Jag kan tycka att det är en smula märkligt att recensera en HD-release av gamla spel. I idealfallet görs detta genom en noggrann jämförelse av de ändrade delarna, i det här fallet främst ljud och bild, men nån liten justering här och där och en extra bossfight hit eller dit. Synd då att jag aldrig tidigare spelat något av spelen i serien, för utan lite varm nostalgi i ryggen är det en plågsam upplevelse. Men grafiken är inte så dum. Relativt sett.
Precis som med Kingdom Hearts 1.5 HD ReMIX som släpptes 2013 är det fråga om en kompilation med två spel – Kingdom Hearts II Final Mix från PS2 och Kingdom Hearts: Birth by Sleep Final Mix från PSP, plus Kingdom Hearts Re:Coded som är en ”cinematisk” (filmsekvenser+nytt material) version av Kingdom Hearts coded från Nintendo DS.
Det är som sagt så att jag inte spelat något KH-spel innan den här recensionen. Faktiskt inte särskilt mycket J-RPG alls sen jag körde igenom Final Fantasy III till NES och Chrono Trigger till SNES i nåt retroryck för 10-15 år sen. Några centrala anledningar till detta är att det förekommer rikligt med segdragna dialoger och eländigt komplicerade menyer och utrustnings- och skillslistor, så farhågorna var väl inte heller i topp. Men nu kör vi.
Kingdom Hearts II
Som pliktskyldig recensent tänker jag att jag minsann inte ska klicka förbi något, utan kolla igenom alla filmsekvenser och dialoger. För detta belönas jag med ett intro på drygt 20 minuter. Likaså tar det med samtliga sekvenser och en smula klantighet över fyra timmar att spela igenom spelets första ”kapitel”. En fyratimmars tutorial kort sagt. Det är inte riktigt okej hur man än vrider och vänder på det.
Tur då för Square Enix och Disney att det inte är sånt jag skall kolla på egentligen. Det är ju grafiken som är ny. Och visst, tittar jag på bilder på webben och jämför så ser det finare ut. Man har ju fått snickra en hel del med bakgrunder och annat så det passar 16:9 istället för 4:3, men det som framför allt är tydligt är att det upputsningen till trots är uppenbart att spelet är gammalt. Jämfört med originalspelet är det snyggt, men de kantiga polygonerna överallt och speciellt det vansinnigt irriterande i figurernas rörelsemönster; att de istället för att vända på klacken i steget som en riktig människa roterar 180 grader utan muskelrörelse, med fötterna brett isär och därefter börjar gå, gör att spelet inte åldras särskilt väl.
Det är inte särskilt svårt att associera vidare från Kingdom Hearts till Final Fantasy
Birth by Sleep
När jag först satte mig med KH2 var det min ärliga avsikt att försöka plöja igenom hela spelet. Tom i själen redan efter första bossen satte jag istället tänderna i Birth by Sleep och man verkar i någon mån ha lärt sig av sina misstag med KH2. Introkapitlet tar mindre än 20 minuter och grafiken är uppenbart piggare och modernare än i förra spelet, trots att det nu är frågan om PSP och inte en fullstor konsol.
Ett problem som BbS delar med KH2 är att stridssystemet är så detaljerat att jag till slut bara mosar knappar och hoppas på det bästa. Särskilt som striderna mestadels är ett envetet malande med liknande fiender. Men det lär väl vara en vanesak som ordnar upp sig tills dess att det faktiskt är nödvändigt att hålla koll på alla finesserna.
Det som av någon anledning retar mig mest under de knappa två timmarna jag lyckas samla mig nog för att spela spelet är en snubbe i introt som ser ett meteoritregn och springer ut och tittar istället för att använda teleskopet som står i hans rum. Och är det inte värre än så får väl spelet anses vara godkänt.
Re:coded
Här är det alltså inte frågan om ett spel, utan att det har snickrats en jättelång långfilm av filmsekvenserna från spelet plus nytt material. Kort sagt tre timmar av mitt liv jag inte kommer få tillbaka i brådrasket. Målgruppen är väl antagligen hardcorefansen och jag antar att såna måste finnas, för annars skulle det väl knappast bära sig att ens ge ut de här HD-varianterna.
En grafikjämförelse. Original till vänster, HD till höger.
Nu börjar grafiken bli rätt najs, men det är ju inte så konstigt när det inte är någon interaktivitet inblandad som ställer krav på flow och reaktionstider. Däremot köper jag varken story, röstskådespel eller dramaturgi. Framför allt är det dramaturgin som är problemet, och de ovan nämnda spelen (och säkert hela genren) dras med samma problem: Det är alltid för mycket information som skall överföras till spelaren. Alla ska alltid ställa sig och snacka för länge, med långa pauser mellan replikerna. Det spelar ingen roll om det är en solig sommardag eller om nån just sagt att det är bråttom för att grottan snart ska rasa. Tempoväxlingen är noll och intet.
Läsaren inser säkert att jag inte är Kingdom Hearts-spelens mest hängivna beundrare. Jag är väl helt enkelt inte mottaglig. Bakgrundshistorier och handling intresserar mig inte för fem öre och de segdragna dialogerna någon kanske misstagit för epik suger inte precis in en, särskilt inte när de pågår för att storyn kräver att fajten stoppas för en slow motion-flashback eller nåt i den stilen. Dessutom har jag väldiga problem med att acceptera Musses, Kalles och Långbens inblandning i det hela – för medan övriga Disneyfigurer huserar i sina egna världar står dessa tre utanför och av nån anledning skall Disney-versums egen Tintin vara trovärdig som nån sorts kung med två av serievärldens värsta klantpellar som kompetenta sidekicks. Svårsmält.
[betygslnk][/betygslnk]
