Vill du tjäna demokratin och friheten den ger dig och dina medborgare? Vill du sprida och dela med dig av det lyckliga samhälle du lever i? Vill du vara en förebild för andra och någon som barn kan se upp till? Gå då med i Helldivers och tjänstgör som en talesperson för demokratin. Skjut och bomba budskapen i ansiktet på främmande livsformer. Lär dem frihet genom att utrota dem. Och viktigast av allt: gör det med ett leende på läpparna.
Satir? Parodi? Kritik?
Premissen i Helldivers är till synes enkel. Du spelar en soldat som skickas till främmande planeter för att skjuta elaka rymdisar. Inget vi inte sett tusen gånger om i spelindustrin. Orkar du istället läsa de nyhetsrapporteringar som presenteras mellan spelsessionerna eller lyssna till soldaternas ljudliga kommentarer (för att inte nämna spelets introsekvens) syns ett inte alltför subtilt budskap. Utvecklarna Arrowhead Game Studios (skaparna bakom Magicka och Gauntlet) lyckas på ett kusligt roligt sätt att driva med demokrati, USA och övervakningsparanoia. De gör de på ett sådant sätt att spelare själva får välja hur de ska tolka tramset. Det går att fullständigt skita i all text och bara koncentrera sig på spelets teknikaliteter. Skjuta rymdisar, stiga i rang, uppgradera utrustning och skjuta tuffare rymdisar.
Skärmen som visar krigets status och som sammanfattar det senaste i en nyhetsström. Kul läsning och tankeställare.
Om du däremot tar dig tid till att läsa vinjetter, tipsen på laddningsskärmarna och nyhetsrapporterna blir det tydligt att den demokrati som speglas i Helldivers är en fascistiskt totalitär snedvridning av de statsstyren vi har i västvärlden. En typ av dystopi sällan skådat i science-fictionspel. En demokrati där allmänheten bevittnar avrättningar av de som ”tänker annorlunda”, där frihet innefattar att underkasta sig övervakning och tankekontroller. En världsåskådning där alla som inte lyder under Superjorden (fantastiskt bra namn!) och dess ”goda” ideologi utrotas med bly och atombomber. Även de med teknologier som kan utmana Superjordens militärmakt utrotas. Faktum är att alla skall utrotas i det korståg kallat ”liberalisering”. Arrowheads budskap både underhåller och ger en tankeställare.
Krig + Kaos = Kul
Helldivers är en så kallad twin-stick shooter och det innebär att spelaren styr sin figur med båda spakarna på handkontrollen. Denna typ av ambidextri är något som en är mer eller mindre duktig på och leder på ett eller annat sätt till ens egen eller andras död. När fyra spelare, i stressen av de besinningslösa fienderna, tappar fokuset över sina tummar och skjuter ihjäl varandra uppstår totalt kaos. Däri ligger den underliga charmen med Helldivers.
Innan uppdragen utrustar sig spelarna med vapen och stödutrustning för att sedan hoppa in i kapslarna som, likt bomber, skickas ned mot krigsplanen. Dessa stöd kallas för krigslister och är föremål och attacker som kallas ned till krigsplanen via en radio. I fält anropar spelarna moderskeppet och beställer dessa understöd. Detta görs genom att knappa in specifika koder med styrkorset. Det kan låta barnsligt enkelt, men i stridens hetta är det fruktansvärt stressigt att slå in rätt kod och sedan placera föremålet rätt på fältet. Oftast faller de (de skickas också i kapslar) i huvudet på en eller flera medspelare. Det är regel och inte undantag att dessa krigslister stjälper mer än de hjälper, men det är också charmen med Helldivers.
Hur som helst tillåter dessa krigslister ett nödvändigt mått av strategi i spelandet. Innan uppdragen planerar spelarna som sagt sin utrustning och kan i förväg, beroende på terräng, uppdragsmål och fiendetyp, välja de föremål som är bäst lämpade. Det ska väl nämnas att dessa föremål och vapen låses upp när spelaren stiger i rang eller ”befriar” planeter från rymdisar.
Kollektivet av spelare samarbetar för att ”rädda” Superjorden. skulle spelarna misslyckas påbörjas en ny säsong från början. Så det vore bra om multiplayern funkade bättre!
Inte ett helt problemfritt partaj
Arrowhead Game Studios har med Helldivers, precis som med Magicka, lyckats träffa den där skrattnerven som Nintendo med sina multiplayerspel alltid slår på. Det är kaos och det är hysteriskt kul. Men det har sitt pris. Svårighetsgraderna från medel och uppåt är så fruktansvärt svåra att de krävs fyra spelare för att ha minsta chans att lyckas. Frustrationen vore kanske inte så stor om det inte vore för att matchningssystemet är knäppt. Spelare ute på fältet kan en gång per uppdrag skicka ut en nödsignal som skall öka chanserna för att andra spelare ska gå med i sessionen. Problemet med nödsignalen är att den, förutom att den som alla andra kapslar kan landa i huvudet på en, fungerar sporadiskt. Vissa gånger ansluter andra spelare inom några sekunder, andra tillfällen ansluter inte någon på en hel kväll trots att tusentals spelare är online!
För att bryta den växande irritationen kanske du testar att själv söka till andra spelare, men det är inte heller helt felfritt. Genom att titta på en slags anslagstavla ser spelaren andra sessioner som är öppna och genom några olika filter går det att sortera mellan dem. Kruxet här är att det inte finns något sätt att se alla de sessioner som skickar nödanrop eller att sortera bort de sessioner som är fulla (4/4 spelare). Detta innebär att en får välja mellan några få sessioner på de lättare svårighetsgraderna som inte ger spelare över rang fem några särskilda belöningar annat än någon procentökning på xp-mätaren.
I de här situationerna saknar jag den automatiska men tråkiga matchningen i Destiny.
Demokrati ftw!
Helldivers är trots allt ett otroligt roligt spel som är lätt att lära sig och svårare att bemästra. Som ett av de få spel i dagsläget som faktiskt går att spela tillsammans i soffan är det också ett bra spel att starta upp när vännerna är på besök. Eller när du och din partner ska ha kvalitetstid. Dessutom lyckas det med bedriften att vara lättsamt samtidigt som det säger något om den riktiga världen där ute.
Helldivers finns tillgängligt på Playstation 3, Playstation 4 och Vita.
