GENSOU SkyDrift är bortsett från brottstycken min första kontakt med Touhou-franchisen. Denna franchise är en anrik serie skjutarspel som främst gjort sig kända på datorer. Eftersom serien är till största del japansk och bejakar den kulturen, är samtliga karaktärer stereotypiskt gulliga animeflickor. Men i GENSOU SkyDrift skjuter de inte hutlösa mängder av färgglada energiklot, utan gör upp i flygracing. Med varandra som fordon.
För den som känner till japanska konventet Comiket kan GENSOU SkyDrift verka bekant. Det lanserades nämligen till PC under Comiket 88 (med en trial-version året innan dess). Att det här mer eller mindre är ett doujin-spel (självpublicerad indie) blir pinsamt uppenbart, väldigt fort.
Varför rider de här animeflickorna på varandra?
I en genre där inte ens Mario-spel bryr sig, kommer GENSOU SkyDrift farande med en story – och då är det en generös definition av ordet. Den inneboende magiska energin hos de olika animeflickorna håller på att försvinna. Eller rättare sagt så håller någon på att absorbera den. Det innebär att de små häxorna(?) mist sin förmåga att flyga själva. Någon kommer på den briljanta idén att slå sina magiska energier ihop, men av någon anledning måste den ena rida den andra som på en kvast.
Det är ungefär så långt en orkar följa med i berättelsen innan tålamodet taktfast mosar mot A-knappen. Rakt av är en story i sig aldrig fel, men GENSOU SkyDrifts första problem är att det inte kan väga upp för den med något av substans. Jag dristar mig att påstå att det gäller det vare sig du spelat tidigare Touhou-spel eller ej. Här finns nämligen knappt en röd tråd att följa. Det här manuset är vad du får i en Facebook-lek där nästa kommentar fortsätter berättelsen. Tillsammans med en uppenbart bristfällig engelska blir det första intrycket rejält amatörmässigt. Nåja, stavfel har jag åtminstone inte hittat. Ännu.
Mot blåkulla, och vidare!
A gasar, B driftar, R avfyrar vapen och L byter plats på dina två karaktärer, Double Dash-style. Just Double Dash-analogin är passande då spelet tydligen har en del tidigare utvecklare från just Double Dash vid rodret. Jämfört med Double Dash är dock kontrollen i GENSOU SkyDrift så grundläggande att det är förolämpande hur den ändå gör ett så undermåligt jobb. Det bästa är att helt enkelt välja en karaktär av typen Technichal, så får man någorlunda rätt köl på ”fordonet”. Förutom Technical finns typerna Powerful och Speedy, samt en ”balanced” för varje typ. Man kan alltså säga sex typer, allt som allt. Skillnaden på dem är minimal, med ett uppenbart undantag för svängförmåga.
Det här är nog den bästa dagern jag kan framställa GENSOU SkyDrift i. Banorna är dock precis lika uselt designade som resten av spelet. Kommentarer överflödiga.
Vapnen i GENSOU SkyDrift är efterapande lika det man brukar finna i kart racers: projektiler som kanske eller kanske inte är målsökande, hinder att lägga bakom dig, sköldar, temporär odödlighet, etcetera. Vapenikonerna är dock rejält intetsägande och hjälper verkligen inte med att lära vilka som innebär vad. Än mer förvirrande är sättet spelaren ges vapen på. På varje bana finns ett gäng portaler du måste åka genom. X antal (där X varierar beroende på bana och rank, tycks det) ger dig ett vapen som du själv måste aktivera. Var karaktär kan hålla ett aktivt vapen åt gången, men att skifta mellan dem tar en del av den energi du får genom att köra genom portalerna. Det låter jättedjupt när man redogör för det, men låt inte skenet bedra.
Å en slank hon hit
Trots det jag skrivit ovan så bryr sig GENSOU SkyDrift ändå inte riktigt om huruvida du kan svänga eller ej. Straffet för att köra in i väggen är en minimal fartminskning, och att åka utanför banan helt tar inte särskilt lång tid att återhämta sig från. Det värsta är att råka ut för fiendeeld, vilket så klart händer med jämna mellanrum. Dock osedvanligt sällan för en så kallad kart racer. Motståndarna hänger på dig som plåster, likt den gummibands-AI som så starkt förknippas med genren, men de gör sällan något särskilt förargligt. Allt detta ger en i princip obefintlig känsla av fart och utmaning, och förtar precis allt eventuellt engagemang man kanske hade kunnat uppbåda. Det enda som håller en kvar är i slutänden nyfikenheten på hur dåligt spelet är; hur bruten nästa bana är; hur vanskligt fula områden vi kör över härnäst. Det, och musiken.
GENSOU SkyDrift är den sortens spel som har ett sådär oförskämt bra soundtrack. Detta signeras till större delen två tonsättare som kallar sig SOUND HOLIC och StarDrops. Det är catchigt rockiga techno-toner likt många andra Touhou-projekt. Det påminner en hel del om J-RPG-musik från Tales of-spelen och, framför allt, Ys. Även om de aldrig når en så pass hög nivå är det en stor komplimang att ens tankar över huvud taget går dit. Och ungefär så lång sträcker sig det positiva jag har att säga om GENSOU SkyDrift. Undvik det till varje pris. Det finns till och med bättre skitspel att plåga plånboken med. Eller i varje fall mer intressanta.
