Riddare, Vikingar och Samurajer – vem skulle vinna om man placerade dem på samma slagfält? Hade mitt elvaåriga jag fått veta att detta spelet skulle släppas skulle han tuggat fradga av ren hype. Även om jag har kunnat bygga upp lite bättre självdisciplin under de ytterligare femton åren jag i skrivande stund har på nacken så var det svårt att inte fnittra som en skolflicka när jag såg den första trailern.
Legendariska krigare, legendariskt våld
Det är ett mysterium hur en så absurt stor majoritet av alla spelutvecklare lägger så lite vikt på hur man svingar sitt vapen ens i spel där strid är huvudfokus. I For Honor har man dock lagt ned en stor del av krutet på just detta vilket resulterat i ett stridssystem som mixar element från de tredjepersons actionspel vi är vana vid med tydliga aspekter från fightingspel. Utöver att bara gå omkring och slå slumpmässigt på allt i närheten kan du även gå in i Guard-mode, det läge som så gott som alla dueller kommer ta plats via och den låser dessutom din kamera till din närmaste fiendespelare. Samtidigt får du upp en markör med tre riktningar och håller du in dessa så kommer du dels hålla upp din gard åt det hållet och dels kommer du själv anfalla från den vinkeln. Detta startar en en dans av sten-sax-påse där du försöker träffa din motståndare där denne inte är skyddad och samtidigt blockera dennes utfall mot dig. Förutom detta grundsystem finns det även ytterligare mekaniker som guard breaks, throws och combos – termer som en fighting-spelare bör känna igen.
Överlag är det en god vikt i all som sker i spelet: Karaktärer behöver sakta ner eller bygga momentum när de rör sig och kan inte svänga på en femöring, vilket får det att se och kännas avsevärt mycket mer realistiskt. Man ser och känner vikten i varje slag, både med ljud och rent visuellt, vilket gör det extra kul när exempelvis en biffig samuraj med Kanabo slår iväg en riddare över hela rummet med en ordentlig golfsving.
Vikt är viktigt – särskilt när vi snackar närstridsvapen
Utöver några enstaka balansfel så finns det inte mycket att klaga på och detta är absolut ett av de bästa stridssystemen på mycket länge.
En blodig berättelse
För tusen år sedan skedde en kataklysm som slet landet i bitar, fick borgar att rasa och länder att smulas sönder. Plötsligt upptäckte vikingarna, riddarna och samurajerna att nästan alla deras naturliga resurser var försvunna och att de dessutom var tvungna att kämpa om det lilla som återstod med varandra. Hundratals år av krig följde utan någon klar vinnare, men på senare tid har äntligen något som i alla fall liknar fred lagt sig över landet.
Apollyon, krigsherre och tillika väldigt krigslysten dam, tycker att fred är för nollor och leder sin utbrytarfaktion av riddare, the Blackstone Legion, på krigsstigen med målet att sortera ut de största och elakaste krigarna i de respektive nationerna. Hennes hopp är att detta ska ta dem tillbaka till krigets glansdagar och som spelare ser du detta hända genom ögonen på tre olika soldater i de olika faktionerna. Enligt Apollyon har veklingar ingen plats i världen och endast den starkes rätt gäller – det är dags för vargarna att återta sin plats på toppen i näringskedjan.
I jakt på heder kommer en hel del tveksamma karriärsbeslut
För ett spel som egentligen fokuserar på flerspelarläget är det roligt att se att åtminstone lite krut har lagts på storyn, som dessutom kan spelas tillsammans med en vän. Storyn i sig är inget avancerat: En person med för mycket makt vill ha krig och spelaren sveps med i detta. Istället är det bytet av perspektiv som gör den lite mer intressant, då alla lagens olika delar i storyn sker som en kronologisk dominoeffekt där lag ett gör något med lag två vilket i sin tur leder dem att gå emot lag tre. Spelar man dessutom på Realistic-läget så tas alla UI-hjälpmedel bort så du kommer få lära dig blockera helt baserat på fiendernas animationer, vilket är en rolig utmaning, men den totala bristen på checkpoints i detta läget kan göra det mycket frustrerande till och från.
Allt ser ut och låter som det ska
Rent visuellt är spelet aningen över medelmåtta jämfört med samtida spel, i alla fall om man bara tänker på texturer. Animationerna och den grafiska designen i sig är dock fantastisk: Vi har redan hyllat hur snyggt karaktärer rör sig, men även de kulturella inslagen i miljöerna. Utvecklarna har varit väldigt kreativa i hur fästningar för de olika lagen skulle se ut ifall de togs till samma militära nivå, något vi aldrig direkt kunnat se sida vid sida i verkligheten.
Ta vårat ord på att det är mycket som syns och ännu mer som låter
Ljudet är en mixad godispåse då musiken är ganska bristande – faktum är att den på vissa ställen blir extremt repetitiv. Alla ljud utöver detta är dock nästan perfekta och även här hör man vikten i vapnen när man slår saker.
Kriget online
I multiplayer-sektionen finns det en karta över de land faktionerna slåss om och alla former av spel online påverkar hur det går för det lag man representerar. Beroende på hur bra du spelar så får du efter en avslutad match en mängd war assets som du antingen kan dela ut manuellt till specifika områden på kartan, eller automatiskt sprida ut över samtliga områden där ditt lag slåss. Efter satta intervaller uppdateras kartan och de olika lagen tar över och förlorar områden därefter. Detta påverkar även hur banorna ser ut, för dels så finns varje slagfält i flera varianter beroende på årstid, och dels så ändras miljöobjekt som flaggor samt vilket lag som försvarar beroende på vem som äger platsen på världskartan. Detta låser dock inte ner vilken faktion du kan spela i en match – oavsett vilken sida du stödjer så kan du spela när som helst, var som helst. Detta kanske förstör immersionen lite, men för spelbalansens skull är detta ett nödvändigt ont.
Totalt finns det fem olika spellägen, men de flesta är varianter på samma koncept. Det som står ut mest är Dominion, vilket ett points-baserat capture zone-scenario med vissa inslag av MOBA då man låser upp nya färdigheter genom att göra saker som hjälper ditt lag. Detta är det mest nybörjarvänliga läget då man inte behöver kasta sig in i det relativt avancerade stridssystemet direkt utan kan göra bra ifrån sig bara genom att gå efter zoner. Det finns även en nedbantad version av detta i Skirmish, vilket också är point-baserat men saknar zoner.
I dominion får spelarna sällskap av datorstyrt infanteri
Därefter finns det Duel, Brawl och Elimination vilket i korthet är 1 vs. 1, 2 vs. 2 och 4 vs. 4. Utöver antalet spelare är spellägena identiska och spelas dessutom på modifierade varianter av samma banor. Den som står ut mest är Elimination då detta läge även har med de upplåsbara färdigheterna från Dominion.
Det finns egentligen inget att klaga på med själva spellägena då alla gör ett bra jobb för att belysa den verkliga säljpunkten i spelet, vilket är deras stridssystem. Vet ni vad som inte belyser ett timing-baserat stridssystem särskilt bra? Peer to peer-baserad nätkod. Tyvärr sitter For Honor med detta stolpskott till uppkoppling vilket leder till att det är mer regel än undantag att någon person trillar ur varje match. Peer to peer fungerar visserligen bättre för fightingspel generellt då dessa endast brukar ha två spelare involverade åt gången, men då alla utom ett av spellägena har minst fyra spelare så vore ett serverbaserat dito varit ett avsevärt mycket stabilare alternativ.
In alles
For Honor är ett fantastiskt bra spel ur ett rent gameplay-perspektiv. Det tråkiga är att vi sällan får spela detta fantastiska spel på grund av den opålitliga nätkoden. I skrivande stund kan vi inte annat än hoppas att spelet får en uppdatering på denna fronten så att det görs rättvisa, för det vore synd att se ett så stabilt fightingssystem falla i glömska. Det är så frustrerande att jag som stolt viking slåss mot både samurajer och riddare, bara för att inse att min största fiende är uppkopplingen.
Stridssystemet är förvånansvärt djupt, men likaså är det ganska lätt att lära sig
Hade detta problem ordnats hade spelet utan tvekat kunnat hamna inte bara ett utan kanske två steg högre upp på skalan, så förhoppningsvis håller sig titeln vid liv tills dess att detta sker – om det nu gör det.
