Sedan betan och min kritiska förhandstitt på The Elder Scrolls Online har spelet sakta etsat sig fast och jag håller mer och mer ömsint om det. Det är ett spel som växer sig starkare för varje timme jag investerar i det. När jag inte spelar händer det ofta att jag tänker på det och hur jag ska forma min karaktär och vilka områden jag skulle vilja besöka. Jag fantiserar om vilka funktioner som kommer i framtida uppdateringar och gör önskelistor i mitt huvud. Och när jag motvilligt kopplas ifrån servern och möts med ett felmeddelande svär jag högt.
För att undvika repetition av det jag skrev i förhandstitten kommer det här bli en mer personlig recension. Jag kommer nämna de saker som har förändrats och nya saker jag noterat. För beskrivningar på stridsmekanik och karaktärsutveckling hänvisar jag till förhandstitten.
I början av äventyret stöter man på den här karaktären som låter bekant med en aningen galen brittisk accent. John Cleese gör ett fenomenalt jobb som Sir Cadwell och jag hoppas möta honom fler gånger!
Käftsmällar som nästan känns
Under betan var det något med striderna som inte kändes rätt. Attackerna riktades mot fienderna och de tog skada, men de såg inte ut att lida. Det var lite som i 80-talets actionfilmer; skådespelarna slogs och det lät smack men det saknades liksom den där oomphen som vi har i dagens filmer. Detta var särskilt märkbart i närstrid och än mer i förstapersonsperspektivet.
För de av er som vill spela ESO á la Skyrim är det möjligt att stänga av funktioner i användarinterfacet så att det liknar Skyrim. Frågan är bara om du har ögon i nacken, eller tusen hål.
Med lite kameraskakningar och tyngre ljud har Zenimax lyckats hitta närmare oomphen. Jag tycker särskilt om när jag slår omkull en fiende med en rallarsving eller när jag rullar runt på marknaden som en tok. Men de har även lyckats att skapa en närhet i striderna genom att göra fienderna ”solida”. Tidigare kunde man röra sig genom dem men nu kan man bli riktigt gankad om några rackarns Scamps tränger in dig i ett hörn.
Buggar och Phasing
I förhandstitten nämnde jag de otroligt många buggarna och jag misstänker att spelets serverstruktur är orsaken. Spelet använder sig utav något som kallas megaservers, hur det exakt fungerar vet jag inte, men jag vet att det ställer till med problem när många spelare är på samma ställe. Jag har märkt att när servrarna är belastade och när en spelardensitet är uppnådd i ett visst område, händelsevis oftast där jag befinner mig, slutar vissa punkter i en quest att besvara min input. Strider laggar och har resulterat i en och annan död. Förhoppningsvis sitter gubbarna och gummorna på Zenimax och sliter häcken av sig för att åtgärda det här, annars kommer fredagskvällar bli fördjävliga spelkvällar.
Fältslagen i PvP området Cyrodiil var förvånansvärt fritt från det lagg som kan upplevas på andra ställen. På bilden försöker jag rida ifatt en här på runt 20 spelare. Striden som följde var episk. Ett mini-Sagan om Ringen.
Ni som planerar att spela stora delar av The Elder Scrolls Online tillsammans med någon bör läsa noga nu, för nu går vi in på phasing. Phasing är ett uttryck i MMO som i stort betyder att delar av världen delas upp i lager som spelare sorteras in i för att avspegla deras”unika” värld. Förvirrande eller hur? Det kommer det också att vara när du och en kompis är på olika stadier av en quest.
Det fungerar såhär och gäller en stor del av äventyren i ESO:
T.ex. kan en quest som handlar om att driva ut fiender ur en stad ha tre eller flera lager. Ett lager som reflekterar staden innan questen och anfallet startar, ett lager under questen då fiender fyller stadens gator och ett lager efter questen när staden är förstörd av kriget. Beroende på vilket fas av questen du eller din vän befinner er i, hamnar ni i respektive lager av staden. Är du i äventyrets slutfas kan du inte se eller interagera med din vän som är i något av de andra lagren. Detta ger en bättre inlevelse för den ensamma spelaren, där världen förändras under spelets gång. Men det är ett stort hinder när man spelar i grupp.
Med andra ord, ska ni spela tillsammans måste ni hålla varandra i handen.
En värld att förlora sig i
Nog med teknikaliteter, nu ska jag berätta varför jag älskar ESO och varför jag ständigt vill tillbaka till Tamriel.
Jag tycker verkligen om det sättet som många av äventyren löper ut på. Under flera av de inledande äventyren följer jag några familjers livsöden. Jag hjälper dem, ser hur de anpassar sig till händelserna som sker i världen. Jag ser några av dem dö och andra gå vidare. Även om det var mer eller mindre förutbestämda historier var de gripande på ett sätt som inga andra MMORPG gjort tidigare. Jag minns särskilt en liten quest där jag skulle hjälpa en kvinna ta kontakt med en avliden älskare. Efter att jag haft spirituell kontakt med den avlidne och får veta att han bara lekt med hennes känslor går jag tillbaka till kvinnan och säger sanningen. Hon sprang gråtandes iväg. Senare råkade jag på hennes döda kropp nedanför ett stup. Hon hade tagit sitt liv på grund av det jag sa. Under ett annat äventyr möter jag hennes spöke som vältrar sig i sorg.
Omgivningarna är fulla med utsiktspunkter. Ljudbilden är otroligt bra och gör Morrowinds miljöer rättvisa med de mullrande vulkanerna och den stilla musiken. Bilden representerar inte spelets grafiska kvalitet.
Även om ESO i grund och botten har ett linjärt MMORPG-upplägg väcker världen min upptäckarlust och jag spenderar en stor del av min speltid på att bara gå runt och titta. Sällan har jag upplevt det i andra onlinerollspel och det finns nästan alltid något att finna längs promenaderna som gör det värt att ta ut svängarna mellan uppdragens målpunkter. Ibland virrar man till och med bort sig av alla brödsmulor av saker att plocka upp i naturen. Jag är ingen scout eller vildmarksman, men i ESO vill jag vara självaste Columbus.
Ibland hittar man skattkistor och de ska man flyga på direkt! Det finns alltid något som skiner eller glittrar i dem. Har man tur hittar man en skattkarta och de skatterna, ska jag säga, innehåller riktiga fynd!
I början närmade jag mig ESO som ett traditionellt MMORPG. Jag samlade på mig alla uppdrag jag hade tillgång till, läste inte dialogerna, kollade inte böcker eller meddelanden och tittade inte så mycket på världen. Jag ville bara ha exp och loot. Ville bara komma högre upp i levlarna.
Men sedan ansträngde jag mig. Jag började lyssna på dialogerna, engagera mig i uppdragen och njuta av omgivningarna. Då insåg jag att The Elder Scrolls Online faktiskt hade ett narrativ, mycket likt Star Wars: The Old Republic. Ännu viktigare var när jag insåg att uppdragen inte bara var hämta-döda-lämna. Det finns uppdrag som bara går ut på att prata med folk. Bäst av allt är att jag upplever motivation när jag ger mig ut i skogen för att leta efter en kvinnas make. För första gången på länge känns questerna roliga igen.
Stora äventyr leder ofta till en korsning med konsekvenser. På bilden besöker jag fortet jag valde att inte rädda under ett anfall. Det var minst sagt stämningsfullt att gå upp till kvinnan vars make jag hjälpte hitta tidigare och finna henne hukad över hans döda kropp. Hade jag kunnat rädda honom?
Betyget
Bara för att jag älskar spelet och finner stor underhållning i det betyder det inte att spelet är perfekt. Bristerna jag berört är orsak att närma sig spelet med skepsis, men en viktig sak att ha i åtanke med MMORPG:s är att de är organiska spel som kan förändras under tidens gång. World of Warcraft var i början proppat med buggar och var avskalat från alla de funktioner det har nu. Eller är det bara jag som minns behovet att surfa in på Curse och ladda hem Scrolling Combat Text?
The Elder Scrolls Online har en stabil grund lagd. Det har en rik och vacker värld att utforska, diversifierad karaktärsutveckling, varierade uppdrag och ett roligt stridssystem. Nu är det upp till Zenimax att arbeta med megaservrarna, få fram ett vänligare phasing-system som inte förhindrar samarbete – det är ju ett multiplayerspel för fan! – och pumpa in nytt material som rättfärdigar deras månadsavgifter.
Jag rekommenderar spelet för er som älskar rika fantasyvärldar och The Elder Scrolls-serien och som inte är så nedrans kräsna. MMORPG-elitister har kritiserat spelet och har redan bestämt sig för var de står i debatten. Och jag tycker de gör bäst i att stanna i deras comfort zone tills det visat sig hur ESO mognar.
Om du bestämmer dig för att pröva ESO hoppas jag att vi ses i Tamriel!
The Elder Scrolls Online finns ute nu till PC. I juni kommer versionerna till Playstation 4 och Xbox One men inget exakt datum är ännu utannonserat.
