Dead Island: Riptide

[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Dead Island: Riptide” developers=”Techland” publishers=”Deep Silver” platforms=”PC / PS3 / 360″ genres=”Action” release_date=”23 April, 2013″]

Sam B (vänster), min favoritkaraktär.

Vi minns alla hur imponerade vi blev av den där trailern från första Dead Island. Pappan som försöker hålla tillbaka zombies för att skydda sin familj, nedsaktat i slow motion medan stråkinstrumenten gråter i bakgrunden. Men när spelet släpptes och visade sig vara allt annat än en emotionell, dramatisk filmupplevelse, så mottogs det med blandade känslor.

Riptide går i samma fotspår och återigen måste man hacka sig genom horder av zombies med allehanda tillhyggen för att rädda karaktärer som är ungefär lika djupa som Greklands eurovision-bidrag. Frågan vi kan ställa oss är hur länge vi faktiskt kan tillåta oss själva att bli underhållna av att döda zombies igen… och igen… och igen.

Oh noes, zombies är tillbaka

Spelet börjar med att överlevarna från första spelet – Sam B, Xian Mei, Logan Carter och Purna – hamnar på ett militärfartyg där zombieviruset får ett nytt utbrott. Huvudkaraktärerna har nämligen tagit med sig viruset från ön i första spelet, men har inte drabbats själva tack vare de råkar vara immuna. Det slutar hursomhelst med att fartyget går på grund och huvudkaraktärerna hamnar på ännu en ö fylld med zombies och nu är det upp till spelaren att döda så många som möjligt.

Pew, pew, pew. Dö, zombies, dö.

Handlingen är bara löjlig och mina tankar vandrar osökt till första Far Cry, som förvisso hade en stor dos glimt i ögat. Dialogen är som skriven av en femtonåring och är fullkomligt oengagerande, och samtliga karaktärer beter sig som skådisar i någon b-rulle från 80-talet.

Jag är inte säker på huvudhandlingen eftersom spelet snabbt började skifta mål fram och tillbaka genom huvuduppdragen, men jag tror att det har att göra med att hitta ett motgift, eller rädda byborna, eller döda zombies, eller något. Jag tänker se lite mellan fingrarna i detta fall då handlingen så uppenbart bara är ett fordon för att driva vidare all action i spelet.

Jag kan inte skaka av mig hur fula alla karaktärer är när de pratar. Munnarna glappar som om de satt och hängde på en lös skruv, ögonen är lika levande som på skyltdockor och det känns överlag som att varenda tjej och kille fått en stark dos ansiktsförlamning. Ansiktsanimationer och lipsyncing överlag ser ett decennium utdaterade ut.

Stort fokus på närstrider

När man startar spelet kan man välja vilken av de fyra olika huvudkaraktärerna man vill spela som. Jag valde såklart den svarte, hänsynslöse rapparen Sam B, som inte kan yttra sig i normal konversation utan att slänga ut ett antal ”fuck” i samtliga ordföljder. Hans färdighet är trubbiga vapen med vilka man kan krossa benen eller spräcka skallen på zombies.

Varje karaktär har sin egen talang, med sina egna unika förmågor som man kan låsa upp under spelets gång – i mitt fall fick jag en hel uppsättning av upplåsbara förmågor där jag kunde utveckla Sams talang med just trubbiga vapen som hammare, spikklubbor och dylikt.

En tur i djungelns träsk kan snabbt förvandlas till massaker.

Dead Island: Riptide är ingen shooter. Man springer inte omkring med skjutvapen och ett oändligt förråd med ammunition att peppra ned zombies med. Istället ligger fokus på närstrider där man måste hacka, hugga, slå och sparka bort zombies, och även om det finns skjutvapen så är de extremt sällsynta, oerhört dyra eller helt enkelt otillgängliga förrän man kommit väldigt långt in i spelet. Liksom i föregångaren får man istället ta hjälp av spadar, machetes, knogjärn, golfklubbor, båtpaddlar, spikklubbor och ja, allt möjligt bråte som man finner under spelets gång.

Det känns lite som ett first-person fightingspel med ett halvtaskigt vapensystem som en bonus, kombinerat med RPG-element då man får experience points av att avklara uppdrag och döda zombies. Varje gång man går upp i level kan man välja en ny färdighet för sin karaktär, exempelvis att lättare slå omkull zombies, att få mer stamina, att kunna stampa sönder zombies huvuden när de ligger på marken etc.

Balanserat men repetetivt

Karaktärsutvecklingen är faktiskt ganska välbalanserad och det dröjer aldrig mer än några minuter mellan varje ”ding” som indikerar att man gått upp en level. Zombies blir starkare jämsides med spelaren, men tacksamt nog är även det välbalanserat – till skillnad från, jämförelsevis, scalingsystemet i Oblivion.

Det är rätt tillfredsställande att grabba tag i en sågtandad spade och hacka sig genom zombies så ben och armar flyger åt alla håll och kanter. Men det blir även repetetivt i längden. De flesta uppdrag går nämligen ut på att ta sig från punkt A till punkt B, hämta ett föremål och ta sig tillbaka till uppdragsgivaren. Under tiden dödar man alla zombies som står i ens väg. Spänningen börjar dala när man inser att formeln inte kommer förändras alls under spelets gång.

Trots många uppdrag blir spelet snabbt repetetivt.

Grafiken utmanar Far Cry 3

Det bör nämnas att världen är öppen och oväntat genomarbetad. Träden svajar i vinden på ett, i mina ögon, mer trovärdigt sätt än i många andra spel. Djungeln är tjock och tät med zombies som mumsar på lik vid varje vägskäl, och solen lyser genom palmbladen för att lämna högupplösta skuggor på marken. Sida vid sida med Far Cry 3, som också hade en otroligt vacker, öppen djungel, skulle jag säga att Riptide är snäppet vassare vad gäller grafik och design. Men det är förstås en smaksak.

Bland de zombies som man får slåss mot så finns det vanliga walkers som helt enkelt går eller springer mot en och vill äta upp ens hjärna. Sedan finns det thugs, lite större zombies som inte är lika snabba men tål mycket mer och har en mycket starkare vänsterkrok. Floaters är stora och tjocka och gillar att spy syra i ens ansikte. Sedan har vi suiciders som exploderar om du kommer för nära.

Walkers, thugs, floaters och suiciders är de vanligaste zombies som man stöter på jämt och ständigt, men det finns även mer tåliga zombies som gillar att gömma sig i ruiner, grottor eller dylika instängda platser. Zombies lämnar ofta pengar, vapen eller andra föremål efter sig som man lugnt kan plocka upp efter att ha slaktat färdigt allting i ens närhet.

Spadar, baseballträn och spikklubbor. Allt är tillåtet.

Trött på ett vapen? Uppgradera

I det gigantiska utbud av närstridsvapen som finns så kan man även samla andra föremål som taggtråd, batterier, tejp och liknande, för att modifiera sina vapen och göra de starkare. Man kan exempelvis sätta taggtråd runt sin spikklubba eller göra sin machete elektrifierande. Vapen går även att uppgradera vid arbetsbänkar så att de ger mer stryk.

Tacksamt nog så känner man att man faktiskt blir starkare. Zombies som var en plåga att döda tidigt i spelet dör som flugor när man kommit upp en trettio levels, och att få nya vapen ger ofta märkbar effekt på strider. Detta motiverar en till att utforska nya delar av djungeln där man kanske kan hitta en kista med nästa version slaktarspade. Eller kanske till och med en pistol?

Integrerad multiplayer

Vid ett tillfälle fann jag i förvåning att jag plötsligt spelade med tre andra spelare online. Detta var helt oväntat och multiplayer-funktionaliteten verkar vara sömlöst integrerad med spelet, men det fungerade riktigt bra.

Onlineläget kom oväntat men fungerade bra!

Någon minut senare brummade jag iväg genom djungelns lervägar med mina tre kompanjoner i en jeep, för att sedan hoppa ur och gå på zombiejakt i ett uppdrag som vi alla tillsammans var tvungna att klara. När en spelare nådde en nyckelpunkt i uppdraget så var han tvungen att vänta på alla andra spelare, vilket gjorde att man var tvungen att samarbeta och hålla ihop för att ta sig vidare. Kortfattat var det en kul upplevelse.

Tas med en nypa salt

Riptide är ett spel som man måste ta med en nypa salt. Handlingen är hjärndöd och karaktärerna papperstunna, men om man bara vill hoppa in i någon timme och gå på zombieslakt när man kommit hem från skolan/jobbet så är det ett riktigt fynd.

Det finns en del saker att förbättra – det går exempelvis inte att blockera zombies attacker på något vettigt sätt annat än att sparka dem i ansiktet innan de hinner slå – men för ett i grund och botten repetetivt hack’n’slash-spel så duger det på alla punkter, och RPG-elementet gör att man ständigt vill fortsätta utveckla sin karaktär, låsa upp nya förmågor och samla nya vapen. Helt klart värt att prova om man vill ha en avslappnad actionupplevelse i snygg förpackning.

Läs om vår betygsskala.

[youtube id=”44eikfNm0Pg” width=”600″ height=”350″]