Ghostrunner har varit på min radar ett tag. Från de första nyhetsbreven om ett nytt projekt från 3D Realms såg det riktigt lovande ut. Smutsig cyberpunk, korrumperad politik och en intrig om förrymda AI:er, en motståndsrörelse och en mördarrobot som också är en parkourninja – ja tack!
Med tiden fick Ghostrunner en demo som jag lyckades få igång på min lastgamla burk från 2010 med Windows 7 på. Det gick inte fort, men förvånansvärt stabilt under omständigheterna. Och trots dessa omständigheter (och att jag var helt värdelös på spelet), rände Ghostrunner katanaklingan fullkomligen genom mitt hjärta. Spola fram bandet ett drygt halvår och det blir nu bland det första jag recenserar på min nya burk. Så, har utvecklarna One More Level lyckats leva upp till förväntningarna? Med jättarna 505 Games, 3D Realms, Slipgate Ironworks och All in! Games som medutvecklare och utgivare lär de nog känna flåsande andetag i nackarna.
Lortig cyberpunk
Rent visuellt slår Ghostrunner inga rekord, men det som finns här är precis som det ska vara: Neonljus, nedgångna kvarter med sopor i hörnen och patrullerande drönare med lasersikte och dålig attityd. Handlingen utspelar sig (självklart) i en dystopisk framtid där hela mänskligheten bor i ett gigantiskt torn. Ingen har sett utsidan på flera generationer och tornet styrs av en av dess odödliga kreatörer vid namn Mara. Tornets innanmäte är ett antal städer i olika nivåer beroende på social status (och ett mått svågerpolitik) sammanbundna av tågräls och – som tur är för din spelarkaraktär – en generös mängd tunnlar och ventilationstrummor.
Förutom världen i tornet utspelar sig ett par områden och banor i en virtuell värld. Världen i Ghostrunner är full av referenser till annan populärkultur.
Om du någonsin provat Mirror’s Edge har du en solklar jämförelse. Ghostrunner är nämligen även det ett parkourbaserat spel där det gäller att springa, glida och hoppa genom ett stadslandskap medan du undviker fiender. Skillnaden här är att du ska ha ihjäl allt – annars kommer du inte vidare. Premissen är enkel: allt och alla dör på ett välplacerat svep med svärdet. I gengäld dör du dock precis lika lätt.
Kollen på kontrollen
Ghostrunner är ett spel med lite av en inlärningskurva. Det gäller även för gamla rävar som en själv. Det är relativt många knappar och/eller tangenter att hålla reda på och beroende på din spelvana får du mycket att vänja dig vid. Slag, sprint, huk, hopp, gripklo och specialförmågor ser till att du ständigt får exercera muskelminnet. Själv kör jag med handkontroll, vilken tack och lov fått bättre inställningsmöjligheter sedan demoversionen. Tyvärr går den inte att anpassa fullt ut, utan dras med sex förinställningar. Det blir i slutänden det val som känns minst fel som vinner, helt enkelt.
Med en design kring ett-slag-och-du-är-död är det inte konstigt att Ghostrunner är ett svårt spel. Dör du är du dock tillbaka på banan igen väldigt fort och kan försöka igen. Spelet gör dessutom ett gediget försök att introducera de olika förmågorna och systemen taktfullt. Enda undantaget (som för övrigt kan dra dit pepparn växer) är förmågan Blink, som flera spelare haft problem med att bemästra. Kanhända blir detta ett fall för framtida patcher. Introduktionen av nya funktioner och mekanismer sker dessutom både i spelet genom minimala textrutor och tutorials, och genom prestationerna (achievments). En experimentell och utforskande spelstil leder helt enkelt till fler ’cheevos, vilket ärligt talat är ett väldigt bra användningsområde för dem.
Fullt ös, medvetslös
När Ghostrunner väl gjort dig varm i kläderna är det en oerhört skön fantasi att bege sig in i. Det gäller särskilt när möjligheten att spela om tidigare banor med nya förmågor kommer in i bilden. Alla banor har samlingsbara föremål: artefakter, ljudinspelningar och svärd. Även om dessa mest syftar till att bredda storyn och ge svärdet extra bling gör de helt klart sitt för att man ska vilja spela om banor. Om inte annat är det riktigt kul att se hur man blir allt bättre och snabbare. Ghostrunner här är troligtvis ett spel som lär dyka upp i framtida AGDQ-sändningar, och jag ser fram emot det!
Till det sköna röjet kommer för övrigt ett riktigt tungt dubstep-inspirerat soundtrack signerat Daniel Deluxe. Det är sparsmakat effektiv synth som stinker cyberpunk och passar spelets visuella identitet som hand i handske. Hela tunggunget finns dessutom tillgängligt via Bandcamp.
Ghostrunner må få mig att känna mig bra gammal och sliten i spelvärlden, men den plockar också fram den envisa ungen i mig som vägrar ge upp. Det är svårt som tusan, men belönande och med bra omspelningsvärde. De flesta banor är inte så långa heller, vilket gör det lätt att dela upp sina spelsessioner. Allt som allt är det 17 banor och ett par hundra dödsfall du har framför dig. Minst.
Ghostrunner släpptes till PC (Steam, Epic Store) (testad version), PlayStation 4 och Xbox One den 27 oktober och kostar cirka 300 kronor. Spelet kommer även till Nintendo Switch (10 november), PlayStation 5 och Xbox Series S/X vid ett senare datum.
