Luigi’s Mansion 2

[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Luigi’s Mansion 2″ developers=”” publishers=”” platforms=”” genres=”” release_date=””]’

Visst, Mario är härlig, men jag har alltid haft ett större tycke för Luigi.

Han är brodern som gärna står utanför rampljuset. Den som skakar på huvudet och tar ett steg tillbaka när han blir tillfrågad om det ska bli spännande att ge sig ut på ett farligt, nytt äventyr. När Luigi väl beger sig ut på riskabla strapatser är han rädd – men aldrig en ynkrygg. Han har inga problem med att putta sin flamboyanta broder åt sidan för att själv ta åt sig äran när det väl gäller.

Ändå är han den blyga, ödmjuka hjälten, och det kanske är därför det har tagit honom över ett årtionde att hitta tillbaka till en huvudroll.

Likt originalet

För tolv år sedan hjälpte Luigi’s Mansion till att lansera Nintendo GameCube och äntligen har vi fått en uppföljare i form av Luigi’s Mansion 2 till Nintendo 3DS.

De som spelat originalet lär känna igen sig direkt. Vår motvilliga hjälte bjuds återigen in till spökjakt av det föråldrade babyansiktet professor E. Gadd, som den här gången tappat kontrollen över sina forskningsobjekt (spöken) efter att den magiska Dark Moon-kristallen gått i kras. Kristallbitarna ligger nu utspridda i en hemsökt dal inuti varsin kuslig herrgård och det är Luigis uppdrag att samla ihop dessa bitar och återbringa lugnet till Gadds belåtenhet.

Luigi sätter modet till som spökjägare

Darrandes och smygandes (ibland även urgulligt nynnandes till den trallvänliga musiken, som för att samla ihop en gnutta mod) utforskar vår gröna spökjägare ett stort antal utmärkt utformade herrgårdsrum som alla är en fröjd att finkamma. Uppdragen är korta för att passa den spelare som är på resande fot och brukar ta allt från tio till 30 minuter att klara av, med varierande objektiv och svårighetsgrad.

Det kan röra sig om allt från att hitta en uppgradering till Luigis Poltergust 5000 (en vagt Ghostbusters-inspirerad dammsugare som han använder för att suga upp och samla andar) till att göra rent på spöken, laga en del av huset eller kanske något så enkelt som att leta upp någon speciellt osalig rackare.

Tillfredsställande att dammsuga upp spöken

Till en viss grad är detta ett spel för den pedantiske. Du kan nämligen utforska nästan allt. Då menar jag verkligen nästan ALLT.

Hälften av tiden kändes som att jag var en del av ett brottsteam när jag sökte efter gömda hemligheter i byrålådor, uppe på eldstäder, bakom gamla tavlor eller rullade upp mattor för att hitta gömda hål i golvet. Ibland är det av yttersta vikt att hemligheterna upptäcks för att kunna fortsätta framåt. Tålamod är viktigt och för den som håller ögonen öppna efter ledtrådar som lösa tapeter, mystiska takfläktar och annat lär det inte ta allt för lång tid.

Tempot varierar skickligt mellan spanande och action varav det sistnämnda utgörs av, som du säkert kan ana, att suga upp spöken, Ghostbusters style! Spökstriderna består oftast av att du med din ficklampa bländar de närmaste gastarna för att ta tag i deras svansar med Poltergust och sedan suga in dem i säkert förvar genom att dra styrplattan i motsatt riktning från det håll spökena försöker fly, lite som att fiska. Det är sjukligt tillfredsställande när du hör det gummiliknande ”poppet” efter att ha dammsugit upp dem. Det känns riktigt bra.

Det finns så mycket att utforksa i Luigi’s Mansion 2

Till och med de mest grundläggande spökena bjuder på ordentliga och varierande utmaningar. Du kanske måste slita av deras solglasögon eller vänta tills de sänker sin gard för att kunna blända dem och håva in dem. Ju längre du kommer desto större blir kravet på en stor blandning av taktiker och snabba reflexer.

Underbart roligt flerspelarläge

Bredvid det långa enspelarläget sitter ett hisnande flerspelarpartaj för upp till fyra spelare lokalt eller online. Ett lag bestående av upp till fyra Luigi ska jobba tillsammans för att bestiga allt mellan fem och 25 våningar i den fyndigt benämnda byggnaden ”Scarescraper”. Rummen är fyllda med spöken, skatter och pussel och bjuder på en ordentlig utmaning redan på skrapans första våningar.

Läget fungerar överraskande bra och med tre vänner kan det vara bland de bästa flerspelarlägena i ett bärbart spel någonsin. Själv är det i princip omöjligt att komma vidare och det är hysteriskt roligt och nervkittlande att sitta med sina vänner i en ring och samarbeta för att klättra till toppen.

Tröttnar på enspelarläget? Börja lira med kompisar

Oavsett om multiplayer är något för dig eller inte är Luigi’s Mansion 2 ändå enkelt att rekommendera. Det är obestridligt unikt från alla spel där Luigi har en biroll i skuggan av hans kändare broder. Det är en förtjusande och charmerande lek som endast hålls tillbaka (om ytterst lite) av att du när du dör måste spela om uppdraget från början. Dock uppmanar det dig till att rycka upp dig och gå i mål med en bättre tid och högre poäng.

Behöver vi vänta 12 år på Luigis nästa huvudroll kommer anhängare av Marios tvilling att sörja. Skulle det dock bli så känns det skönt att denna efterlängtade uppföljare är så pass bra. Med ett mästerligt utförande grafiskt och ljudmässigt, en varierad nivå- och stridsdesign och en fantastisk känsla för detaljer och humor lovar jag att du sent tappar (spök)suget i Luigi’s Mansion 2.

[youtube id=”nsSFodffoUI” width=”600″ height=”350″]