Vid första anblick ser Hunt the Night ut som ännu en zeldaklon i mängden. Fast med mycket mer blod och explicit våld. Huvudkaraktären Vesper rör sig i en isometrisk pixelerad värld, har röda droppar som enheter på livmätaren och har ett svärd. Men när du tar tag i kontrollen och sätter ett par lurar över öronen känns Hunt the Night unikt! Striderna är mycket mer rappa, fienderna aggressiva och miljöerna farligare. Det här är en överraskning värd en chans.
Hunt the Night är utvecklat av den spanska startup-studion Moonlight Games. Hunt the Night är deras debutspel och är publicerad av Dangen Entertainment som riktar in sig på indietitlar. Hunt the Night går för tillfället på Steam för 20€.
Du spelar som Vesper, en skicklig jägare som bär på en mörk hemlighet. Trots det är hon ridderlig och fullkomligt besatt av att besegra Natten, en cyklisk undergång som hotar att förgöra människorna. Med ihärdighet och mörka krafter måste Vesper möta Nattens vidunder för att hoppas rädda det sista som återstår av mänskligheten.
En välskriven berättelse med honnör till klassiker
För dig som spelat något av From Softwares fantasyspel kommer dramaturgin och de berättarformen i Hunt the Night att omedelbart vara bekant. Föremål har beskrivningar som antingen agerar narrativ pusselbitar eller förklarar världens logik genom spelmekanik. Det handlar bland annat om magiska runor som förstärker Vespers förmågor, eller en kort historia om den tidigare ägaren till ett vapen. Lite i taget växer din förståelse för världen och sakta men säkert blir berättelsen tydligare. Detta berättargrepp som From Software använt i över tio år behärskar Moonlight Games med bravur och belönar spelare som utforskar och undersöker. Varje liten pryl blir en mekanisk eller informativ belöning!
Hunt the Night har däremot, till skillnad från Soulsborne-spelen, mer explicit berättande som för handlingen framåt. Du kan prata med flera karaktärer som dels ger ledtrådar på vart du ska och vad du behöver göra. De har personligheter och har på sätt och vis egna berättelser som fortskrider i samband med berättelsen. Att lära känna dem är en trevlig distraktion mellan de intensiva striderna.
Men det är inte bara From Software som Hunt the Night hyllar i sin design. Äldre gamers känner utan tvekan igen spelets många nickningar till The Legend of Zelda. I allt från användargränssnitt, till pussel och överraskningar (som hemliga väggar) är det uppenbart att Moonlight Games älskar gårdagens klassiker. Och de använder den kärleken och kunskapen för att svarva fram ett alster som är på samma gång bekant och fräscht. Hunt the Night är så mycket mer än summan av sina referenser.
En hårsmån från perfekt kontroll
Oavsett nostalgisk charm eller beprövade referat vore ett actionspel som Hunt the Night ingenting utan exakt kontroll. Det måste kännas bra när du spelar. Och det måste kännas rättvist när du misslyckas. Jag kan glatt rapportera att Hunt the Night har väldigt bra kontroll. Knapptrycken är responsiva, rörelser är följsamma och bra telegraferade. Och kanske viktigast av allt är att Vesper inte är begränsad av animationer eller cool downs, utan kan väva närstrids- och distansattacker med förflyttning och magier på ett sätt som tillåter Hunt the Night att ha ett intensivt tempo.
Vesper har de kritiska funktionerna förknippade med Soulslike stridsmekaniker. Det vill säga en uthållighetsmätare och så kallade I-frames som gör dig odödlig några hundradelar efter att du undviker en attack. Dessa funktioner fungerar toppen. Uthållighetsmätaren som regenererar väldigt snabbt, blir enbart dränerad när du undviker. Fast det betyder inte att du kommer kunna swisha dig förbi alla attacker. Nej, nej. Du kommer behöva alla undvikningar du kan pressa ur mätaren, Hunt the Night är ett ordentligt svårt spel!
Du kommer även vilja viga lite tid åt frivilliga jakter på efterlysta monster. När du hittat och dräpt en sådan boss erhåller du föremål för att uppgradera Vespers livmätare – något du inte får av vanliga bossar. Det finns även metoder att öka den läkande kraften i rosorna Vesper använder för att återhämta sig från skador, samt antalet rosor hon kan bära med sig.
Hunt the Night är svårt enligt den gamla skolan. Om du bortser från hälsoökningar, utrustning och olika vapen Vesper har till sitt förfogande, är Hunt the Night ett skicklighetsbaserat spel. Du kommer inte kunna levela upp och förbi motståndet matematiskt. Istället behöver du studera och lära dig fienders attackmönster och lyssna in signalerna som föranleder anfallen. Stridsmönster behöver sitta i ryggmärgen då många partier sker i farliga miljöer där ett felsteg (eller undvikande) leder till ett fall mot döden. Fast när du bemästrar Vespers vapen, magier och kompletterar det med runor och uppgraderingar är tillfredsställelsen av att överkomma motståndet något så extatiskt!
Tyvärr är det inte alltid det är lätt att uppfatta exakt var olika träffytor finns. Troligtvis beror detta på karaktärers pixelerade kroppar har tillgångar som är osynliga men ändå funktionella. Så det kommer hända att du blir träffad när du tror dig vara precis, precis utom räckhåll. Andra gånger är du oberörd trots att du tyckte dig bli träffad. Samma hårfina diskrepans tycks också existera i plattformsmomenten. Där du är säker på att du tajmade avståndet på hoppet med längden på den nedtryckta dash-knappen (Vesper hoppar genom att undvika), fast ändå trillar ned för kanten. Moonlight Games arbetar på finjusteringar, så jag hoppas att detta huvudbry jämnar ut sig i en framtida uppdatering.
En oslipad diamant som briljerar i natten
Hunt the Night är till sin helhet ett fenomenalt bra spel! Kontra min föreställning är Bloodborne och The Legend of Zelda en match made in heaven. Och utvecklarens egna morbida fantasier har gett upphov till en spännande värld som är blodig, mörk och full av kosmisk skräck. En mardröm som kommer till pixligt liv tack vare skicklig grafisk framställning och stämningsfull ljudbild. Och med en snärtig kontroll som enbart tyngs ner av några inkonsekventa träffytor är Hunt the Night ett suveränt, retrodoftande actionspel!
Om jag ska gräva fram något mer kritiskt så skulle det vara övergångarna. Till exempel när du sparar spelet (vid något av de många korpstatyerna som fungerar som lägereldar i Souls) svartnar skärmen i ett moln av fjädrar. Musiken rullar på, men när det har sparat färdigt och skärmen ljusnar igen börjar melodin om från början istället för att fortsätta loopa. På samma sätt sker det ett avbrott med svart skärm och musikåterställning efter att du gått in i ett bossrum och motståndaren gjort sin spektakulära entré. Det är inget stort problem, men ändå något som skaver i en annars suverän helhet.
Älskar du spelen från gårdagen, specifikt de från guldåldern när spel på 16-bit dominerade, då är chansen stor att du kommer älska Hunt the Night. Med moderna berättartekniker, partikeleffekter och bekvämligheten av cloud save via Steam är spelet inte obekvämt gammalmodig. Och den blygsamma prislappen gör det svårt att inte rekommendera Hunt the Night till våra retrogamers.
