Året var 2004. Till PlayStation 2 kom det vrickade och på många sätt nyskapande spelet Katamari Damacy. (själva rulla-boll-mekaniken hade emellertid redan förekommit exempelvis i GameCube-spelet Billy Hatcher and the Giant Egg 2003, som inte var lika vrickat som KD men hade ledmotiv med både barnkör och blockflöjt). Succén var storartad, och minst åtta uppföljare till olika system har sett dagens ljus sen dess.
2018 är det dags för Katamari Damacy REROLL, som helt enkelt är samma gamla spel, utan extra krusiduller, men med uppdaterad grafik. Alltså, inte helt uppdaterad uppdaterad, utan mest samma gamla, men konverterad till HD.
Således har kungen av kosmos supit bort alla stjärnor i universum och skickar sin diminutive prins till jorden för att rulla ihop material till nya, medan hans högfärdiga majestät drygar sig i rymden. Prinsen rullar runt sin katamari i en grafisk miljö som är orört 2004-pragmatisk och en smula kantig. Och grafiken är väl det enda som behövs recenseras här egentligen, då allt annat är oförändrat. De ypperligt osmidiga ”stridsvagns”-kontrollerna till exempel, ett avigt om än logiskt grepp, som var populärt förr. Med handkontroll innebär det en irriterande invänjningsperiod. Med tangentbord är det användar-ovänlig galenskap. Tur att inte kontrollerna ska recenseras, för undertecknad tröttnade på dylika grepp redan 1990 när man i Werewolf: the Last Warrior hoppade på B och attackerade på A istället för tvärtom.
Och som faktaälskande trähatt till gaijin finner jag spelets hysteriska premiss svårsmält. Det är inte vidare unikt att japansk populärkultur har element som är extremt over the top (jämför t.ex. Pokemon) där det är mer regel än undantag att diverse kreatur har tänder hårdare än stå, horn som kan krossa diamant, aptit nog att äta tusen kilo mat om dagen etc. etc.
Åter till grafiken som var det som skulle recenseras. Men jag sa ju att grafiken på banorna var oförändrad? Jo, det är den ju, men med upplösning som tål helskärm på moderna maskiner och HD och sånt där. Emellertid stoltseras det också med att cutscenes och liknande gjorts om. Vad jag kan se utifrån YouTube-klipp och liknande var de inte direkt någon ögonfröjd från början och nu är intrycket att det är något katten släpat in och lagt vattenfärgsfilter på i en tidig version av GIMP.
Sammantaget är det tur för Katamari Damacy REROLL att det bara är grafiken som ändrats nånting på (bortsett från min beef med styrsystemet). Jag gillar att spela spelet, men blir galen på kontrollerna. Storyn och premissen är japanskt hysterisk men soundtracket är ett fantastiskt om än knasigt mästerverk. 3D-grafiken är småputtrigt retro medan 2D bara känns lite förlegat. I slutbetyget tänker jag ändå väga in helhetsintrycket i tillägg till den uppiffade grafiken. Ut och rulla lille prins!
