Master Chief är tillbaka!
Det känns helt sanslöst att hela tjugo år har passerat sedan Xbox lanserades med flaggskeppet Halo: Combat Evolved. Spelet var avgörande för konsolens framtid och kom att förändra spelindustrin i grunden. Jag minns mycket väl hur Master Chief vaknade från kuvösen på rymdskeppet Pillar of Autumn och nästan direkt slungades in i stridens hetta den där varma vårdagen i maj 2002. Bungie gjorde ett hästjobb att skapa ett mäktigt rymdäventyr som klampade in med buller och bång. Sedan dess har uppföljarna avlöst varandra i en strid ström. Halo 5: Guardians var dock ett märkligt sidospår som jag aldrig blev riktigt klok på. Att intressera sig för snurriga intriger har aldrig varit min starka sida.
När 343 Industries äntligen visade premiärvisade Halo Infinite sommaren 2020 var lyckan total men också lite ljummen. Det dröjde inte länge innan bolaget fick dra tillbaka det utlovade releasedatumet och polera den grafiska biten efter massiv kritik. Bungie-veteraner kallades in för att bistå utvecklingsteamet och dra upp linjerna i en tydligare riktning för spelarna. Satsningen marknadsfördes i termer om en mjukare reboot för hela serien. Så hur har förseningen påverkat innehållet?
Att förvalta ett arv i modern tappning
343 Industries har försökt gå tillbaka till rötterna för att skapa en ”äkta” Halo-känsla. Två år efter händelserna i Halo 5: Guardians får Master Chief åter huvudrollen att besvara ett hot från en utbrytargrupp – The Banished. Gruppen består av avhoppade covenanter och en drös med Brute-soldater. Den här gången har den sistnämnda typen en större roll att spela, speciellt med den bryske ledaren Escharum i spetsen.
Vibbarna från Halo: Combat Evolved gör sig påminda när jag får känna på kontrollen och dess utbud av möjligheter. Jag vaknar upp ur min dvala och sätts genast i arbete av piloten Echo-216. Den här gången har 343 Industries valt att ge vår grönklädda plåt-Niklas möjligheten att uppgradera sig. Genom att hitta chipskort från fallna spartaner – så kallade Spartan Cores – installeras en ny uppgradering som alla ger spelaren en taktisk fördel under striderna. Dash-rusningen speedar upp min hastighet och skölden skapar en andningspaus för att skölden ska hinna ladda upp sig innan nästa drabbning.
Av de totalt fem förmågorna är änterhaken är den mojäng som skiljer sig från mängden av uppfinningar. Genom ett knapptryck slungar jag snabbt mig uppåt till höga avsatser, knockar motståndare medvetslösa eller grabbar åt mig plasmalådor som snabbt kastas i nyllet på Brute-soldater. Jag slås av dynamiken som denna manick skapar på slagfältet. Plötsligt förvandlas den stelbente superkrigaren till en studsboll av storlek Large. Mina plågoandar lär svälja en brustablett eller två för att orka med mina dödliga luftsessioner.
Jag hymlar inte med avsikten med att kalla Halo Infinite för en vandrande grafikbomb. Direkt när Master Chief sätter fötterna på den nya ringvärlden Zeta Halo märker jag konturerna av den vackra värld som snart ska erövras. Det är massiva berg, lummiga skogar, skeppsvrak och mäktiga byggnader härstammandes från en utomjordisk civilisation. Allt ser fräscht ut och grafikmotorn The Slipspace Engine spänner konsolens muskler till det yttersta. Vandringarna i de underjordiska katakomberna förstärker den grafiska upplevelsen när blått, vitt och svart möter varandra i en härlig färgblandad kombination. Det här är framtiden när prestandan i Xbox S/X etablerar sig på allvar.
Utmanande strider i en blandad sandlåda
Den största nyheten är att världarna är betydligt mer öppnare att utforska. Precis som i Far Cry-serien finns så kallade Forward Operating Bases utplacerade längs kartorna som spelaren ”måste” erövra från fienden. Du kan välja att attackera dem eller fortsätta med huvudberättelsen. Väljer du att beta av baserna väntar det roliga – striderna. Jag skjuter friskt från höften och lassar in varenda granat som finns att tillgå. Ljudet bidrar till att höja kamplusten när krutpåkarna avlossas. Jag hör varenda knall i bakgrunden och musiken växlar mellan stillsamma stunder och mer hektiska stunder. Stundvis finns tillfångatagna marinsoldater som behöver frigöras från sina bojor. I samma stund friheten nalkas plockar de upp vapen och slåss vid din sida.
Covenanter och Brutes flyger hejvilt genom luften under mastodonta explosioner. Skjutjärnen är många och levererar eldkraft som är unikt för sin typ. När basen väl är tagen skickas förstärkningar som underlättar frammarschen. Vad sägs om mer ammunition eller ett fordon att leka runt med? Den mer öppnare ytan lämnar fältet fritt för taktiska avancemang från Master Chiefs sida. Den uppgraderbara rustningen får i detta avseende en viktig funktion för hur bestarna ska tacklas. Den inbyggda änterhaken tar dig till svårnådda platser eller svingar till dig en plasmabomb som snabbt skapar kaos i illbattingarnas led. Änterhaken tar dig dessutom snabbare framåt när träffarna blir lite väl många.
Men i samma stund som spelaren lotsas ned i underjorden försvinner udden av stridsmagin som de öppna utomhusmiljöerna för med sig. In kommer storyn tillbaka och allvaret den vill förmedla. Men varför bry sig när motståndarlaget knappt presenterats? Varför ska de besegras? Kvar står undertecknad, ensam med ändlösa monologer som avlöser varandra när den tusende dörren/bron aktiveras för hundraelfte gången. Det är här Halo Infinite hamnar på dubbla stolar. Spelglädje mixas med en rörig story som knappt vet vilken ben spelet ska stå på. Halo-serien har alltid dragits med ett berättelseuniversum av gigantiska proportioner och detta inslag är inget undantag. Spellängden på kampanjen lär vara uppemot tjugo timmar. Har du svårt att hantera trassliga intriger som dras ut lite väl mycket så får du nog stålsätta dig.
Multiplayer
När kampanjen får ett avbräck är det dags att ta fajten vidare online. Multiplayer erbjuder ungefär nio lägen att panga loss på. Klassiska lägen som Team Deathmatch och Capture The Flag finns med där spelaren måste samarbeta för att överleva matchen. Älskar du att förskansa dig finns Total Control och Strongholds att tillgå. Här måste motståndarlagen hålla områden så länge som möjligt för att scora poäng. Föredrar du större käftsmällar finns Big Team Battle där tolv kombattanter möter tolv andra stridstuppar. Räkna med tajta närkamper där rörelse och snabba reaktioner är grunden till framgång.
Tempot blir snabbt intensivt då banorna är ganska små. Det blir aldrig svårigheter att hamna i hetluften när man spawnat färdigt. Extra roligt blir det när laget hamnar i en terrängbil som löper amok över banan. Men det gäller att se upp för motattacken är alltid tätt inpå. Den här gången tar det lite längre tid att ha ihjäl sina motståndare, vilket undertecknad snabbt fick erfara i mötet med en osnuten tonåring. I överlag levererar multiplayer med allt vad det innebär av glädje, vrede och överraskningar under matcherna.
Ett bra spel som dras med onödiga brister
Jag har haft roligt under kampanjen och suckat djupt när motgångarna växlat till orkannivå under multiplayermatcherna. Trots den påkostade ytan kan jag inte bortse att spelet i sin helhet dras med variationsfattigdom i uppdragen och miljöombytena. Det blir fort monotont att erövra baser, aktivera dörrar, portaler, broar och annat plockepinn för att ta sig vidare. Transportsträckorna blir även det en pina, speciellt med kampanjens långa speltid på drygt tjugo timmar. Jag hade gärna sett mer scriptade sekvenser från Uncharted och Tomb Raider-rebooten som höjt stämningen en aning samt renodlat storyn för att göra den mer begriplig och spännande. Halo borde inte svälja mer vatten än vad skeppet kan bära.
Till syvende och sist är Halo Infinite ett bra spel som bjuder upp till dans där skottväxlingarna sker. Striderna är tveklöst spelets stora behållning som vägs upp med rustningens stridsförmågor. Friheten är din att tackla slagfältet efter din spelstil. Är du frälst Halo-fan har du mycket att se fram mot – eller bara någon som njuter att tömma lasergevär med full kraft. Xbox-ägare har ytterligare ett spel att stoltsera med i biblioteket.
