[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Shovel Knight” developers=”Yacht Club Games” publishers=”Nintendo, Steam” platforms=”Wii U (testat), Nintendo 3DS, PC, Mac, Linux” genres=”Retro, äventyr” release_date=”EU 5 november 2014, US 26 juni 2014″]
Det var med Nintendo Entertainment System som jag för första gången kom i kontakt med spelens otroliga världar. Jag växte upp med Super Mario Bros., Mega Man, The Legend of Zelda, Castlevania och Ninja Gaiden. Det var en barndom av åtta bitar. Shovel Knight är ett verk sprungen ur en sådan barndom.
Precis som förr i tiden håller de storyn kort i Shovel Knight. I en sekvens snabba men fina bilder med text ser vi Shovel Knight och hans kompis Shield Knight leva glatt, men en ond häxa fångar Shield Knight och sprider, genom andra korrupta riddare, mörker över landet. Nog med anledning att skyffla, eller hur?
Att möta en drake inom loppet av fem minuter sätter verkligen ribban högt!
En framgångsrik spark
Utvecklaren är Yacht Club Games, en självständig studio i Valencia, Kalifornien, som grundades 2012. Som så många andra tog de till Kickstarter och i april förra året stannade kampanjen på över fyra gånger den efterfrågade summan, tack vare 14,749 uppbackare. Med tolv tilläggsfunktioner att implementera i spelet tog det lite längre än ett år att utveckla – och då är några av funktionerna ännu inte implementerade.
Shovel Knight hade sin release i USA i somras och har funnits tillgängligt för oss i Sverige genom Steam sedan dess. Processen, genom vad jag antar var Nintendos europeiska kvalitetsgranskning, drog ut på tiden för Wii U- och Nintendo 3DS-versionerna. Men jag hade inte kunnat spela Shovel Knight på någon annan konsol än Nintendos, så jag väntade bittert. Ack, jag hade kunnat vänta ett år till utan att min glädje hade blivit mindre.
Spaden är det nya svärdet
Yacht Club Games gjorde ett smart val i att ge den lilla riddaren ett udda vapen. Alla hjältar genom 8-bitarsepoken identifierades med sina vapen. Mario hade eldblomman, Simon Belmont en piska, Samus en armkanon och Farbror Joakim hade sin käpp. Shovel Knight har en spade. Det är lika genialt som det är absurt och efter en stund med spelet går det inte att separera spaden från riddaren.
Shovel Knight är den sista 8-bitars hjälten. Han kom tjugo år för sent, men enligt mig är han lika värdig en plats bredvid Simon, Link och Samus.
Plagiat är stöld, inspiration är kärlek
Detta spel har inget annat än kärlek till de spel den är byggd efter. Det finns så många inspirationskällor i Shovel Knight att det är svårt att inte sluta le när man spelar. Det går att studsa på fienderna som i Duck Tales, världskartan är som lånad från Super Mario Bros. 3 och föremålen för tankarna tillbaka till The Legend of Zelda. För att inte tala om den energivåg som spaden skjuter iväg när Shovel Knights livsmätare är full.
Men Shovel Knight visar inte bara gamla anor utan är även ett spel som bär med sig moderna influenser. Förutom praktiska funktioner som autosparning, hämtar det starkt från Dark Souls med new game+, utmaningar och lägereldar!
Ibland drömmer Shovel Knight om Shield Knight. Dessa bonusnivåer är både vackra och hektiska och ger spelaren en chans att tjäna in lite extra guld.
Total Kontroll
Något av det vidrigaste som finns i spel är en kontroll som inte reagerar som jag tror att den skall. Detta är extra viktigt i action- och plattformsspel. Tack och lov skiner Shovel Knight som en blankpolerad silversked när det gäller kontrollrespons. Inte vid ett enda dödsfall har jag kunnat ge kontrollen skulden för mina tillkortakommanden. Varje gång har det varit jag som har slarvat, varit girig eller missat tajmingen på ett hinder.
Inlärningskurvan när det gäller kontrollens funktioner är mycket låg och efter bara några minuter förstår en hur Shovel Knight rör sig. Det är snarare banorna och fienderna som bor i dem som kan vara knepiga att övervinna innan de dödat en några gånger. Banorna är dock aldrig så svåra att det känns hopplöst, utan de följer teman med intuitiva och utmanande hinder. Så är de fruktansvärt vackra också!
Årets Soundtrack?
Det går inte att prata om Shovel Knight utan att nämna dess fantastiska toner. Förutom att spelet känns bekant på så många nostalgiska plan har den en klang som mer än bara påminner om något jag spelat förr. Shovel Knight låter som ett tidskapslat chip tune-album från 90-talet. Kanske är det för att Manami Matsumae, geniet bakom musiken i Mega Man, står för delar av arrangemangen i Shovel Knight. De andra ansvarar Jake Kaufman för, som komponerat spelmusik sedan Q*Bert vid millennieskiftet.
Nörden inom mig gråter lite nu i efterhand, då Kickstarterbackare som bidragit har fått spelets officiella soundtrack och jag, av någon outgrundlig anledning, valde att inte backa projektet. Istället får jag, i min förtvivlan, samla spelets gömda notblad för att sedan kunna använda barden i spelet som en jukebox. Soundtracket är enligt mig ett lika givet köp som spelet i sig är.
Undra om notbladet där borta heter A Leap of Faith?
Årets spel!
Konkurrensen för denna heta titel är bra i år och i all ärlighetens namn är Shovel Knight inte spelet många kommer att tänka på när listan på nominerade skall skrivas. Shovel Knight är ju ändå ett nischat spel som riktar sig till dem som uppskattar dess nostalgiska drag samt de yngre som söker efter guldålderns artefakter. Men herre jävlar vilken skinande artefakt det är!
Jag må ha lagt Shovel Knight åt sidan för tillfället men tiden jag spenderat med det har varit det mest hjärtevärmande på mycket länge. När dagen kommer då jag suktar för något retrodoftande – och tro mig, det är återkommande – då kommer Shovel Knight vara det första jag tänker på. Att jag haft ett leende på läpparna under hela den här texten säger något om den uppskattning jag har för Shovel Knight.
Shovel Knight är det spel som min barndom saknat. Nu är den komplett.
[youtube id=”SgnD4WRzgjI” width=”600″ height=”350″]
[recension titel=”Shovel Knight” betyg=”10″ skribent=”Daniel Vallejo” datum=”2014-11-28″][/recension]