[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”GTA V” developers=”Rockstar North” publishers=”Rockstar Games” platforms=”PS3, 360″ genres=”Action äventyr” release_date=”17 september 2013″]
Årets kanske största släpp: GTA V. Vilken ära att blott få recensera detta flaggskepp. Vilken spänning att för första gången stoppa in skivan i konsolen och vänta på att Rockstars logga ska dyka upp på skärmen, samma fjärilar i magen som när GTA IV släpptes, eller GTA 3, eller GTA 2.
Vi har alla, som så många gånger förr, saknat våldet, galenskapen, lekfullheten och fröjden i att utforska en levande, virtuell stad fylld med kriminalitet – och äntligen får vi utlopp för denna längtan i Rockstars senaste skapelse.
Men eftersom endast en teknofobisk eremit från Blattnicksele hade kunnat missa all internets predikan om hur fantastiskt detta spel är, skulle jag vilja röra om i grytan lite genom att betrakta spelet ur andra infallsvinklar. Läs vidare..
Spelets tre hjältar, Trevor, Michael och Franklin
Tre gringos i förortsdjungeln
I GTA V tar man rollen som inte en, utan tre olika karaktärer: unge Franklin, en svart kille från förorten som vill klättra inom kriminalitet för att få mat på bordet; Michael, en Robert de Niro-liknande f.d. bankrånare, numera pensionerad med fru och barn; och Trevor, en fullkomlig psykopat som våldtar teddybjörnar och trakasserar bonnläppar för sin egen sadistiska njutning. De är minst sagt färgglada och mer eller mindre originella karaktärer.
Dessa tre gubbar kan man, nästan närsomhelst, skifta mellan under spelets gång. De har vanligtvis tillgång till samma uppdrag, även om vissa uppdrag är karaktärsspecifika, vilket innebär att det inte dramatiskt förändrar hela spelupplevelsen beroende på vilken karaktär man favoriserar. I uppdrag som involverar minst två av karaktärerna kan man skifta mellan dem för att ge understöd på olika sätt.
Om man exempelvis gör ett uppdrag och Michael hänger och dinglar hjälplöst från en helikopter medan poliser skjuter på honom kan man byta till Franklin, som händelsevis råkar lurpassa med ett krypskyttegevär på ett hustak, och knäppa snutarna. Därefter kan man byta till Trevor, som styr helikoptern, och flyga därifrån. Denna dynamik är ny för GTA-serien och ökar verkligen känslan av kontroll över situationer, och det fungerar sjukt bra.
Michael i knipa? Byt till Franklin
En slipad diamant
Jag kan omedelbart klargöra att grafiken är rysligt imponerande för att vara på PS3. Texturer är relativt högupplösta, karaktärers ansiktsuttryck är uttrycksfulla och levande, och allting känns generellt mycket mer högdefinierat. Det märks att spelet tar vara på all kraft i konsolen. Samtidigt hade jag såklart velat se hur spelet kommer se ut med nästa generations grafik, men den dagen kommer väl så småningom.
Rent allmänt känns allting mycket mer robust och finslipat jämfört med GTA IV. Bilar har större tyngd i sig och beter sig inte längre som att de är på månen. Vapen har bättre känsla när man skjuter och när man tar skydd bakom väggar eller hinder känns det mycket mer flytande. Poliserna är fasansfullt mycket mer intoleranta till olagligt beteende och äntligen kan man gömma sig i gränder och tunnlar, där polisen inte kan se en, för att undkomma lagens långa arm.
På samma sätt präglas GTA V även av ordet ”kvantitet”. Det finns en outtömlig mängd landskap att utforska utanför staden (som i sig är enorm), olika sorters fordon att köra, vapen med sina respektive modifikationer, minispel av alla slag och ytliga modifikationer till sin karaktär om man nu skulle trivas bättre med att Trevor har skägg eller Franklin afrofrilla.
En hel värld att utforska och leva ut sina fantasier i
Det finns u-båtar att utforska havet med, cyklar att träna upp sina karaktärers uthållighet med, helikoptrar, flygplan, motorcyklar, fyrhjulingar, jet-skis etc. Franklin har en hund som man kan gå promenader med, träna och lära tricks med en verklig mobilapp kallad iFruit. Tar man sig upp till spelets högsta berg finns en utkiksplats med kikare som går att använda.
Hela tiden stöter man på nya sätt att interagera med världen i som gör GTA V till det mest interaktiva sandlådespelet jag någonsin har spelat. Vid varje uppdrag man gör, vid varje ny del av världen som man utforskar, hittar man nya leksaker att testa och leka med. Man har aldrig tråkigt.
I onlineläget kan man träffa andra spelare i så kallade sessioner, där flera spelare träffas i samma spelvärld och kan leka omkring tillsammans helt fritt. När man börjar spela online kommer man till staden med inget annat än en pistol, men för varje uppdrag man avslutar mot eller med andra spelare får man s.k. reputation points som man går upp i level och låser upp nya vapen med. Detta ger ett rollspelselement till onlineläget där man belönas efter prestationer och hela tiden blir starkare.
Onlineläget är smart och genomtänkt där det var klumpigt och tråkigt i GTA IV. Man vill bara stanna kvar och fortsätta spela, uppgradera sin karaktär, få nya vapen och se hur många andra spelare man kan ta kål på innan man avslutar sin spelsession.
Den andra sidan av myntet..
Rockstar har överträffat sig själva. GTA V är deras magnum opus, game of the year 2013, spelvärldens helige graal. Halleluja!
Jag skulle kunna skriva sida efter sida om allt som GTA V gör bra/bättre/bäst och avsluta med en saftig betygssiffra, men jag vill vända på myntet nu och komma med lite genuin konstruktiv kritik där jag känner att Rockstar förtjänar det. Jag tror att de kan ta det. De har trots allt släppt årets (hittills) mest hyllade spel. Vi får hoppas att jag inte trampar någon på tårna nu bara.
Den första punkten som har gnagt i mig är bristen på emotionellt engagemang för karaktärerna, vilket blir extra tydligt i ett spel där karaktärerna inte bara känns ofattbart realistiska utan även kommer i tretal.
Vroom, vroom! På väg från senaste bankrånet.
Svårt att relatera till karaktärerna
Mitt största klagomål är att ingen av karaktärerna går att relatera till. Michael är en ex-bankrånare som dras tillbaka in i kriminalitet och får hybris efter ett rån tidigt i spelet och vill fortsätta göra brott, medan Trevor är en over-the-top galning mer ämnad åt publikens (spelarens) enkla underhållning än att skapa ett band till spelaren.
Franklin är den enda karaktären som jag skulle kunna acceptera som utmärkande huvudperson. Han kämpar med att få saker att gå ihop, flickvännen har lämnat honom, och han vill verkligen ta sig upp i livet och bli någon – men eftersom hans ambitioner bara kretsar kring, och aldrig blir djupare än att gå från mindre till större kriminella dåd, är han ändå tvivelaktig. Dessutom är han en generellt tunn karaktär vid sidan av Michael och Trevor.
Oavsett hur verkliga karaktärerna känns, hur välregisserade deras skådespel är och hur utomordentliga röstskådespelarna må vara – vilket är sanningen – så är deras personligheter väldigt anti-protagonistiska och svåra att sympatisera med. Så varför är jag, spelaren, deras osynlige hand, på deras sida över huvudet taget?
Kort sagt: hade karaktärerna varit lättare att relatera till och sympatisera med hade det varit trevligare att hjälpa dem på deras äventyr.
Michael och Franklin får en fader-son relation som retar Trevor
Jag vill ha mer motivation
Mitt näst största klagomål hänger ihop med ovanstående om karaktärerna, och det är att jag aldrig fick någon verklig känsla av ett högre mål. I tidigare GTA-spel har hjälten traditionellt alltid gått från att vara springpojke till mindre gäng och klättrat på karriärsstegen för att slutligen sammanslutas med någon större kriminell organisation.
Visserligen eskalerar uppdragen i storlek och styrka i GTA V, men jag får aldrig någon känsla av att Michael, Trevor eller Franklin har ett högre syfte med något de gör. Alla uppdrag är isolerade underhållningsmoment sammanknutna av en väldigt frånvarande röd tråd där motivationen är att gubbarna vill tjäna pengar. Resultatet är att jag inte egentligen bryr mig om någonting jag gör och helt enkelt följer anvisningarna för uppdragen som en robot.
Inte mycket spänningsuppbyggnad, nej
Mitt tredje största klagomål är att spelet är allmänt spänningslöst. Redan tidigt i spelet rånar Franklin och Michael en juvelerarbutik – som i stora drag påminner om det episka bankrånet från GTA IV – vilket är kul och så, men tar stinget ur kommande uppdrag just för att det kommer så plötsligt och injicerade mig med alldeles för mycket action på en och samma gång.
Efter att ha dödat tusen poliser är det inte lika kul längre
Jag minns att jag hade samma problem med Skyrim där man inom spelets första halvtimme får slåss och besegra sin första fullvuxna drake, vilket gör resterande drakstrider i spelet förutsägbara och i allra högsta grad ospännande. På samma sätt blir actionmomenten i GTA V ospännande eftersom de är överrepresenterade och framhävs alldeles för tidigt i spelet. Man blir snabbt van vid explosioner och enorma eldstrider och efter ett tag känns de mer uttröttande än utmanande.
Summan av kardemumman är att Rockstar är fantastiska berättare men rätt kassa på att konstruera en gedigen berättelse.
Det är inte mitt äventyr
Ytterligare ett klagomål, ett lite mindre sådant, är att spelet är alldeles för linjärt. Jag saknar de äldsta GTA-spelen där man fick välja var man skulle placera sin lojalitet mellan ett antal olika gäng i staden, och fick passa sig för förbipasserande rivaler när man strosade runt på gatorna. Det ingav inte bara spänning men gjorde också äventyret personligt genom att låta mig fatta mina egna val och beslut.
I de senaste titlarna i serien har handlingen varit alldeles för linjär; det är inte mitt äventyr utan huvudkaraktärernas. Vilket är helt okej! Men jag hade personligen hoppats på en återgång till det ickelinjära .
Tortyrscenen med Trevor är… makaber.
Sist men inte minst i mitt gnäll vill jag belysa de moraliska gränsdragningarna i spelet. Jag vet, jag vet, det är ”bara” ett spel. Men jag reagerade ändå på hur svindlande låg kvinnosyn spelet förmedlar, hur knark framställs som någonting vardagligt accepterat, frånvaron av karaktärers moraliska dilemman inför våldsamheter och att man i ett uppdrag handgripligen får tortera en snubbe med tång, bilbatteri och slägga.
GTA 3 var aldrig så grovt. Inte GTA IV heller. Visserligen har spelet 18-årsgräns (det har ju visserligen aldrig hindra föräldrar från att köpa det till sina minderåringar ändå) men jag frågar mig själv om dessa extremiteter verkligen hjälper eller stjälper underhållningsvärdet. Misstolka mig inte, jag är helt för horor, knark och våld i spel. Men GTA V är onödigt grovt på flera sätt.
Exceptionellt bra – trots allt!
GTA V är ett fantastiskt spel. Underhållande, varierat, utmanande och upplyft av en självdistans som inte känns det minsta pretentiöst i förhållande till spelets ambition. Karaktärerna Franklin, Michael och Trevor är levande och trovärdiga liksom världen de lever i, och trots att jag hade velat ha lite större handlingsmässig motivation och spänning så har det aldrig varit roligare att stjäla bilar, fly från snutar eller krascha in i skyskrapor med flygplan.
Hur Rockstar ska överträffa sig själv i framtiden återstår att se, men om de fokuserar på en mer fängslande berättelse har jag en tiopoängare väntandes här inför GTA VI.
[youtube id=”hvoD7ehZPcM” width=”600″ height=”350″]