GreedFall fängslade mig på mindre än fem minuter. Med kvicka dialoger, stämningsfull story och en sammansmältning av tidigmodern vetenskap och lågmäld fantasy blev jag såld. På fem minuter tog det plats som mitt aktuella single player-rollspel – en plats Bioware normalt sett dominerat. Under det här recensionen gör jag mitt yttersta för att inte jämföra GreedFall med liknande rollspel, men det är svårt att inte se liknelserna. Den franska utvecklaren Spiders gör som Ubisoft och ger sig in i rollspelsterritoriet tidigare härskat av Bioware.
Spiders tidigare spel inkluderar bland annat The Technomancer, Bound by Flame och Of Orcs and Men.
Bland musköter och mysticism
Det mest slående med GreedFall är dess tema. Till skillnad från de flesta rollspel som tar plats i fantasy eller science fiction är Spiders senaste rollspel placerat i en fiktiv värld inspirerat av tidigmoderna 1600-talet där utforskningsresor och kolonisering ägde rum. Släng in en stänk mysticism, religion, politiska intriger och diplomatiska äventyr och du har en rollspelscocktail kallad GreedFall. Trekornshattar och flintlåspistoler blandas friskt med tvåhandssvärd och plåtrustningar, alkemi med magi och utforskande med dialogval. Mekaniskt påminner GreedFall om dagens storslagna rollspel, men till tema finns det inget liknande.
Du axlar rollen som Sir, eller Lady De Sardet, ett diplomatiskt sändebud med uppgift att stärka relationerna mellan urinvånarna, kolonierna och nationerna på en mytomspunnen ö vid namn Teer Fradee. Du är kusin till kolonins guvernör och bär med dig auktoritet och handlingskraft att styra invånarnas öde. Under ditt äventyr löser du brott, kartlägger ön, stärker och bryter allianser, dräper monster och löser gåtor. GreedFall erbjuder ett smörgåsbord av äventyr. Och oftast är det väldigt roligt!
Rök och speglar
GreedFalls styrka ligger i dess värld och karaktärer. Röstskådespelarna gör för det mesta ett fenomenalt jobb med att förmedla känsla och personlighet, särskilt den kvinnliga huvudrollen som röstas av Cassie Layton. Dialogerna är oftast välskrivna med ett utbyten som får samtalen att verka levande. Miljöerna är fulla av detaljer och ser bebodda ut, med skräp och bråte som talar för ett samhälle som precis rotat sig. Värden ser bekant ut, med historiska likheter i såväl klädesplagg och social praxis, men har ett brett djup av historia och mystik att gräva i som broderar ut ett unikt universum.
Allt det här fina och stämningsfulla blir dessvärre nedtyngt av flera skavanker. Till exempel avslutar karaktärer nästan alltid samtalen med generiska ”något mer, milady” och ”på återseende” oavsett om karaktärerna ögonblicket innan haft en livad diskussion och kastat anklagelser på varandra. Detta emotionella brott i dialogerna tar död på skådespelet. På samma sätt avslöjar korkad artificiell intelligens hos invånarna kulisserna i dramat när du rör dig på stadens gator. När en figur plötsligt promenerar rätt in i en vägg, eller fastnar i en oändlig loop när den försöker sätta sig ner på upptagna stolar, då rasar en vackra illusionen samman.
Engagerande och fantasilösa uppgraderingar
Karaktärsuppgraderingar i GreedFall följer samma generiska rollspelsmallar vi sett innan i bland annat Biowares alter. Det fungerar bra, men är lite fantasilöst. Varje ökad level erhåller din karaktär poäng att placera på något av de olika egenskaperna och färdigheterna. Dessa ökar eller sänker din karaktärs värden procentuellt. Det kan handla om lite mer skada med ett vapen, eller ökade hälsopoäng. Ett par unika färdigheter går att arbeta sig mot men de är för få till antalet. Till exempel finns det en social färdighet (Charisma) som successivt ökar chanserna att övertala karaktärer i dialoger. Här hade jag önskat lite kreativitet som till exempel tillgång till unikt, smugglat gods hos handelsmän eller möjligheten att snacka sig ur vissa strider. Eller varför inte något galet som en unik förgrening i storyn? Egenskapen Vigor är kanske den mest intressanta då den öppnar upp passager över svåra hinder i terrängen som kräver styrka och balans.
Däremot är uppgraderingarna till vapen och rustning desto roligare, även om de också bara handlar om statiska nummerökningar. Det är möjligt att skapa och köpa tillägg till rustningar och vapen som du monterar på, till exempel en talisman som skyddar mot magiska anfall, eller en krage i plåt som ökar ditt fysiska skydd. Dessa syns faktiskt på din klädnad och ger din karaktär ett utseende som visar att hen är en äventyrare. Nöjet ligger inte bara i att pilla med din utrustning, utan att skapa en look du trivs med och som gör dig effektiv.
Striderna i GreedFall är actionorienterade med en taktisk paus-funktion med vilket du kan planera dina drag. Du strider aktivt och behöver parera och undvika attacker för att överleva. Blir det svettigt kan du halsa helande drycker och elixirer. Vissa egenskaper låter dig plantera bomber på slagfältet eller frysa fiender med magi för att få ett övertag, men oftast går det att bara kötta sig genom motståndet. I det stora hela finns det inget nytt här jämfört med andra rollspel, men möjligheten att använda magi, svärd och gevär piffar till känslan lite i alla fall.
En oslipad diamant
Trots min ganska skarpa kritik mot GreedFall är det ett spel som jag tycker väldigt mycket om. Jag älskar världen med dess mystik och historiska skildring. Jag tycker om dialogerna och storyn som får mig att leva mig in i ett slags piratfantasy slash kostymdrama med äventyrstendenser. Uppdragen och andra sysslor känns varierade och balanserade, med konsekvenser som inte alltid är lätta att förnimma. Många kräver planering och eftertanke, andra tvingar dig att ta svåra beslut och vissa har tidspress. Jag tycker kort och gott om att förlora mig i GreedFall.
Men det är inte en helt polerad upplevelse. Även om spelet fungerar stabilt (med runt 30 bildrutor i sekunden på Playstation 4) och till synes utan buggar är GreedFall besudlat med puckad mindre skavanker som ständigt gör sig påminda. Den puckade artificiella intelligensen har jag redan nämnt, men vi har dessutom dåliga kameravinklar i dialoger, texturer som laddar för sakta och så vidare. GreedFall har inga stora tekniska problem, men drar på flera mindre ojämnheter som påverkar helhetsintrycket.
I skrivande stund har en uppdatering landat som jämnar lite av problemen.
Jag älskar stora rollspel som Fallout, Dragon Age, Mass Effect och Assassin’s Creed Odyssey. GreedFall tar plats på samma spektrum och om du precis som jag tycker om att förlora dig i mastiga rollspel, då kan jag starkt rekommendera GreedFall. Däremot bör du betänka om du vill hosta upp nypriset på spelet redan nu, eller hålla dig till en rea. Men jag tycker definitivt att spelet är värt sin peng.
Nu när Bioware fortsätter att dala skulle jag inte vara förvånad om Spiders tar deras plats som kungligheter på rollspel. Ge dem ett par år, lite mer pengar och frihet att låta sin fantasi löpa amok och kanske vi får en riktig hit nästa gång. Jag håller tummarna för det.
