Ett nästintill redan perfekt spel har nu uppgraderats till dagens grafiska standard och haptiska feedback. Men i praktiken är det samma spel. Om originalet var en vanlig 9, så är Horizon Zero Dawn Remastered en stark 9. Jag lirade originalet på min Playstation 4 Pro vårvintern 2023 och började spela uppföljaren Forbidden West på samma konsol ungefär ett år senare, halvvägs in i spelet uppgraderade jag till Sony Playstation 5. De grafiska skillnaderna är dock mer synbara i Zero Dawn Remastered, än mellan de olika versionerna av uppföljaren.
Prisvärd uppgradering
Då det enbart kostar 100:- att ladda ner denna uppgraderade version, om du redan äger originalet, är detta prisvärt om du har för avsikt att någonsin spela om originalet. Gör dock inte samma misstag som jag gjorde och starta Spel+läget från dina gamla sparfiler, då det mer eller mindre enbart förstör spelet. Du tappar tjusningen i att uppgradera förmågor och upptäcka nya föremål under spelets gång.
För dig som i likhet med mig nyligen spelat originalet med Frozen Wilds-expansionen tillför denna uppgradering egentligen ingenting. Men gillade du originalet lika mycket som jag gör och vet att du kommer vilja spela om det i framtiden är hundralappen uppgraderingen kostar, en försumbar slant. För dig som är ny för serien är detta dock ett måste-köp, då ett redan nästintill perfekt spel (bättre än uppföljaren Forbidden West +Burnings Shores) nu blivit uppgraderat till dagens tekniska förväntningar.
Bättre än de flesta
Horizon Zero Dawn Remastered är som ett Breath of the Wild/Tears of the Kingdom ”för vuxna”, en fängslande dystopiskt fantasy sci-fi som stundtals känns obehagligt realistisk i sin berättelse. Ett spel med snortajt och logisk kontroll, trovärdiga karaktärer och intressanta fiender i en spelvärld som grafiskt redan för 8 år sedan var direkt bländade, som nu fått sig ännu ett lyft. Zero Dawn är snäppet bättre än Forbidden West, men efter att ha spelat uppföljaren upptäcker jag ändå att jag saknar det uppgraderade focusgränssnittet för klättring, samt möjligheten att ta över solvingar och ta den snabba vägen ned för bergstopparna med Aloys svävare.
Detta är dock inget som störde mig när jag lirar spelet för första gången, men när det väl introducerats i uppföljaren – känns det plötsligt nästan lite snopet att vara utan funktionerna. En jämförelse skulle kunna vara att ha introducerats för haptisk feedback och sedan återgå till klassisk mono-rumble. Detta tillsammans med att en del av sidoberättelserna fortfarande ibland blir något repetitiva och oengagerade, är det enda som hindrar den starka 9:an från toppbetyg. Men det här är så nära perfektion att många andra utvecklare enbart kan drömma om att uppnå samma nivå.