Full Throttle Remastered Recension

Efter över tjugo år är kultklassikern Full Throttle tillbaka i en sprillans ny omarbetad version. Robert har tagit sin bikerhoj och öst på i tvåhundra knyck med turbomotor. Är det lika minnesvärt idag som det var då?

Nittiotalet var fullt av minnesvärda PC-titlar som lämnade en och en annan nostalgisk tår hos luttrade spelare. På den tiden regerade den så kallade peka-och-klicka genren som innebar att spelaren fick klicka sig fram via en liten menyskärm med alternativ. Istället för piltagenterna fick karaktären hanka sig fram med ett enkelt klick från musen, oavsett om det gällde en korridor, föra en konversation eller att öppna en dörr. Bland titlar som dominerade utbudet var exempelvis Day of the Tentacle, Harvester och Monkey Island. Innan genren tog sitt sista andetag med Grim Fandango släppte bolaget LucasArts spelet Full Throttle som skrevs och regisserades av en ung designer vid namn Tim Schafer.

Handlingen i Full Throttle är klassiskt upplagd mellan protagonist och antagonist.  Ben susar fram på vägarna med bikergänget The Polecats i ett framtida USA där motorcykeln blivit en sällsynt raritet från den enda tillverkaren Corley Motors. Ben blir senare misstänkt efter ett mord på företagsledaren Malcolm Corley vars affärspartner Adrian Ripburger planerar att ta över företaget för sina egna syften.

Tillsammans med mekanikern Maureen ska Ben sätta stopp för Ripburgers planer, rentvå sitt namn och hitta den verkliga arvtagare till Corleys affärsimperium. Berättelsen är kort men snyggt paketerad och ramas in med pompa och ståt i samband med spelets inledning (som verkligen är fantastisk). Att återigen se en motorcykel korsa ett biltak till tonerna av The Gone Jackals ösiga låt Legacy är bara ren njutning.

Ben vet hur damerna ska charmas. Funkar inte munlädret finns alltid en hjulmutternyckel att tillgå.

Dramaturgisk story på fast huvudspår

De filmiska sekvenserna och dramaturgin bidrar till att hålla tråden levande i spelet och ger samtidigt ett flyt som får scenerna att hålla ihop. Ben är den tuffa ensamvargen med ett hjärta av guld bakom den hårda fasaden. Ärkefienden Ripburger är tvättäkta skurk med superb röst från Star Wars-skådisen Mark Hamill. Konflikten mellan dessa två herrar spårar inte ur utan håller hela vägen fram till det spektakulära slutet. Pusselmomenten är inte många, speciellt avancerade eller onödigt placerade för att fylla ut speltiden. Med lite trial-and-error och tankenötknäckande lyckades jag ta mig igenom momenten utan större svårigheter. Miljöerna och karaktärerna är snyggt animerade men fattiga på interaktioner som hade bidragit till att göra atmosfären i spelet mer levande. Kameran gör sitt jobb och det blir aldrig plottrigt eller svåröverskådligt att överblicka sin position.

“When I’m on the road I’m indestructible. No one can stop me!”

Den största behållningen är den grafiska uppdateringen av spelet. Jag har tidigare spelat PC-upplagan och märker vilken skillnad remasterversionen innebär. I den nya utgåvan av  ser miljöerna oändligt mycket vackrare ut och jag slipper det pixelblurr som gjorde intrycket till en enda stor blaffig gröt i originalet. Med ett enkelt knapptryck kan jag växla mellan grafiken anno 1995 och anno 2017. En kul grej för den som var med back in the days och för den moderna spelkonsumenten. Återigen kan jag bara konstatera vilka tekniska framsteg som spelbranschen åstadkommit och att ”allt inte var bättre förr.”

Kort men naggande gott

Full Throttle är ett bra men inget fantastiskt spel. Kampanjen tar mellan 2-5 timmar att slutföra beroende på spelarens skicklighet och problemlösningsförmåga. Det är alltså en kortlivad resa vi talar om och knappast något extramaterial finns att tillgå. Ändå är jag tacksam att Schafer bestämde sig att väcka liv i liket och ge ut det i en ny skrud. Full Throttle har en charm och en historia att berätta som få av dagens spel har. Att Schafer dessutom inventerar i en utdöd genre gör inte det historiska värdet sämre. Kommer det vara lika gångbart och underhållande om tjugo år? Jag tror faktiskt det.

Se våra betyg här >>

Bra
  • Den uppiffade grafiken - hej då pixelblurr!
  • Silkeslena animationer
  • Den filmiska handlingen
  • Nostalgiskt återvärde med peka-och-klicka
  • Tydliga karaktärer - Ben är stentuff i bikerrollen
Sämre
  • Kort spellängd
  • Innehållsfattiga miljöer
7
Gillar
Hösten 1993 introducerades jag till spelvärlden med ett SNES och Super Mario World. Sedan dess har konsolerna och spelen rullat på genom åren. När jag inte spelnördar arbetar jag som lärare och tränar på gym. Anser att Resident Evil 2, Super Mario 64 och The Legend of Zelda: Ocarina of Time är de bästa spel som gjorts.

Vad tycker du?

0 0

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.