Splinter Cell: Blacklist

[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Splinter Cell: Blacklist” developers=”Ubisoft Toronto” publishers=”Ubisoft” platforms=”PS3, Xbox 360, Wii U, PC” genres=”Äventyr, Action, Stealth” release_date=”23 augusti 2013″]

November 2010, Ubisoft Toronto släpper nyheten att de jobbar på ett nytt Splinter Cell. Under E3 2012 visade man för första gången upp Blacklist och nu nästan ett år senare får vi äntligen lägga vantarna på det. Den stora frågan nu är om Splinter Cell fortfarande håller måttet?

Svettigt men smidigt

Blacklist börjar i 110km/h. Man kastas direkt in i hetluften och tro mig, den är mycket hetare än vad den någonsin har varit i Splinter Cell. Fiender till höger och vänster, högteknologiska prylar och stealth-funktioner som bombarderar min hjärna från första sekund, men jag gillar det. Alla dessa funktioner fick mig att svettas lite till en början men efter ett kort men mycket intensivt intro så försvann min nervositet och jag insåg att Ubisoft har gjort allt i sin makt för att hjälpa mig på bästa sätt. Hjälptexter dyker upp på väggar, berg och andra saker på ett sätt som känns fräscht och innovativt.

Rätt in i hetluften är det som gäller.

The Blacklist

Amerikas president, Patricia Caldwell har stängt ner den korrupta Third Echelon gruppen och har istället startat en anti-terroristgrupp kallad Fourth Echelon där huvudrollsinnehavaren Sam Fischer är chef. En grupp terrorister som kallar sig för The Engineers hotar Amerika med sin så kallade Blacklist. I denna lista finns flera mål som terroristerna tänker slå till mot om inte Amerika drar tillbaka sin armé som de har stationerat över hela världen. Någon måste stoppa dem vilket Sam Fischer är den självklara mannen för och innan man hinner blinka så sitter man i sitt superplan med sin besättning och planerar nästa hemliga operation.

Terroristernas plan är mer komplex än vad Sam hade räknat med. 

Smygandet

Att smyga har sina fördelar. Man slipper att bli upptäckt och hamna i en jobbigt tight eldstrid som man sällan tar sig ur vid liv. Den perfekta balansen mellan att smyga och skjuta måste upprätthållas för att man ska klara sig helskinnad och tålamod är den viktigaste nyckeln av alla. Saker som att man måste hitta den bästa vägen, studera sina fiender noggrant för att hitta luckor i deras rutin när de patrullerar för att kunna ta sig förbi och att finna alla dessa små brister som kan ge dig övertaget är väldigt belönande både ekonomiskt sett och uppdraget behöver inte bli så jobbigt som det hade kunnat bli om man bara hade stormat in.

Detta är ett väldigt genomarbetat spel från grund och botten och man märker att utvecklaren har lagt ner mycket tid på de olika stridsfunktionerna och jag känner aldrig att det är något som känns onödigt krångligt eller krystat. Det är otroligt tillfredsställande när man smyger runt i skuggorna med sin gröna nightvision och eliminerar fiender på ett löpande band med sin ljuddämpade pistol eller kniv likt en viss Altair från ett annat känt spel signerat Ubisoft.

Smyg dig fram på ditt offer och avrätta honom i ren assasin-stil.

Man kan sitta och lura bakom en låda och lite busigt ropa något för att dra till sig uppmärksamheten från en fiende, nyfiken som han är så kommer han givetvis gåendes mot en för att sedan få strupen brutalt avskuren och bli nedkastad i vattnet. Detta är en av de många olika typer utav strategier du kan använda dig av. I det stora hela så finns det två olika sätt att tackla uppdragen. Antingen så använder man sig av skuggorna och ljuddämpare eller så sparkar man in dörren och pumpar terroristerna fulla med hagel. Båda sätten är roliga men jag föredrar smygandet då man får tänka lite mer för att klara av uppdragen obemärkt vilket i slutändan känns mer tillfredsställande i min mening.

Skuggorna, eller mörkret för den delen är väldigt viktigt i ett spel som detta och om det saknas mörker just där du är så är det bara att skjuta sönder en lampa, förutsatt att man är inomhus då. Sam Fischer har ett flertal gröna lampor placerade på kroppen och när man går in i mörkret så börjar dessa lysa starkt grönt för att göra spelaren medveten om att han är ”osynlig”. Det jag inte kan förstå är hur fienden inte lyckas att se dessa lampor, vi pratar om riktigt kraftfulla limegröna LED-lampor som hade kunnat vikariera som fyr om dimman blev för tjock för den vanliga fyren. En petitess kan man tycka men det är något jag går runt och stör mig på konstant.

Världens alla hörn

Det bjuds på en stor variation av miljöer då man åker runt hela världen under sina hemliga uppdrag. Den smarta bandesignen med alternativa vägar gör det väldigt kul att titta runt lite extra för att se vad man kan hitta på och känna sig lite smart när man hittar någon stege eller liknande så man kommer i en mycket bättre position.

Omgivningarna känns dock lite platta och fantasilösa. Det är ofta berg eller liknande i bakgrunden och det ser inte speciellt levande ut. För att inte tala om de hemska texturerna. Jag vill knappt prata om det för jag tycker det är så pinsamt men allt känns helt enkelt platt. Tesselation är riktigt häftigt och jag kan inte ens i min vildaste fantasi förstå varför man inte försökte med detta i Splinter Cell: Blacklist.

Berg, berg och åter berg.

STRATEGIC MISSION INTERFACE

SMI som förkortningen lyder är en slags huvuddator som finns ombord på flygplanet där vi kan göra det mesta. All info angående uppdragen dyker upp här och man får även välja vilket uppdrag man vill på en stor världskarta. På denna karta eller meny som jag skulle vilja kalla det kan du även gå online och spela det älskade Spies vs Mercs läget eller kasta dig in i nästa storyuppdrag.

Det bjuds på en hel del modifikationsmöjligheter i SMI där du kan modifiera och uppgradera allt från dina handskar till insidan av din MP5:a. Allt kostar pengar vilket du så klart får mycket mer av om du klarar uppdragen med stil och finess. Du kan även välja inriktning på din utrustning beroende på om du vill smyga eller leka Rambo.

Väl inne i flygplanet kan du vandra relativt fritt och prata med din besättning och uppgradera ditt flygplan med radar eller andra nyttiga funktioner som kan bistå dig när du är nere på marken och smyger på skurkar. Att spela split screen fungerar väldigt bra. Det är riktigt kul att sitta med sina vänner och totalt synkroniserat försöka samarbeta för att ta sig in på ställen som klassas som ogenomträngliga.

SMI, stället där allt finns bara ett knapptryck ifrån dig.

Kladdig gröt

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som jag stör mig på när det kommer till grafiken. Stundtals är den riktigt snygg, speciellt när ljusstrålar tittar in genom ett dåligt igenspikat fönster för att sedan vackert reflekteras på min rustning. Men tråkigt nog tycker jag att grafiken för det mesta ser lite smetig ut, det saknas kontrast och skärpa. Den närmsta omgivningen ser oftast helt okej ut men lyfter man blicken och låter ögonen vandra iväg mot objekt längre bort så flyter allt samman till en väldigt kladdig gröt vilket är väldigt synd då spelet i sig är riktigt häftigt. Att jag spelar på en konsolversion av spelet är kanske inte så svårt att lista ut men jag förväntade mig faktiskt mer, speciellt efter att man har sett vad andra utvecklare kan pressa ur dessa gamla konsoler.

Texturerna är så tråkiga att jag nästan somnar.

Grafiken sviker

Förhoppningsvis så är Pc-versionen många snäpp bättre grafiskt och jag rekommenderar varmt att du skaffar detta till PC om du är lika petig med grafiken som jag är. Det är så synd att ett spel som detta ska kantas av dess dåliga grafik men det är å andra sidan också den enda svaga punkten.  Missförstå mig inte, detta är ett spel som har skänkt mig många timmar av nöje och jag tycker att det är ett värdigt kapitel i sagan om Sam Fischer.

Läs om vår betygsskala.

[youtube id=”DMmYciETGdY” width=”600″ height=”350″]