Det här actionäventyret är en direkt uppföljare till smygsuccén Gravity Rush från 2012 till Playstation Vita som senare kom remasterad 2015 till Playstation 4. Åter igen axlar spelarna rollen som den unga och glada kvinnan Kat, också känd som Gravity Queen, då hon har förmågan att kontrollera gravitationen i hennes omgivning.
Storyn tar en mjuk start och ger både fans och nykomlingar en chans att bekanta sig med välden och dess invånare eftersom Kat förlorat sina krafter. Tillståndet är bara tillfälligt såklart och precis när tristessen över att förflytta sig efter gravitationens lagar återfår Kat sina superkrafter och äventyret kan börja!
Äpplet faller inte alltid nedåt
Det här spelet är inget för Newtonanhängare. Av trailers och bilder är det lätt att tro att Kat flyger genom luften. Du lär dig dock snabbt att så inte är fallet (haha!). Kat manipulerar gravitationen för att falla i olika riktningar. På det här sättet färdas hon mellan luftöar, slåss mot extradimensionella monster, samlar föremål och levererar tidningar. Det här är spelets centrala funktion som all mekanik kretsar kring. Genom att trycka på R1 lyfter Kat från marken och svävar på stället, om du sedan trycker R1 igen faller hon i kameras riktning. Om du riktar kameran mot en stor husfasad till exempel, tar hon fotfäste på väggen när hon landar. Då fungerar husväggen som en markyta och går att springa och hoppa på.
När Kat kontrollerar gravitationen lyser hon i ett rött sken. Formen är ganska skräckinjagande men har en hög coolhetsfaktor.
Till en början är det knepigt att få till de perfekta vinklarna och veta när du ska släppa gravitationen. Den första timmen förvirrade jag mig själv och tappade översikt. Mycket berodde på kameran, som vi ska prata mer om sen. Men till slut hittade jag en rytm i fallen och kunde växla mellan olika gravitationer för att väva samman otroligt stiliga stunts som ger lyckorus. Det är särskilt tillfredsställande att flyta runt i luften under strid, undvika automateld och raketer medan du springer på väggarna, leverera klacksparkar från hundra meters höjd, falla längsmed marken och glidtackla en bepansrad robot samtidigt som du slungar tre soldater som projektiler mot ett svävande stridsfordon.
När du har kontroll på gravitationen är det otroligt kul att bara utforska alla spelets öar, bara för att se världen ur andra vinklar. Gravity Rush 2 är vackert i sin enkelhet och många stadsdelar myllrar av figurer. Att springa på undersidan av en bro och titta ner på kvarteret under kan roa i timmar. Likaså att hoppa från den högsta skyskrapan på den högsta ön och sedan falla planlöst mot sin död bara för att i sista sekund neka gravitationen sin kill. Gravity Rush 2 är en sandlåda för fritt-fall narkomaner.
Det är fallet som dödar
De gånger det inte känns lika episkt är när du jagar ner enskilda småfiender. Du kanske resonerar att det går snabbare att bara slå ner dem än att hålla på tricksa med gravitationen. Problemet är att Kat inte är så himla smidig i närstrid. Hennes slagkombination är på fyra, fem sparkar och hon kan rullan undan attacker. Det låter bra på pappret men i praktiken fungerar det inte lika effektivt som i andra actionspel. Hennes räckvidd är för kort och allt för ofta missar du för att du tror att hon är tillräckligt nära. Detta lämnar dig öppen för motanfall eller i värsta fall frustration. Samma sak gäller hennes rullningar. Erfarna Dark Souls-spelare vet att rullningarna är A och O i strid och ett bra sätt att skapa eller ta in avstånd. I Gravity Rush 2 tappar Kat momentum när hon rullar vilket gör att fiender kan ta ut avstånd från dig.
Ibland får man smyga i GR2. Då gäller det att använda sin fantasi för att inte bli upptäckt. Till exempel springa på väggarna under vakterna.
Därför är mitt tips att glömma de ”vanliga” sättet att bemöta motståndet. Kats styrka ligger i gravitationen. När hela hennes kraftutbud är upplåst får du som spelare tillräckligt många verktyg för att krossa motståndet på kreativa och fruktansvärt coola sätt – precis som en superhjälte. Min favorittaktik är att plocka upp några bänkar eller stenblock som jag sedan kastar mot fienderna samtidigt som jag faller horisontellt i ansiktet på en av dem. Där återställer jag gravitationen, slår några på käften samtidigt som jag plockar upp tre andra i mitt kraftfält. Är det någon kvar slungar jag deras kompisar på dem, annars kastar jag dem ut för ett stup. Den öppna bandesignen gör att man kan experimentera med sina anfall. Det blir aldrig tråkigt när man strider i Gravity Rush 2, eller?
”Jag ser inte ett skit”
Under min tid med Gravity Rush 2 skrek jag det mer än ett par gånger, ofta ihop diverse svordomar. Spelets absolut svagaste punk är också ett av de mest irriterande: kameran. Med kameran är det tänkt att du ska uppfatta och se världen, förstå den och hitta din plats i den så att du kan exploatera spelreglerna till din vinning. Men kameran i GR2 hjälper inte dig det minsta. Det går varken att låsa fast i fiender eller andra mål, så att du har en referenspunkt när du far runt i luften. Inte heller är kameran följsam och anpassar sig så att du ser vart du är på väg. Nej, nej. Kameran får du styra helt själv. Vad det resulterar i är att världen många gånger sätter sig på sniskan i värsta tänkbara Inception-scenario, du vet inte vad som är upp eller ner, eller var dina fiender är bortsett från ett par argt blinkande pilar vid skärmens kanter.
Under ett uppdrag var det så illa att jag höll på att kasta en 600-kronors kontroll i golvet med all min styrka. Och jag är en gamer med ganska bra tålamod. Under denna helvetiska bana befann sig Kat inuti en krossad stad (i brist på bättre beskrivning) där allt var grått och mörkt. Jag hade ingen chans att navigera eller strida där inne. Hälften av gångerna hamnade kameran bakom bråte och förblindade mig. Andra gånger gick jag åt fel håll. Det var den sämsta bandesignen jag någonsin haft missnöjet att uppleva. Hur fan kunde den passera kvalitetskontrollen? Precis innan kaoset klagade jag på att spelet inte hade några inomhusmiljöer – hemska tanke! Gravity Rush 2 gör sig bäst utomhus, där svävande stadsdelar kan agera referenspunkter när du tumlar runt vilse i luften.
Supehjältevibben
Japansk underhållning kretsar ofta kring uttjatade teman. Till exempel mechas, ninjor eller coming of age-sagor för att nämna några få. Gravity Rush 2 kan visserligen ha undertoner av dessa teman, men mest av allt är det en superhjältesaga om hjältinnan Kat. Och för en gångs skull är huvudrollsinnehavaren en intressant och jordnära person med egen röst och egna tankar. Utan att ge spelet för mycket beröm överraskade det mig med sin handling och sina karaktärer. Till en början hade jag noll intresse av handlingen och dess innehavare, men efter en stund började jag finna tycke det och nu gillar jag till och med dem. Den fjantiga komiken och de förutsägbara vändningarna är inget som jag stöter mig mot eftersom jag hejar på Kat och hennes vänner. På samma sätt som jag håller tummarna för andra hjältar och hjältinnor. Att spelets story i huvudsak berättas genom serierutor förstärker superhjältekänslan ytterligare och hade det varit en serietidning skulle jag lästa den.
Serierutorna ackompanjeras av ljud och små animationer som förhöjer upplevelsen. Det går också att vinkla rutorna så de blir som fönster man ser in i.
Hand i hand med spelets visuella design går musiken. I en blandning av jazz och myspop med influenser från Karibien och Medelhavet ger spelet en behaglig känsla. Menyerna i spelet är som hämtade direkt från en James Bond-film och körda genom ett enhörningsfilter. Skuggor som rör sig bland stjärnor och annat idolglitter ramar in spelet på ett sådär härligt oseriöst sätt. Det här är ett spel som tar sig själv på precis lagom allvar.
Snygg, men vem bryr sig?
På med de genuskritiska brillorna nu. Gravity Rush 2 gör precis som majoriteten i spelindustrin, designar sina karaktärer sexigt. Inget snack om saken. Kats kläder ger hennes annars ganska taniga kropp bredare höfter och större rumpa – en som du tyvärr kommer se ganska mycket av när hon faller. Några av de andra kvinnorna i spelet orkar jag inte ens nämna. Vad Gravity Rush 2 däremot inte gör (vad jag uppfattat) är att göra någon stor grej av det. Visst, många gånger är perspektivet fokuserat på någon kvinnlig karaktärs kurvor. Men vad jag hittills märkt har inte en enda karaktär påpekat någons snygghet eller gett sexistiska blickar. Det sätts inget värde i utseendet. Det bara är. När jag insåg det blev Gravity Rush 2 ett mer värdefullt spel för mig, då jag kan spela det utan att äcklas av konstant sexism.
Under ett sidouppdrag ber en gammal sjuk man Kat om en tjänst för att ”rädda” hans liv: hon ska fotografera unga kvinnor åt honom. Till en början blinkade varningslamporna starkt i mitt huvud, men efter att ha undersökt saken och avslutat uppdraget upptäckte jag att utvecklarna halvt driver med företeelsen. Naiv och godhjärtad bestämmer sig Kat för att hjälpa pervot trots att situationen är ytterst skum. Han kan inte fota dem själv eftersom kvinnorna nekar honom nöjet, vilket tyder på att han inte har något privilegium att beskåda kvinnokroppen och att kvinnorna har makt över sina kroppar. Samma sak gäller när Kat ska fota dem, då måste hon be dem om lov först och enbart några få ställer upp. Det tycktes helt slumpmässigt vilka som ställde upp på farsen, både kvinnor i bikini och de i knälånga klänningar. När ett foto återstod och ingen ville ställa upp tar Kat en selfie. När gubben tittar på bilderna beundrar han deras skönhet, men när han kommer till Kat blir han fundersam. Till Kats förvåning konstaterar mannen att ”någon väl måste tycka hon är fin.” Han ser inte att det är hon på bilden. Är han blind eller är skönhet bara något man inbillar sig? Vilket skämt!
Lätt att underskatta
Kat är också en vanlig människa som tycker om att ta selfies. Med en kamera tar du bilder och dela dem med andra spelare. Med en uppkoppling kan du få fotoledtrådar till gömda skatter.
Fram till nu har jag försökt beskriva hur jag i början tog emot Gravity Rush 2. För att sammanfatta allt så underskattade jag spelet. Jag trodde aldrig att karaktärerna skulle värma upp mig. Inte heller räknade jag med att storyn skulle har något vettigt att berätta. Inte anade jag att gravitation skulle vara en häftig superkraft. Spelet har sina brister, kameran uppfyller inte sitt syfte och mekaniken i striderna är inte klockren. Men när det kommer till kritan och någon behöver räddas blir jag alltid lika upprymd när Kat vänder upp och ned på gravitationen och faller iväg för att rädda dagen. Osjälviskt och modigt. Precis som en hjältinna.
Gravity Rush 2 är ett spel som likt sin föregångare är lätt att underskatta. Spelare som gillade originalet, eller actionäventyr med öppna och spännande världar, kan komma att fästa sig vid det. Jag blev positivt överraskad. Om kameran bara hade underlättat för mig att njuta av fallkänslan, då hade det här varit ett fantastiskt spel.
