[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Dragonball Z:Battle of Z” developers=”Artdink” publishers=”Namco Bandai” platforms=”PS3, Xbox 360, Vita” genres=”Versus fighting” release_date=”24 januari 2014″]
Nytt år, nytt spel
Goku och hans vänner är återigen tillbaka i ett nytt fightingspel i den oändliga Dragonball-serien. Under många år har denna kassako spottat ut nya spel på löpande band men denna gång har man för ovanlighetens skull skapat ett fightingspel med inriktning på online multiplayer.
Jag har under en lång tid varit fascinerad av anime i spel. Detta intresse omfattar inte specifikt Dragonball eller anime-genren som sådan, utan istället det sätt som det tillför underhållning när det gäller fightingspel. Med igenkänningsresurserna som anime besitter finns det stora möjligheter att experimentera med sitt material utan att spelet försvinner i mängden av ”no name”-spel.
Frågan är nu hur detta spel står sig mot sina konkurrenter – och kanske framför allt i jämförelse med sina föregångare.
The fight is on!
Snyting efter snyting…
Dragonball Z: Battle of Z är det senaste spelet i en rad fightingspel. Den stora skillnaden jämfört med föregångarna är att Dragonball nu blivit mer baserad på samarbete mellan spelare. Namco Bandai har valt att göra ett teambaserat 4vs4-system på en massiv spelyta. Med så många spelare samtidigt måste man också ha en line up med karaktärer som kan försörja spelarna och mer där till. De håller verkligen inte igen på detta heller, de har majoriteten av de förekommande stridsdugliga karaktärerna med, vilket är till deras fördel. Många av dessa är visserligen väldigt lika eller direkta uppgraderingar jämt mot tidigare karaktärer t.ex. så finns det minst fyra versioner av Goku. Det är lite tråkigt men alla versioner är ändå något annorlunda, lite kraftfullare och har lite olika styrkor. Man kan inte ha fel när man säger att inget går upp mot fyra versioner av Goku där den ena är mer badass än den andra möta fyra inkarnationer av Cell i en all-out battle royale.
Pure awesomeness.
Att göra spelet lagbaserat är i sig intressant och dessutom roligt, både i singelspel och multiplayerläget. I enspelarläget väljer du ut tre medhjälpare med olika förmågor som hjälper dig både i offensiven och i defensiven. Dessa medhjälpare kan du också ge instruktioner för hur de ska agera. Konceptet är ambitiöst, men tyvärr infrias inte förväntningarna alls i singelplayerläget. Frågan jag ständigt ställer mig själv är om det ens gör någon skillnad att dina medhjälpare går till attack eller att de samarbetar. Om det finns en skillnad mellan de olika förmågorna är den knappt märkbar. I slutändan är det bara den starkaste som faktiskt är till nytta och möjligtvis supportklassen för deras funktion att kunna heala.
Stridssystemet är enkelt. Alla karaktärer har både standardattacker och kraftfullare attacker i både närstrid och på avstånd samt den obligatoriska lock-on funktionen. Trots detta känns spelet många gånger klumpigt och man har inte alltid full kontroll. Det är otroligt svårt att strategiskt närma sig och slåss mot motståndaren för att sedan gå in i en närstrid. Karaktärerna rör sig förhållandevis långsamt över världen vilket gör det väldigt svårt att attackera. Det blir lite av en segmenterad strid där man antingen smyger sig på distraherade fiender, eller att man kastar energibollar på fienderna. Det saknas lite variation och spänning i att spela detta fightingspel. Det finns egentligen inte många tillfällen där besluts- och reaktionsförmågan sätts på prov.
BAM!
Inga vänner till den här festen
Multiplayer är en självklarhet i fightingspel, men till min stora besvikelse saknas den viktigaste ingrediensen för att ett sådant spel ska fungera och det är offline-multiplayerläge. Du har alltså ingen möjlighet att möta dina närmaste kompisar hemma i tv-soffan. Den enda möjligheten att möta dina närmaste kompisar på en omgång är när man väljer multiplayerläget så ska man kryssa i alternativet för att favorisera dina kompisar som du har på ditt Playstation 3. Även då är det inte ens säkert att du får möta dem. Jag förkastar inte att det går att spela online, det är tvärtom en viktig del, men att bara använda sig av onlinemultiplayer förkastar en stor grupp spelare. Det är roligt att spela tillsammans, framför allt om man sitter i samma vardagsrum, där man kan slåss och mötas ansikte mot ansikte.
Snart tystnar musiken….
Världen som man slåss i är mycket färgglad och vibrant, precis som en värld baserad på anime ska vara. Lite charmigt är också det faktum att de har försökt att utveckla den klassiska och speciella 80-tals animestil som Dragonball är känd för. Istället för att endast ha en cellshadad stil finns det trots detta en hel del textur och lite av en gritty känsla, vilket är både intressant och vågat jämfört med källmaterialet. Tyvärr så är det lite för få unika världar och man slåss på bergområde efter bergområde med samma ljud om och om igen. Med ljud menar jag inte musik, för det är helt och hållet frånvarande under stridssekvenserna.
Berg, berg och vänta nu här har jag glömt nåt… javisst ja, mer berg.
Friskt vågat, hälften käpprätt åt…
Det syns att Battle of Z är ett spel där man försökt experimentera. Friskt vågat, hälften vunnet heter det som bekant, men tyvärr är det så att man förlorar på vägen. Att ha en lineup som heter duga och ett 4vs4-system rättfärdigar inte ett klumpigt gameplay där AI:n knappt gör skillnad på offensiv eller defensiv. Det är för många luckor för att jag ska tycka att spelet är bra, utan musik och offlinemultiplayer sänker det både replayvalue och intresset går snabbt i stöpet. Trots detta finns det vissa kvalitéer och spelet är därför bara för de mest inbitna fansen.
[youtube id=”GKNgQT-eFn8″ width=”600″ height=”350″]
[recension titel=”Dragonball Z : Battle of Z” betyg=”5″ skribent=”Johan Linders” datum=”2014-01-30″][/recension]