Völgarr the Viking

[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Völgarr the Viking” developers=”Crazy Viking Studios” publishers=”Crazy Viking Studios” platforms=”PC” genres=”Plattform” release_date=””]

Völgarr är en viking av den gamla skolan. Alltså, inte en viking från vikingatiden utan en sån där viking med blont flätat hår, pälskalsingar och horn på hjälmen, sådär som vikingar såg ut på 80- och 90-talet innan alla blev så väldigt historiemedvetna. Som det anstår en viking av metal- och fantasytyp så är han återuppväckt från de döda av Oden för att råda bot på oroligheter som börjat gro i världen. Detta uppdrag löser han genom att med svärd och spjut spöa ödlemän, fiskmän, fågelmän, läbbiga spindlar och jättekrabbor så det står härliga till.

Oden har gjort sit-ups och pekar mot fjärran. Bara att dra igång.

Spelets utvecklare, Crazy Viking Studios, leds av några glada gossar som haft fingrarna med i ett helt gäng spel för handhållna manicker och som nu bestämt sig för att knåpa ihop ett sånt spel som de själva skulle vilja spela, med uttalade mål som snygg grafik och hög svårighetsgrad. Som många andra indieutvecklare har man finansierat projektet med hjälp av Kickstarter och har därmed också säkerställt att målgruppen står med öppnade plånböcker i väntan på resultatet.

Dör i ett moln av blod och benknotor

Inspirationen från de klassiska spelserierna Ghosts ’n Goblins och Castlevania är uppenbar och nämns av kreatörerna själva redan i Kickstarter-videon. Bland inlånade särdrag som känns igen märks kanske framför allt att fienderna nästan aldrig slutar komma springande, att man minsann inte får lov att vända när man väl hoppat och det ytterst begränsade antalet träffar herr Völgarr tål (en innan power-ups) innan han i ett moln av blod och benknotor går hädan och får börja om. Sånt som för 20 år sedan kunde få en att bita hål i läppen av förtvivlan eller i vredesmod kasta handkontrollen genom vardagsrumsfönstret. Skillnaden är att nu funkar det så för att det är så det skall vara och inte på grund av systemets begränsningar.

Nåväl.

Völgarr (Namnet doftar väldigt mycket metal och väldigt lite fornnordiskt, eller är det bara jag?) är således en väldigt snarstucken och deffad viking med en massa flätor och blåa tribaltatueringar på benen, som har en beef med världens alla märkliga kreatur och löser konflikter med stål.

Vackert så.

Han gör det mot en fond av oerhört mysig pixelart som stundom når rent episka nivåer, med ett soundtrack som lockar den som är lagd för det teatraliska att posera mäktigt hemma i soffan, sådär med osynliga äpplen i händer lyfta mot skyn ni vet.

Völgarrs 16-bitars arbetsmiljö kan få vem som helst som var i grundskoleålder runt 1991 att slå sträckta frivolter i ren nostalgisk glädje. Det kan till och med vara så att den är bättre än spelen var förr, på det att man kunnat arbeta i egen takt och inte behövt slarva åstad för att hinna lansera lagom till julrushen eller för den delen behövt anpassa sig till det begränsade utrymmet i en konsollcartridge eller ett arkadkabinett.

Men hur är det att spela då?

Till att börja med noteras att Völgarr har lite fler moves i repertoaren än den genomsnittlige plattformshjälten. Förutom att vifta med svärd och hoppa kan han också kasta spjut och riva av snygga rullningar från hukande ställning. Som för att kompensera det där krångliga att man inte kan styra mitt i hoppet, har Völgarr fått ett dubbelhopp som även fungerar som attack. Från luften går det också att attackera rakt nedåt. Om spjuten bör sägas att de fastnar i väggar och fiender och kan användas att klättra på.

Brinnande svärd skall vara effektivt mot bevingade fiender har jag hört.

För att vara en så osedvanligt karsk viking tål vår vän Völgarr som sagt väldigt lite stryk. Opimpad är det godnatt efter en träff, men i kistor utplacerade längs vägen kan han listigt nog lägga rabarber på diverse skyddsutrustning, inklusive ett brinnande svärd och den kanske minst vikingamässiga hårdrockshjälmen man sett på rätt länge.

Jo jo, men att faktiskt spela då?

Om vi antar att det grovt räknat finns tre sorters plattformsspel – de som man kan studsa igenom i egen takt, de där man klarar sig rätt långt på att kötta och hoppas på det bästa och de där man har koll eller dör, så placerar Völgarr the Viking sig förstås i kategori tre.

En checkpoint per bana

Det hela börjar rimligt, med bra ytor och lagom motstånd, men ganska snart känns det angeläget att vara bekant med hela rörelserepertoaren för att klara sig utan att bli av med surt förvärvade extraträffar. Obetänksamma påhitt och alltför vild improvisation straffar sig omgående. Och inte för att det, som förr, är ett spel som i all hast prånglats ut på marknaden med usla kontroller och obefintlig känsla (läs Dragon’s Lair till NES) utan för att det är ett spel som är noggrant planerat för att uppmärksamhet, taktiskt tänkande och tajming skall löna sig. Och efter ett tag börjar man fatta grejen, lägger banan på minnet och börjar få lite flyt. Sen stöter man på en boss för första gången och bör kunna räkna med seriöst med spö innan taktiken sitter. Sa jag att det bara finns en checkpoint per bana? Så är det iallafall.

Lyckas man med konststycket att ta sig till förbi bossen i full mundering får man som belöning spela en svårare specialvariant av nästa bana. Sex världar, som kräver väldigt olika sorts taktik, finns att ta sig igenom innan Völgarr kommer åt att spöa draken Fafnir och antagligen återgå till att vara mer permanent död.

Ingen har påstått att bossarna är små.

För mig är det här spelet med all sin minutiöst planerade, obändiga retromysighet ett skönmålat minne av en annan tid i spelvärlden. Ett spel för den som tröttnat på långa tutorials, snackiga filmscener och långa listor med achievements (även om Steam vänligt nog har bidragit med några stycken)

Ja, det är ett spel som för en som jag som aldrig varit sådär superbäst på plattformsspel mer komplicerade än Super Mario Bros innebär långa stunder sena kvällar med omväxlande jubelrop över att oväntat klara ytterligare en komplicerad passage och avgrundsvrål i vanmäktigt raseri när man i ett obevakat ögonblick skickar den lille skäggmuppen utför ett stup. Det skall sägas att jag i skrivande stund ännu inte klarat första banan på egen hand, men däremot genom mer snabbfingrade vänner känt på alla banor till och med femman. Mig stör det inte särskilt, så länge jag får spela ett trevligt och utmanande spel. Möjligen skulle jag önska mig fler och kortare banor istället för få långa.

Ännu bara till Windows

Faktum är att jag tror att Völgarr the Viking är ett spel som passar allra bäst i glada vänners lag, så man kan turas om att spela, svära och komma med käcka tips. Du har troligen större behållning av spelet om du är tillräckligt gammal för att minnas Supernintendo, Sega Mega Drive och 16-bitars arkadspel, och gillar du inte att nöta, nöta, nöta kan det hända att du aldrig någonsin tycker det är roligt att dra i härnad med Völgarr. Att jag ger jämförelsevis lågt spelbarhetsbetyg till ett spel jag använt 1100 ord till att snacka upp beror på just den höga svårighetsgraden. Utan ett visst mått av hängivenhet är det hög risk att spelaren tröttnar.

För närvarande finns Völgarr the Viking bara i Windowsversion även om det på kickstartern antyds att andra plattformar kan komma att bli aktuella i framtiden. Köpes enklast via Steam eller hemsidan.

Läs om vår betygsskala >>

[youtube id=”1q6iGmHejgA” width=”600″ height=”350″]