[gameinfo title=”spelinfo” game_name=”Spongebob Squarepants: Plankton’s Robotic Revenge” developers=”Behaviour Interactive” publishers=”Activision” platforms=”Wii / Wii U / Playstation 3 / Xbox 360 / Nintendo DS / Nintendo 3DS” genres=”Action/äventyr” release_date=”11 oktober 2013″]
Svampbob Fyrkant och hans undervattensgäng gör nu gjort debut på PS3:an under nytt ägandeskap i form av Activision. När THQ i år ansökte om konkurs sålde de ut sina projekt till olika aktörer. Behaviour Interactive (kända från spel som WET och Dante’s Inferno till PSP) anlitades så av Activision för att skapa spelet till den populära franchisen.
Stora skor att fylla
Spelets story är en ganska simpel historia. Plankton, spelets antagonist, stjäl i början Herr Krabbas hemliga recept på krabburgare. Med detta recept kommer han nu en gång för alla skapa ett snabbmatskedje-herravälde. Till sin hjälp denna gång har han enorma robotdräkter, hans fru Kerstin byggt men även en armé av mekaniska plankton. Receptet ligger dock i en låst kista, Plankton trots sin enorma robot inte kan ta sig in i. Spelaren måste därför bege sig ut i Bikinibotten för att hämta de tre nycklarna och ta tillbaka Krabbas recept.
Upplägget känns lika knasigt som ett vanligt avsnitt Svampbob när Plankton i detalj berättar sin diaboliska plan för hjältarna och Patrik gör osammanhängande instick. Dock är det något som saknas. Jag vet inte om det beror på dålig översättning men humorn saknar de där små nyanserna. Svampbob-serien har alltid haft förmågan att roa även vuxna med olika nivåer inom samma skämt. Replikerna passar in på karaktärernas personlighet men de känns som imitationer av seriens atmosfär. Ungefär som att jämföra svenska The Office med originalet. Jag är ett stort fan av tv-serien så speciellt glad och lite oroad blev jag när spelet hade svenska röster som alternativ. Det är nog vanans makt som gör att jag hellre lyssnar på de svenska röstskådespelarna än de amerikanska originalen. Jag pustar ut när samtliga röster i spelet återfinns förutom Patrik Sjöstjärnas.
Ett svårt val?
När spelet startas får man välja en av fem huvudkaraktärer att spela som. Det går dock att vid varje ny bana välja en annan karaktär. Jag valde Svampbob och begav mig så ut i Bikinibotten till stridsropet ”Jag är redo!” Att spela som den ena eller andra karaktären gör spelmässigt ingen större skillnad. Alla har samma förmågor och vapen och skiljer sig bara åt kosmetiskt. Spelaren kan välja mellan att slåss i närstrid eller använda sig av ett av ett flertal skjutvapen. Skjutvapnen har alla stöpts i roliga former som en tartarsås-sprutare eller en pajkanon (vem gillar inte att kasta paj på folk?). När man förstör sina mekaniska fiender kan man plocka upp kugghjul som fungerar som spelets valuta. Valutan används sen för att uppgradera sin skjutvapen för att göra mer skada eller utöka hur snabbt man kan avfyra. Det blir dock ganska tidigt klart att det vapen man börjar med är allra effektivast. Valutan tappar därmed lite sitt värde och pliktskyldigt köper man sina vapen mer för att man är nyfiken på vad de gör än att förstärka spelaren. Vill man byta karaktär under spelets gång bör man emellertid veta att man inte får med sig sina köp.
Den sista förmågan spelaren kan använda är en temporär odödlighet som varar så länge man har energi kvar på sin mätare. Denna energi fylls på när man plockar upp batterier från fallna motståndare och förstörbara föremål längs nivåerna. Påfyllning av liv sker genom att man hittar Kelpo-flingförpackningar. Dessa finns utspridda med en bra balans så man känner oftast ett behov att av leta upp dessa. Problemet är dock att den superabsorberande tvättsvampskraften varar ett bra tag och fylls på väldigt fort. Oftast möter man fienderna i ett begränsat område som är stängt tills alla är besegrade. Men använder man sitt ”god-mode” hinner man fram till de sista nivåerna ta kål på alla motståndare innan det tar slut. Plocka därefter upp alla batterier och din energimätare är halvfull.
Ta sen i beaktande att nivådesignen är ganska ogenomtänkt. Där de rörliga plattformarna man hoppar mellan är tänkt som hinder har man som regel placerat fiender som skjuter mot en. Deras projektiler undviks nästan alltid lättast genom att stå stilla och låta plattformen göra jobbet. Som nämndes tidigare är startvapnet spelets bästa. Redan efter några få nivåer kan du uppgradera detta till max. Taktiken som i princip används resten av spelet blir tyvärr att hålla inne skjutknappen, undvika fienderna och när man blir trängd absorbera all skada.
Nyhetens behag
Spongebob Squarepants: Plankton’s Robotic Revenge hade mått bra av ett utökat fiendegalleri. Det finns ett tiotal olika fiender men hälften är uppgraderade varianter på de första nivåernas motståndare. Att man ger mekaniska plankton en annan färg och ökar deras hälsa en aning förändrar inte spelstilen nämnvärt. Bossarna lider tyvärr av samma problem där man med nått sorts ekologiskt tänk återanvänder deras förmågor. Det kan tyckas pedagogiskt för ett barnspel att upprepa utmaningar. Man kan även argumentera att spelets tänkta målgrupp är barn i unga åldrar och balanserat därefter. Men för mig känns det som en förolämpning att förutsätta att de inte gillar större variation och rätt utmaningsnivå.
Spelets styrning och känsla av kontroll över sin karaktär är dock utomordentlig. Kameran är i tredjeperson och den är låst i ett läge bakifrån eller från sidan sett. I början känns det ovant och jag var tveksam till hur bra det skulle fungera. Men spelet är väldigt linjärt vilket ger utvecklarna möjligheten att med bra precision veta exakt vart stormens öga är för varje scen.
Det är ett gediget gameplay med potential tyvärr känns det som att Behaviour nöjt sig där. Jag anser att de borde utnyttjat seriens styrka, spelvärlden i större utsträckning. Använt sig av de skruvade invånarna i Bikinibotten för att höja inlevelsen. Med en större variation och nyskapande innehåll (ja man tröttnar på att döda plankton efter fyra timmar) hade man nått högre på betygsstegen.
[youtube id=”-MWa9K_gTis” width=”600″ height=”350″]