[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Thief” developers=”Looking Glass Studios” publishers=”Eidos Interactive & Square Enix” platforms=”Playstation 3, Playstation 4, Xbox 360, Xbox One, PC” genres=”Stealth” release_date=”25 februari 2014″]
Här är Garret i full fart på väg att skada en stackars vakt.
Garrett är äntligen tillbaka men äventyret håller inte riktigt upp till förväntningarna.
Atmosfären är magisk, den otroligt vackra viktorianska arkitekturen är rent ögongodis som jag kan gotta mig i under flera timmar utan att tröttna och människorna i staden verkar alla relativt levande. Mörkret är även det vackert och de få ljus som lyser upp de mörka, smutsiga gränderna kastar i från sig långa skuggor vilket allt tillsammans skapar en mysig atmosfär.
Vacker yta
Som ni säkert vet så handlar det om att smyga och att stjäla allt man kommer över mellan himmel och jord. Garrett är ingen lönnmördare så det gäller att utnyttja sina omgivningar väl om man ska ta sig vidare. Uppdragen är ganska långa och det finns för det mesta mer än ett sätt att lösa ett problem. Dock är man väldigt låst till att följa en exakt väg till sitt mål. Det lämnas inte mycket utrymme till spelaren att utforska den till synes spännande och levande världen. Det är synd för spelet har så stor potential, det hade kunnat bli så mycket mer än vad det blev. Det hade kunnat bli något som etsat sig fast i minnet hos varenda gamer där ute, något som det skulle pratas om i flera generationer. Men så blev det inte, tråkigt nog. Man får väl helt enkelt vara nöjd med att det blev ett helt okej bakfylle-söndags-lir.
Smygandet är välgjort och handsvetten är för det mesta påtaglig.
Garrett drivs av att försöka ta reda på vad som hänt med hans lärling Erin, men av någon konstig anledning får man aldrig riktigt lära känna henne. Storyn känns bara riktigt märklig för det mesta. Det finns inget som binder fast mig och säger åt mig att fortsätta, ska jag vara helt ärlig så spelade jag bara för att jag tyckte spelet såg snyggt ut rent grafiskt. Det tåls att sägas att det var ganska spännande emellanåt också.
Miljöerna är mystiska och inbjudande vilket gör att man verkligen vill sugas in i en tung story men det händer tyvärr aldrig. På ytan är allt som sagt i det närmsta helt perfekt, men under den fina ytan är det opolerat och tråkigt. Knepiga kameravinklar, tomma hus som borde vara bebodda och irriterande moment som till exempel en träplanka som inte går att klättra över. Jag menar, Garrett utövar parkour och kan inte ta sig över en planka som till och med min farmor hade studsat över helt obehindrat, det håller inte.
Striderna känns inte jätte smidiga men å andra sidan så är det tänkt att man ska smyga sig i genom spelet.
Bristerna är många och jag hade kunnat skriva flera sidor med saker som är dåliga men jag känner på något sätt att Thief inte förtjänar all skit det fått ta den senaste tiden. Det har något många andra spel saknar i dag och det är karaktär.
En av de positiva sakerna med Thief är att det finns tre svårighetsgrader att välja mellan och även ett custom-läge där man kan skräddarsy sin upplevelse med bortplockat sikte för pilbågen osv. Med hjälp av alla inställningar så kan spelet faktiskt bli extremt utmanande, nästan lite löjligt svårt i bland, men jag är helt för att andra utvecklare börjar med samma sak.
Summan av kardemumman är att vi här har ett spel som vill otroligt mycket men det håller inte ända till mållinjen. Grafiskt sett är det ett av de snyggare spelen på marknaden och jag håller mina tummar att det dyker upp något maffigt DLC där vi får springa runt lite mer fritt och sno blänkande dyrgripar från överklassen i The City.
[youtube id=”xIVytV5258A” width=”600″ height=”350″]
[recension titel=”Thief” betyg=”6″ skribent=”Emil Eriksson” datum=”2014-04-06″][/recension]