Det finns så mycket att gilla med Iron Meat att det nästan är lättare att lista det jag absolut inte gillar. Men det skulle ju bli en rätt torftig recension. Här ska ära den som äras bör, för Iron Meat är nog baske mig det tajtaste springa-skjuta-liret jag spelat på moderna maskiner sedan Blazing Chrome.
Livet i 8 bitar
Retroware lever onekligen upp till sitt namn. Bland de tio titlar som studion har på Steam, utgör hälften av dem förtjusande hyllningar till gammaldags grafik. Bland dessa finner vi Angry Video Game Nerd-spelen och Prison City. Iron Meat påminner kanske framför allt om den grafik vi såg på PC Engine eller Mega Drive. Vore det inte för den makabra, blodstinna och inälvsmättade estetiken skulle Iron Meat kanske rentutav platsa på en Nintendo-konsol från den eran.
Spelet börjar med en animerad introvideo som för en direkt tillbaks till 80-talet, vare sig man är född där eller inte. Den etablerar snabbt spelets visuella intryck: blod, splatter och grotesk metamorfos. Grafiken är kanske lite av ett tveeggat svärd här, egentligen. Nyhetens behag i ett spel som är så sinnessjukt blodigt och anlägger scharlakansröda gejsrar som värsta Whatever of the Dead-rullen avtar ändå hyfsat fort. Miljöerna i sig är dock såpass varierade att man aldrig riktigt hinner tröttna. Olikt andra blodiga springa-skjuta-spel som t.ex. Valfaris, är Iron Meat faktiskt inte särskilt svårt. Det är ett av de där spelen du springer genom på en kväll. Men det är också ett av de spelen du får lust att springa genom igen nästan så snart eftertexterna rullat.
Under huden
Man behöver ju inte precis någon shakespeareesk motivation att massera avtryckarfingret, men här finns åtminstone en: I ett bemannat rymdlabb på månen går något galet och en vetenskapsman faller i klorna på Köttet. Köttet har bara ett syfte – en vilja – och det är att förtära och korrumpera allt i dess väg. Det styr snabbt kosan mot Jorden där det är upp till dig, Vadim, att ta kål på de allt köttsligare monstrositeterna och återställa ordning och reda. Varför just den där vetenskapsmannen plockas upp och blir Köttets mutationskatalyst framgår inte riktigt, men – som sagt – vem bryr sig!
Presentationen bärs vidare upp av ett fantastiskt ljud och hela två rungande rockiga soundtracks. Båda dessa är kärleksfullt färdigställda av Darkman007, även känd som Vladimir Tugay. Jag tyckte att det var något bekant med både musiken och namnet, och det var med glädje jag konstaterade att det är densamme som satte störtsköna toner till det underskattade Super Cyborg. Iron Meat är mer än bara mer av samma – det är bättre. Inte minst med hörlurar, så man kan höra den fenomenala stereon.
Vill du ha en komplett retrokänsla finns ett snyggt filter du kan applicera som påminner om en (synnerligen) sliten tjockteve från 80-talet. Det ser faktiskt snyggare ut än vad det låter.
Lazerdoom
Under spelets nio banor kan du samla på dig ett stort antal varierande vapen. De kan alla uppgraderas en gång om du samlar en likadan. Inget av dem är genomuselt, men att hålla reda på vad de har för bokstäver har frustrerat mig mer än en gång. Oavsett är de mer till låns ändå, om man dör lika mycket som jag gör. Men det är okej; även om du får slut på liv kan du börja på samma bana du nyss dog på. Du kan till och med fortsätta från direkt nästa gång du spelar. Med andra ord är nästan all framgång du röner konkret och du behöver sällan göra om saker. Bara lagom mycket för att nöta in och bli bättre på dem.
Iron Meat är ett spel man ändå vill bli bättre på. Allt med designen känns rättvist, och nio banor har kanske aldrig känts så kort. Det idealiska sättet att ta sig an Iron Meat är troligtvis med en vän i Hard Mode. Då har ni åtta liv var, jämfört med Normals 16 och Easys något överdrivna (men hyllningsmässigt propra) 30.
Att bli bäst
Vissa klagomål om att Iron Meat är för kort har hunnit dryftas, men i relativt vanlig ordning håller jag inte med. Det är kort, gott och njutbart ånyo, inte minst pga ’cheevos. Dessa finns även in-game och inte bara på systemnivå, så även Switch-spelare kan ta del av dem. De består av små extra utmaningar i varje bana och tvingar dig att vara lite extra på alerten och medveten om saker kring dig. Att spela om banor hjälper ju dig dessutom att låsa upp nya kosmetiska prylar till din avatar. Ytlig, men kul bonus. Är det något jag vill klaga på är det avsaknaden av en svävarbana! Det värsta av allt är att en säkert var i görningen mellan två banor, men skrotades. Varför skulle Vadim annars bemöda sig med att kasta sig på en svävare? Bah!
Iron Meat släpptes den 26 september på PC, Switch, Xbox Series och PlayStation 5 med ett cirkapris strax norr om 200 kronor. En fysisk utgåva från Strictly Limited Games finns (mer info här). Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
