The Legend of Zelda: A Link Between Worlds

[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”The Legend of Zelda: A Link Between Worlds” developers=”Nintendo” publishers=”Nintendo” platforms=”Nintendo 3DS” genres=”Äventyr” release_date=”22 november 2013″]

The Legend of Zelda: A Link to the Past var det sista Zeldaspelet till en stationär konsol där man följde äventyret ur ett fågelperspektiv. Det är också enligt många ett av de allra bästa spelen någonsin i serien. Jag är benägen att hålla med. Nu har Nintendo skakat liv i spelet igen, fast i helt ny tappning. The Legend of Zelda: A Link Between Worlds är ett av de mest haussade spelen hittills till den bärbara maskinen 3DS och jag har fått äran att recensera det.

Link är alltid ett kärt återseende, oavsett om han bara är en tavla då och då.

I A Link Between Worlds återvänder vi till det Hyrule som vi lärde känna i första spelet. Kartan är i stort sett helt identisk med föregångaren, så när som på nya innevånare att interagera med och helt nya grottor. Spelet utspelar sig sex generationer efter A Link to the Past vars händelser har blivit legender för de fridfulla människorna i Hyrule. Allt går sin gilla gång ända tills Yuga, en rödhårig man i rastaflätor bestämmer sig för att fånga in ”de sju utvalda” i tavlor. Link blir naturligtvis den som måste rädda Hyrule från ondskan, men det faller sig inte bättre än att vår hjälte själv fångas i en tavla. Här kommer det dock en twist i historien. Link lyckas ta sig ur tavlan men han har samtidigt fått förmågan att när han vill smälta samman med väggen i form av en målning.

Hyra igen eller starta om?

A Link Between Worlds är i många avseenden ett klassiskt Zelda-äventyr. De många grottorna är som vanligt otroligt genomtänkta. Vi känner igen världen och dess innevånare. Men samtidigt känns det förvånansvärt nyskapande. För första gången kan du utforska grottorna i vilken ordning du själv önskar. Som vanligt kräver grottorna ibland specialverktyg för att klaras av, och dessa hittar Link inte längre inne i grottorna. Istället kan man nästan från start hyra alla föremål man behöver från Ravio, en underlig figur som bosatt sig i Links hus. Det finns dock en hake. Om Link dör skickar Ravio ut en irriterande fågel(?) för att hämta tillbaks verktygen. Då får man snällt lomma tillbaks till affären och hyra dem på nytt.

För att slippa återvända till Ravio flera gånger hyrde jag själv allt som fanns tillgängligt redan från början. Eftersom jag till och från oundvikligen råkar ta livet av vår hjälte tvingas jag då naturligtvis hyra all utrustning igen för surt förvärvade rupies. För att undvika en total bankrutt så har jag istället satt i system att starta om spelet när jag går hädan. På så sätt startar man om från senast sparade position, med alla verktyg i behåll. Jag misstänker starkt att jag inte är den enda som kommer att spela på det viset även om Nintendo förmodligen inte hade det i tankarna när de utvecklade spelet.

Vill man hitta hemligheter kan det ibland vara bra att bli ett med väggen.

Om man är en riktig Krösus och samlar på sig stora mängder stålar (det finns ingen begränsning på hur mycket man kan ha i fickorna i A Link Between Worlds) så kan man istället köpa verktygen. Därefter kan man uppgradera dem längre fram i spelet. Köpta föremål försvinner inte heller om, eller snarare när, man dör.

Det som alltid förvånar mig när det kommer till Zelda-spelen är att man gång på gång lyckas skapa nya, kreativa pussel och nya spelmekaniker. Givetvis är A Link Between Worlds inget undantag, tvärt om. Förmågan för Link att förvandla sig till en tavla öppnar helt nya möjligheter för utvecklarna. Som en målning kan Link klämma sig igenom smala springor, färdas över avgrunder och till och med plocka upp målade föremål på väggarna. Det har hänt mer än en gång att jag för ett tag glömt bort denna förmåga och på så sätt kört fast i grottorna. När jag sedan låter Link bli ett med väggen så känns lösningen genast lika självklar som genialisk.

Hyrule och Lorule

Spelvärlden är som sagt den samma som i A Link to the Past, men samtidigt ändå inte. Vi talar inte längre om en ljus och en mörk version av Hyrule. Istället har den mörka världen ersatts av en parallell värld som heter Lorule, med en helt egen historia och befolkning. Landet styrs av prinsessan Hilda som är en mörkhårig kopia av den vackra Zelda. Lorule är förpestat av betydligt svårare fiender än Hyrule, så det gäller att välja sina slag med omsorg. Link kan resa mellan dessa världar genom dimensionsrevor som gömmer sig lite varstans på kartan.

Top-down vyn känns både retro och väldigt uppdaterad.

Det är en stor värld vi får utforska i A Link Between Worlds. Ibland kan det kännas tröttsamt att ränna från ena sidan av kartan till den andra för att utföra ett specifikt uppdrag. Då kan man snabbt och lätt lifta med en häxkvast. Kvasten dyker upp när Link ringer i en liten klocka och man får sedan möjlighet att transportera sig till någon av se många fågelstatyer som finns utplacerade i Hyrule och Lorule. Dessa statyer tjänar också som sparpunkter och på grund av ovannämnda orsaker rekommenderar jag starkt att man sparar sitt spel ofta.

Grafiken är faktiskt riktigt bra för att vara ett 3DS-spel. De olika mellansekvenserna är tillräckligt snygga för att platsa i vilket Wii U-spel som helst och Link har fått en härlig, tredimensionell figur och för första gången så ser man att Link faktiskt talar med de olika karaktärerna i spelet. Ibland kan dock fågelperspektivet ställa till med lite problem då man inte alltid ser vad som gömmer sig på baksidan av exempelvis ett hus. Detta har man dragit nytta av när man utvecklat spelet och gömt en del hemligheter utom synhåll för spelaren som man bara kan komma åt genom att smälta samman med väggen.

Väl fungerande kontroller

A Link Between Worlds är också det första spelet i serien med fågelperspektiv där man inte bara kan skjuta i räta vinklar, uppåt, neråt, höger eller vänster. Istället så finns det i stort sett inga begränsningar på i rörelsemönstret vilket ofta ger helt nya möjligheter att besegra fiender med skjutvapen så som pilbågen. Det är också förvånansvärt lätt att styra Link med den märkliga analoga styrspaken på 3DS. Precisionen är knivskarp och det är inga problem att växla mellan att gå och springa fram över kartan.

Fiender som hoppar funkar utmärkt på 3D-skärmen.

Givetvis har man som vanligt dragit nytta av den undre, tryckkänsliga skärmen på konsolen. Här gömmer sig kartan, alla föremål och Links utrustning. Med enkla tryck på skärmen kan man snabbt byta vapen eller hälla i sig en stärkande hälsodryck. För att underlätta spelandet ännu mer så har man tillgång till 20 knappnålar som man kan fästa vart man vill på kartan för att på så sätt komma ihåg vart olika hemligheter gömmer sig. Smart om man just för tillfället saknar det föremål som krävs för att till exempel komma åt en åtråvärd hjärtbit.

Jag ser The Legend of Zelda: A Link Between Worlds som ett helt nytt spel i serien och inte som en remake av A Link to the Past. Nintendo ändrar nästan aldrig i ett vinnande koncept och så är inte heller fallet denna gång. Däremot så har man infört helt nya spelmoment som gör spelet om möjligt ännu bättre. Ibland blir det tyvärr lite för långdraget i en del grottor där man måste springa fram och tillbaks för att aktivera vissa funktioner, men det är en överkomlig brist i ett annars näst intill perfekt spel. A Link Between Worlds är ett härligt tidsfördriv och ett bevis på att skaparna bakom serien ännu inte har fått slut på idéer. Det tackar jag och alla andra Zelda-fans ödmjukast för.

Läs om vår betygsskala >>

[youtube id=”O_auhDR8VjU” width=”600″ height=”350″]