[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Titanfall” developers=”Respawn Entertainment” publishers=”Electronic Arts” platforms=”Xbox One / PC” genres=”Förstapersonsskjutare” release_date=”13 Mars 2014″]
Utmanaren är här med nya friska grepp och slagkombinationer, kommer han lyckas erövra mästarbältet från regerande mästaren? Mästaren i sin tur ser tung ut, har tappat glöden lite, går mest på rutin men levererar det folk förväntar sig. Det står tydligt att Titanfall har bestämt sig för att slåss om publiken inom den stora casual first-person-shooterscenen.
Ringdomaren blåser igång matchen och kombattanterna hälsar artigt med varsin raketsalva.
Jag är lite besviken men inte förvånad. Jag hade en förväntning om att Titanfall skulle vara ett smalare, mer tävlingsinriktat spel. Med facit i hand och efter att ha provat betan för några veckor sen har bilden klarnat. Respawn Entertainment har sina rötter i denna bransch och den ekonomiska vinningen lockar självklart, kanske vill de bara ha revansch efter sitt abrupta slut i Infinity Ward. Oavsett anledning, fighten kan börja.
Första ronden
Det är tämligen enkelt att förklara vad Titanfall är för er som inte vet. Tänk er en helt vanlig match i Call of Duty som druckit allt för mycket kaffe. Ge sedan samma match en ordentlig skjuts adrenalin, ett gäng mindre trevliga jätterobotar och spelarna förmågan att springa på väggar och tak.
Man behöver ett ”övertag” för att rå på en Titan
Med nya namn återvinns klassiska spellägen, Team-deathmatch blir Attrition och Domination översätts till Hardpoint.
Vad som är en liten intressant tvist med Attrition, är att i slutet av spelomgången får förlorande laget chansen att evakuera sina överlevande. Istället för en känsla av besvikelse får jag en revanschlusta när jag lyckas ta mig till transportskeppet och belönas med extra erfarenhetspoäng. Lika tillfredsställande är det att jaga de stackare som flyr hals över huvud och att förvandla deras sista utväg till brinnande metallskrot.
Hardpoint är för mig en ganska onödig konvertering där man överlag tappar tempo i spelet. Ett spelläge som går ut på att försvara en statisk punkt oftast inne i en trång byggnad motverkar i stort spelets styrka, farten. En nyhet för Titanfall är Last-Titan-Standing-läget som rättframt är vad det heter. Ett kortare mer kaotiskt spelläge där man inte samlar på annat än döda Titaner.
Nytt från beta-versionen är Capture the flag i vanlig regi och Pilot Hunter. Pilot Hunter är en utveckling av Attrition där man endast får poäng för att döda spelare och inte de AI-kontrollerade enheterna. Däremot ger dessa minskad nedräkning innan man kan kalla in sitt ultimata vapen, Titanen.
Gameplay är uppdelat i två tydliga roller. Dels det friare pilot-läget med sina parkour-element och sedan, det kraftigt destruktiva Titan-läget. Piloter som de mänskliga spelarna kallas är utrustade med ett tyngre vapen, sid-handeldvapen och ett pansarbrytande mot Titaner. I betan fanns det en begränsad arsenal att välja på men all utrustning går att byta ut efter eget tycke. Ytterligare får piloten välja på tre förmågor, (tänk perks) och en granattyp. Förmågorna ger exempelvis piloten förmågan att bli osynlig eller Titanen ökad sköldregenerering.
Det mest genrebrytande är den frihet Respawn ger oss med det rocketpack varje pilot äger och som möjliggör dubbelhopp och wallrunning. Som en fluga på väggen är en målande beskrivning. Jag minns tydligt en av de första matcherna när man som fågelunge till pilot spenderade mer tid på marken (usch, hemska tanke) än i luften och på väggarna. Den fasa jag kände när en motståndarpilot hög på prestationshöjande gjorde mig till åtlöje när han snabbt sprang runt mig på väggarna fem meter upp. Hur jag febrilt försökte pricka honom med mitt gevär. Innan han landade på mig med en roundhousekick och skickade mig till deathcam-himmelen.
De spelar inte riktigt i samma viktklass.
I ganska skarp kontrast ter sig det att styra sin Titan. Jag vill inte säga klumpigt för Titanen är relativt snabb och tar sig runt med god vigör för sin storlek. Men du blir bunden till det horisontella planet och tappar den överlägsna överblick du har som pilot. I gengäld får du muskler, kraftiga ådriga muskler i form av eldkraft som förvandlar motståndarna till kött- och metallskrot. Titanen har en skön flexibilitet som gör den taktiskt mycket kraftigare. Dels rensar den området runt omkring sin landningsplats på mindre fiender men du kan även utanför din Titan beordra runt den på kartan som din personliga livvakt.
Begränsat kaos
Ett omdiskuterat beslut är att Respawn Entertainment valt att sätta maxgränsen till sex spelare i vardera lag. Som kompensation för att fylla ut i förödelsen finns det två sorters AI-styrda trupper. Tyvärr ställde programmerarna in fel läge så den enda taktik de utför är Operation AI Meatshield, vilken de dock utför med bravur. Du får färre poäng för en AI-”frag” vilket är tur då man utan problem kan avverka 30-40 per omgång. Den största fara man utsätt för när man avverkar AI är inte att de skjuter tillbaka utan att man röjer sin position för mänskliga motståndare.
Grafiskt sköter sig Titanfall riktigt bra, det är ingen superdeffad CryEngine bjässe. Men för att använda sig av Source-motorn har de lyckats kräma ur ordentligt. Vilket även gör att spelets systemkrav håller sig relativt låga vilket nog glädjer många. Det enda bekymmer jag har med grafiken är dock dess strävan efter realism och logik, vilket jag tycker har gjort att de tummat för mycket på nivådesignen. Husen ofta har för mycket utstickare och smådetaljer som stör min parkour. Vad är det för fel på skandinavisk minimalism och miljonprojekt av betong, där allt är slätt och fint så att jag får springa runt som jag vill?
Öppna fält och trasiga hustak.. meh, vi syns på Boneyard istället.
Sedan betan har spelet begåvats med ytterligare kartor, hela 15 olika finns i dagsläget och säkerligen kommer fler i dlc-paket inom en snar framtid. En personlig favorit är ’Boneyard’ där enorma flygödlor häckar i omgivning och enorma bestar vandrar i bakgrundsmiljön. Det är en skön blandning av stora öppna ytor för Titanerna att dominera, monsterkadaver där piloterna gör upp i närstrid och bra utsiktspunkter för de med krypskytte-preferens.
Teknisk knock-out
Parkour i spel blir ofta väldigt förenklat och linjärt, man håller inne knappen för att springa så löser spelet det mesta åt en. Det som är snudd på genialt i Titanfall är de enkla reglerna som tillåter parkouren att bli komplex. Med några få regler och möjligheter skapar man en nästintill perfekt kontroll som ger spelaren stort utrymme att förbättra sig. Allt eftersom man lär sig ser man fler möjliga vägar och strategier uppenbara sig.
Vem tillfaller då mästarbältet? Jag måste säga att Titanfall går på knock med sitt hiskeliga tempo. Det är såhär man skapar timslukande publika matcher. Det tar några matcher att låsa upp de mer intressanta vapnen och förmågorna men när jag väl får tag i mina mediciner (stimpack) kan jag maximera min fart och bringa mer dödligt kaos i framfart. Jag älskar den rörliga aspekten av spelet och formar min karaktär och spelsätt därefter. När jag efter några timmar även blivit vän med min Titan blir jag en svårstoppad kraft. Om ni vågar er ut i strid Titanfall i helgen se då upp (bokstavligt talat) jag tänker regna dödlig eld på alla motståndare för att säkerställa mig som ’topfrager’ varje karta.
Titanfall hade release den 13 mars här i Europa till PC och Xbox One men kommer först den 28 mars till Xbox 360.
[youtube id=”3FPtT4C870c” width=”600″ height=”350″]
[recension titel=”Titanfall” betyg=”9″ skribent=”Isak Keymer” datum=”2014-03-15″][/recension]