Mer en känslomässig upplevelse än ett spel och ett fyrtorn för alla vi som mer och mer söker oss bort från den strömlinjeformade populärspelsscenen. Nu släpps det kanske mest kritikerrosade indiespelet från föregående generation till Playstation 4 – och vi står redo med stålarna i högsta hugg för att åter igen få smaka på en zen-liknande resa genom samhällskritiska metaforer och glimmande, gyllene öknar.
Det mest intressanta i nysläppet av Journey är troligtvis vad som har förändrats från originalet. Mitt omedelbara och plumpa svar på den frågan är: inte särskilt mycket. Som ett starkt fan till spelet som sådant kunde jag inte märka några större grafiska skillnader, även efter att ha dubbelkollat med olika jämförelsevideor på nätet. Hur mycket jag än kliar mig i huvudet och kisar med ögonen kan jag inte märka att spelet fått några större ansiktslyft.
Är det kanske det som är poängen? Detta är ett spel som inte handlar om att locka in spelaren i ett utbroderat gameplay där målet är att besegra det. Journey är inget mer än ett pretentiöst fiasko för den som håller fast vid förutfattade meningar om hur spel bör vara, eftersom man själv är en del av spelet. Ens unika och personliga upplevelse är vad som gör spelet unikt och personligt. Här kan vi inte sitta med en linjal och jämställa grafiken som bättre eller sämre. Grafiken är helt enkelt precis rätt och det fanns därmed ingen nöd för en nyrenovering.
Detta är ingen remake, det är ett nysläpp
Nu har dock många år passerat sedan Journey låg på allas läppar och detta nysläpp kan betraktas som ett sorts test för att se som om spelet har överlevt tidens tand. Det kan också spekuleras att Sony numera betraktar Journey som en del i sin lineup och därmed vill mjölka mer pengar genom digital försäljning. Oavsett vad så är frågan om huruvida spelets magi fortfarande har någon makt eller om illusionen har brustit. Här kommer vi omedelbart till spelets största svaghet: omspelbarhet.
Journey är ett fantastiskt spel när man spelar det för första gången. I andra genomspelningnen häpnas man inte längre över de fantastiska miljöerna och tredje gången gör man det endast av känslokalla, spelmekaniska skäl (såsom att hitta alla powerups). Att ett par år senare återigen ta sig genom spelet på en ny konsol snuddar inte vid mer än en nostalgisk impuls eller den överhängande förhoppningen om bättre grafik. Det finns inget att häpnas över längre. Under genomspelningen kunde jag känna magen kurra efter nästa nya innovativa och originella titel från Thatgamecompany – som ännu ligger under radarn.
Jag kan inte se nysläppet av Journey som något annat än en ny chans för alla de som hittills inte haft tillgång till spelet. För återkommande spelare finns det inte mycket att hämta förutom en påminnelse om hur spel kan vara någonting mer än ett tanklöst tidsfördriv. Hypotetiskt sett hade nysläppet fått ett större genomslag om det hade ägt rum längre fram i tiden, när det fått åldras i lugn och ro som ett dyrt vin. Men idag känns det bara som en tavla vi redan stirrat oss blinda på.
