[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Path of Exile” developers=”Grinding Gear Games” publishers=”Grinding Gear Games” platforms=”PC” genres=”Actionrollspel” release_date=”23 oktober”]
Path of Exile är actionrollspelet som varit i beta länge och under utveckling ännu lite längre. Vid första anblick är det lätt att förkasta det som ännu en Diablo-wannabe och risken är att ni efter Blizzards auction house simulator är ganska trött på action-klickare som denna. Fast det kan vara så att Path of Exile inte skulle kunna komma vid bättre tillfälle…
I Path of Exile spelar du en av flera, av olika anledningar, bannlysta förbrytare som skeppats till den farliga kontinenten Wraeclast. Där tvingas du slåss för din och de andra bannlystas överlevnad. Zombies, kannibaler, demoner och jättekrabbor (haha!) kommer vilja ha ihjäl dig i din resa genom de förbannades koloni.
Konserverade zombies? Vad är det för sjuk människa som bor här egentligen?
Bakom Path of Exile står Grinding Gear Games, en liten studio från Nya Zeeland som öppnade sina dörrar 2006. ”Spelet som vi själva vill spela” var det mantra som satte ribban och det märker man när man skrapar bort den typiska action-rpg lacken och ser på den som dom vill att du ska se den; hardcore actionrollspelet du har väntat på.
Klick-Klick-Klick-Klick
Som sagt verkar Path of Exile stundvis väldigt mycket som ytterligare en Diablo-klon, men det är först när man avverkat några timmar som man inser att spelet hyllar det älskade Diablo 2. Goatmen, waypoints och i sättet som kannibalernas dödsanimationer liknar de förvrängda pilbågsskyttarna från akt 1. Grinding Gear Games valde till och med att låna den faktiskt ganska usla och suddiga kartan. Oroa er inte dock, för Path of Exile är ett elakt litet spel som också tycker om att skina med utmärkande funktioner.
Det är i karaktärsutvecklingen som Path of Exile visar sin starka särart. Alla egenskaper är föremålsbaserade i ’gems’ som man aktiverar genom att monterar dem i sina rustningar och vapen. Dessa ’gems’ behöver erfarenhetspoäng precis som er hjälte och stiger i nivå när ni har dem utrustade. Om ni seriekopplar dem med särskilda ’support gems’ utvecklas de och får nya egenskaper.
Varje gång er karaktär stiger i erfarenhetsnivåer erhåller ni poäng att fördela på den enorma färdighetskartan. Varje karaktärstyp har tillgång till alla färdigheter, men de startar på olika punkter beroende på vilken arketyp de är. På färdighetskartan väljer ni att öka attribut för att kunna använda olika föremål, eller öka passiva färdigheter som ’armor’ och ’accuracy’. Det finns särskilda punkter som i grunden förändrar mekaniken i spelet; som t.ex. att magipoäng agerar buffert till hälsopoängen eller att all ’evasion’ konverteras till ’armor’.
Sa jag att den var enorm? Med 1350 färdighetspunkter är det lite som med lösviktsgodis, man vill gärna ta allt.
Det märks att Grinding Gear Games spelat mycket actionrollspel, för om det är nått man svär sig hes över är det hur man effektivt förbrukar helande drycker och ständigt tvingas tillbaka till lägret för att köpa nya. Detta råder man bot på genom att kasta bort den uråldriga föreställningen av att drycker är förbrukningsvaror. Istället är dryckerna flaskor (duh!) som fyller upp sig själva när ni besegrar fiender. Dessutom finns det magiska varianter som har olika egenskaper och skulle ni inte hitta någon sådan går det alltid att uppgradera en gammal.
En intressant funktion i Path of Exile är avsaknaden av guld. Istället har utvecklarna valt att inrätta en byteshandel där värdefulla uppgraderingsföremål gjorts till valuta. När ni säljer av skrotet ni tagit får ni tillbaka fragment, eller hela bitar, av dessa uppgraderingsföremål. Det bidrar till en hushållning av resurser och förhoppningsvis håller man guldsäljarna borta.
Hugga-Hacka-Hugga-Hacka
Centralt för alla actionspel är striderna och här är Path of Exile inte unik. Ni klickar och något dör. Dör det inte klickar man bara lite till. Här är det naturligt att man gör jämförelser med den stora konkurrenten. Det är också här man känner av skillnaderna av utvecklingskapital. Grinding Gear Games är en liten indie studio och tar man det i beaktning har de lyckats otroligt väl med stridsmekaniken. Tyvärr är man bortskämt av det stora B:et som, oavsett auktionssimulator, levererade en otroligt tight stridsmekanik. I Path of Exile kan jag inte rå för att tycka att striderna känns lite… luftiga. Jag saknar tyngden i slagen, den vibrerande basen när en kritisk träff landar och skickar kött och ben i alla möjliga riktningar. Ändå har jag markerat funktionen för skakig kamera i options.
Som alltid med dessa spel irriterar jag mig över det trånga utrymmet i packningen. Varför kan jag inte lägga min sköld ner? Måste den stå upp? Har ingen spelat Tetris?
Som de flesta onlinespel idag blir Path of Exile lidande om servrarna är belastade eller uppkopplingen släpar fötter. Det leder till frustrerande situationer som, på hardcore svårighetsgraden, är minst sagt diaboliska.
Fast det som irriterat mig i min klickarkoncentration är att miljöerna inte blir transparenta när karaktären eller fiender rör sig bakom väggar och hinder. Att klicka i blindo när hälsopoolen sakta töms ökar pulsen och genererar några extra svettpärlor i pannan. Det är en tråkig designmiss då man ofta rör sig i trånga och klaustrofobiska korridorer.
Klickare söker Huggare för monsterhackning
Om ni skulle känna er ensamma på äventyret går det alltid att söka upp lite hjälp på den lokala anslagstavlan. Där kan spelare söka bland annonser eller skriva en egen med en beskrivande text av vad ni vill få ut av umgänget. Spelargruppen delar då instanser till skillnad från när man spelar själv och bara ser andra spelare i lägret. Riktigt sociala spelare kan skapa eller gå med i gillen för att samordna och koordinera spel tillsammans.
Klickar du snabbt nog kan ni skjuta så här många pilar. Nä, skojar bara. Men ni måste klicka mycket. Och snabbt.
Path of Exile lånar funktioner från många tävlingsinriktade onlinespel. Här finns det olika ligor att spela i, var och en med egna regler, rankinglistor och belöningar. Till skillnad från standardligan som fungerar som ett vanligt spel finns det hardcore och nemisis med elakare regler. Det finns dessutom säsonger med events som utmanar och belönar talangfulla spelare. För framtiden pratar Grinding Gear Games om ligor och events med vrickade regler och sjuka utmaningar, som uthållighetselimineringen där de effektivaste spelarna tävlar mot klockan. De spånar också om privata ligor som spelare betalar för och anordnar själva. Framtiden ser onekligen ljus ut för Path of Exiles onlinegemenskap. Om de kan släta ut ojämnheterna som PvP-spelarna jämrar sig över.
Free-to-play modellen med microtransaktioner har letat sig hit också, men som de hardcorespelare Grinding Gear Games utger sig för att vara, lovar de att de aldrig kommer att falla in i det bespottade begreppet ’pay-to-win’. Man gör ”etiska donationer” på allt ifrån 50:- till en halv förmögenhet i utbyte mot skönhetsvaror och kontopraktiska tjänster. Utbudet av estetiska prylar är brett, med t.ex. vapeneffekter, magiska fotspår och halloweenaktuella huvudlös- och förruttnade-händer-effekter.
Klicka-Klicka-Mera
Vid det här laget borde ni vara tillräckligt inläst i vad Path of Exile är och då har jag inte nämnt den mörka och blodiga estetiken som känns betydligt mer vuxet och mardrömslikt än Torchlight 2 och Diablo 3. Inte heller har jag tagit upp spelets integrering av Twitch och möjligheten att streama sitt spelande eller hur lätt det är att plocka upp andra, inom gemenskapen, populära strömmare. Jag tog aldrig upp röstskådespelet som är förvånansvärt bra och piratkaptenen som ligger i samma liga som Deckard Cain. Jag glömde även nämna att alla miljöer är slumpmässigt genererade på riktigt och att end-game är baserat på kartor man hittar som innehåller variabler för att riktigt utmana.
Det jag har belyst är de brister som syns i sömmarna. Men som med alla onlinespel är sömmarna något som kan lagas med patches (fattar ni, patches?). Grinding Gear Games är en modig utmanare som tar med sig betydligt mer än bara snack till bordet. Kan de backa upp deras snack med en stadig ström av innehållsuppdateringar och ligor kanske den här lilla djävulen blir lika seglivad som den andra djävulen den inspirerats av (pun intended!). Skämt åsido, Path of Exile är ett mycket bra actionrollspel och gillar ni spel av den här typen bör ni pröva det. Om ni inte skulle gilla det gör det inget för det är ju free-to-play.
[youtube id=”3cqZ-m_wKN4″ width=”600″ height=”350″]