem: Three Houses några av årets mest minnesvärda karaktärer. Personligen älskar jag alla mina elever, även snobben Ferdinand som är så självcentrerad att han inte förstår att han nedvärderar alla andra, även när han gör något i all välmening. Det är inte lätt att vara en brat.
Berättelsen i Fire Emblem: Three Houses är uppdelad i kapitel, där varje kapitel är en kalendermånad. Under veckodagarna följer eleverna studieplanen och medverkar i din undervisning. På helgerna har du möjlighet att socialisera och medverka i diverse aktiviteter. I slutet av månaden väntar en kritisk strid som måste fullföljas för att storyn skall gå vidare. Tempot är närmast perfekt avvägt, där förberedelserna inför den stora striden värvas med små händelser som håller berättelsen på rälsen. Planeringsmomentet i början av varje månad, där jag kan förbereda inför särskilda aktiviteter och prioritera undervisningen är engagerande då jag sedan direkt ser resultatet av min planering.
Rakare, friare angreppsätt
Traditionellt sett har striderna i Fire Emblem kretsat kring en vapentriangel där vissa vapen är överlägset effektiva mot andra (ungefär som i Pokémon). Även om detta skapat ett strategiskt tillvägagångssätt i strid har det också tvingat fram optimala arméer där du har anpassat din armé för att kunna kontra motståndaren. I Three Houses är denna relik borta. Istället finns ett grovt förenklat och bredare koncept, där magiker är starka mot bepansrade enheter, som i sin tur är starkare mot infanteri. Infanteri är slutligen då effektiv mot magiker. Detta normbrott öppnar upp för mer varierade och personliga armékonstruktioner som inte möjligtvis är ”meta”.
En annan kul aspekt av karaktärsutvecklingen i Three Houses är att du som professor styr över elevernas studieplaner. En elev kanske vill bli en krigare, men du kanske vill ha hen som magiker. Valet är ditt och investeringarna i att skifta studieplan på elever och se dem fulländade på slagfältet är väldigt tillfredsställande. För spelarna som inte orkar gröta in sig i vartenda elevs egenskaper och färdigheter för att beräkna ut hur de passar in i pusslet som är din armé kan köra på skolplanen som eleverna börjar med. De är ofta anpassade till elevens generella styrkor och klassen som helhet har en god variation av yrken. Lägger du manken till kan du till och med rekrytera elever från andra klasser och på så vis utöka din samling av tonåringar. Gotta catch ’em all, ungefär.
Three Houses har en gimmick till sina strider och det är utnyttjandet av koordinerade attacker, så kallade gambits. Om en karaktär har en bataljon under sitt befäl kan hen utföra gambits i strid. Beroende på bataljonen har dessa attacker olika effekter på fiender, från att tända eld på marken till att förhindra deras förflyttning. När flera karaktärer och bataljoner står i anslutning till samma fiende kan de koordinera dessa gambits och göra attacken mer kraftfull. Gambit är ett måste när man strider mot bossar eller enorma monster. På samma sätt blir allierade i anslutning till varandra starkare när fienden attackerar. Om vi då dessutom räknar med att fältets terräng har olika effekter, finns det ett strategiskt djup till Three Houses som får dig som spelare att känna dig mycket listig när du manövrerar dina arméer och besegrar fiender. Alla gillar att känna sig smart.
Den enkla vägen
Strategispel kan ofta avskräcka oinvigda spelare eftersom de kan framstå som komplicerade och regeltunga. Fire Emblem: Three Houses gör ett fenomenalt jobb med att göra strategin intuitiv och lättbegriplig. Det signalerar tydligt vilka odds du har att lyckas, skadan varje anfall resulterar i och vilka av dina karaktärer som är i fara. Three Houses är så transparent med resultaten att det ger dig möjligheten att planera smarta motdrag, väga risker och verkställa framgångsrika flankeringar. Information är makt och Three Houses ger dig all information du behöver för att lyckas.
Tyvärr resulterar generositeten i att spelet till slut blir för lätt. Är du smart med din tid på akademin har du möjlighet att maximera elevernas inlärning, utrustning och resurser inför varje strid och på så sätt känna dig lite uttråkad när motståndet viker sig. En framtida uppdatering skall introducera svårare svårighetsgrader, men fans som suktar efter en utmaning redan nu får vänta. Nybörjare däremot får en lättare introduktion till serien, vilket inte är fel. En gimmick i spelet som göra det lättare och troligtvis är utvecklad enbart för att förhindra att spelare savescum:ar är möjligheten att backa tiden under strid. Men ett knapptryck kan spelaren backa striden flera rundor för att ”göra om och göra rätt” men dock bara ett par gånger per strid.
Om jag ska kritisera en aspekt av Three Houses som är uppenbart bristande är det spelets grafiska helhet. Miljöerna är ganska trista och enkla, utan något som sticker ut och får dig att reagera. Istället är designen alldaglig i sin medeltida fantasy. Konversationerna som utspelar sig mellan karaktärer sker mot en förvrängd bakgrundsbild, snarare än en faktisk bakgrund i tre dimensioner. Dessutom kan spelet hacka lite i portabelt läge, vilket är högst ovanligt med tanke på den till synes enkla grafiken. Fire Emblem: Three Houses är absolut inget fult spel, men dess visuella helhet gör mig besviken.
Engagerande och underhållande
Fire Emblem: Three Houses är nog det spel jag haft mest kul med sedan The Legend of Zelda: Breath of the Wild. Alla system som adderar till stridsegenskaperna hos mina elever och som samtidigt öppnar upp mer berättelser är djupt engagerande och underhållande. På samma sätt är upplägget med kalendermånaderna och användning av begränsad tid för att uppgradera mina elevers färdigheter och se dem utvecklas under min ledning roande och smått emotionellt bindande. Jag ser alltid fram emot nästa milstolpe i mina elevers konversationer, så jag får veta något mer om dem. Och ju mer jag ser dem växa desto mer vill jag att de överlever nästa strid.
Om jag bortser från att Three Houses stundvis är lite för lätt, måste jag applådera för hur utvecklaren lyckats skapa en så jämn och behaglig inlärningskurva. Aldrig när jag spelade kände jag mig dum eller lurad. Snarare uppmuntrade spelet mig att tänka taktiskt, använda terrängen till min fördel och utforska aktiviteterna på officersakademin. På sätt och vis blir man delaktig i dramat som är Fire Emblem: Three Houses och det är en av anledningarna till att jag har spelat det varje ledig sekund. Jag har ytterst kul med titeln och ser fram emot att fortsätta spela det.
Är du ett fan av strategirollspel kan jag starkt rekommendera Fire Emblem: Three Houses. Gillar du rollspel kan jag också rekommendera det. Gillar du animespel kan jag dessutom rekommendera igen. Tycker du om Fifa kanske du bara ska köpa Fifa istället.
