Om du inte bott under en sten de senaste åren så har du knappast lyckats undvika hajpen kring Horizon: Zero Dawn. Det är Killzone-skaparna Guerrilla Games senaste påkostade skapelse och som vanligt producerar studion sitt spel exklusivt till Playstation 4. Ett faktum som borde göra alla Xbox-ägare gröna av avund. Den här gången har Guerilla nämligen skapat något så unikt som ett storslaget forntidsäventyr i en avlägsen framtid.
Vår tid är förbi. Allt som finns kvar av vår nutida värld är städer i ruiner. Den mänskliga utvecklingen har tagit ett stort kliv bakåt. Människor lever åter igen som jägare och samlare. Små klaner befolkar mindre byar och tillber nya gudar. Moder jord har återtagit den natur vi en gång försökte tämja. För den dystopiska domedagsprofeten kan det kanske låta som ett paradis, men det är inte hela sanningen.
Vår hjältinna har medvetet lånat många karaktärsdrag från Ygritte i Game ofThrones.
Den högteknologiske anfader som lämnade efter sig ruinerna skapade också en helt ny fauna som befolkar den vidsträckta vildmarken. Djur som vildsvin och harar betar sida vid sida med elektroniska odjur. Det finns en uppsjö olika ”arter” av dessa mekaniska monster. De varierar allt från fredliga, buffelliknade maskiner till vilda tigrar och väldiga dinosaurier.
Aloys sjätte sinne
I denna, modiga, nya värld växer det rödhåriga yrvädret Aloy upp. Redan från födseln har hon levt som utstött från de övriga klanmedlemmarna. Hennes enda klippa i den ogästvänliga vildmarken är den erfarna krigaren Rost, mannen som ser Aloy som sin egen dotter. Då de är utstötta får ingen annan tala till varken Aloy eller Rost. De behandlas som luft. Vår hjältinna blir fast besluten om att ta reda på varför hon, redan som nyfödd, drabbades av en sådan omänsklig förbannelse.
Teknik är förbjudet i den nya världen. Alla lämningar från den svunna, högteologiska tiden är att betrakta som förbjudna zoner. Som liten råkar Aloy av misstag falla ner i en gammal ruin och på botten hittar hon en liten pryl kallad focus. Plötsligt öppnar sig en ny värld för den lilla flickan. Med sin focus får Aloy ett sjätte sinne. Hon kan scanna av omgivningarna och hitta dolda föremål eller analysera bytesdjuren för att hitta svaga punkter. Hon kan till och med interagera med mumifierade lik och på så sätt låsa upp sedan länge bortglömda livshistorier.
Även om Aloy och hennes gelikar lever som stenåldersmänniskor så erbjuder hennes arsenal en härlig variation. I packningen gömmer sig, förutom den självklara pilbågen, även elektriska fällor, vässade spjut och kraftiga slangbellor. Med hjälp av sin nyfunna leksak blir Aloy en vida överlägsen jägare. Kunskap är makt!
Till en början drivs storyn framåt av vetgirighet och hämnd. Med tiden förvandlas Aloy mer om mer till en ensam kämpe, en vandrare som söker en sedan länge bortglömd sanning. Under spelets gång knyter Aloy nya band med de olika klanerna. Samtidigt skaffar hon sig ideligen fler och mäktigare fiender. Frågorna är många men svaren är få. Vad hände egentligen med de mer avancerade förfäderna? Vem har tillverkat alla dessa monstermaskiner? Vad gömmer sig i ruinerna? Ju längre storyn avancerar, desto tätare blir mystiken.
En långhals! Den måste vi klättra på.
Vi gillar storyn
Alla dessa frågetecken lägger också grunden till en smått fantastisk story. Aloys öde och äventyr engagerar på ett sätt jag inte upplevt sedan jag utvecklande en intim bromance med John Marston i Red Dead Redemption. Guerrilla Games har verkligen lyckats skaka fram ett bra manus som håller bättre än hos många konkurrenter. Även om världen är enorm känns den inte fullt så osammanhängande som exempelvis Skyrim.
När vi ändå talar om bandesign så har utvecklarna vågat ta ut svängarna. Alla delar av den vidsträckta världen har något unikt att erbjuda. Omgivningarna skiftar från berg och dalar till karga öknar. Till på köpet så är allt makalöst vackert. Det är nästan så att man hoppas att spelutvecklarnas version om framtiden blir verklighet. Och det snart!
En vanlig åkomma som drabbar spel med stora, öppna världar är brist på variation. Tyvärr är inte ens ett spel som Horizon helt immun mot detta gissel. Många uppdrag är allt för lika varandra. Och varför i hela friden tycks alla manusförfattare älska fetch quests? Uppdragen är många och de flesta bjuder trots allt på uppfriskande utmaningar. Det finns också ett samvetssystem där Aloys val till viss del påverkar handlingen. Då jag ännu inte spelat igenom hela spelet törs jag inte svara på om valen är avgörande för slutet av historien.
Spelmekaniskt är det lätt att dra många paralleller mellan Horizon: Zeo Dawn och Far Cry. Världen består av vänner och fiender. Till det kommer ett varierande djurliv, om än i mekanisk form. Mycket tid går åt till att jaga och samla, samtidigt som du sakta men säkert låser upp fler och fler färdigheter och vapen. Inledningsvis bjuder de flesta strider på rejäla utmaningar, men med tiden ökar erfarenheten och du utvecklar snabbt nya strategier för att fälla dina byten. Högt gräs erbjuder bra skydd och med lite smidighet lär man sig snart att ljudlöst ta både människor och maskiner av daga.
Det är en stor och vacker värld där ute.
En lovande arvtagare
Roligast är trots allt att slåss mot större maskiner. Dessa bestar erbjuder många möjligheter när det kommer till jakttekniker. Med sitt focus kan Aloy enkelt hitta bytets svaga punkter. Inte sällan krävs det både planering och skicklighet för att fälla en robot av större modell. Vapenarsenalen är förvånansvärt stor och erbjuder en mängd alternativ i stridens hetta. Till exempel så kan vissa pilar plantera virus i bytets dator, vilket kan få maskinerna att attackera varandra.
Horizon: Zero Dawn är ett sprunget ur en genre jag avgudat sedan länge. Få spel erbjuder så varierande och fri handling som Skyrim och Far Cry. Nu har dessa giganter fått en värdig utmanare. Horizon är inte på något sätt banbrytande. Det lär inte vinna några priser för originalitet. Men det gör faktiskt inget. Storyn är mer engagerande än hos de flesta konkurrenter och valmöjligheterna är många. Jag har under de senaste dagarna varit helt fastklistrad vid min PS4 och ändå känns det som att jag har en bra bit kvar innan jag får se hur det hela slutar. Nu när vi (troligtvis) har sett det sista av Uncharted törs jag sätta en stor del av mina slantar på att vi får se fler uppföljare till Horizon: Zero Dawn de närmsta åren. Det är trots allt den enda riktigt stora titeln som är PS4-unik i dagsläget.
