Klonoa Phantasy Reverie Series är en kompilering av Klonoa-seriens två huvudnummer: Klonoa: Door to Phantomile och Klonoa 2: Lunatea’s Veil. Denna samling är ommastrade versioner av sina original till PlayStation 1 och 2 respektive. Klonoa-serien är på det stora hela oslipade diamanter bland en uppsjö plattformsspel, och MONKEYCRAFT:s prestationer med denna remastersamling är snarare en polering än en slipning.
Vindarnas Klonoa
Klonoa, eller Kaze no Klonoa, hade sin premiär på PlayStation 1 år 1997. Det är ett tvådimensionellt plattformsspel med genrens beskärda mängd letande och samlande. Varje bana är en knapp handfull minuter lång hinderbana där du ska samla kristaller (minst 150 för att få full pott) och rädda sex av spelvärldens invånare.
Berättelsen i Klonoa är av den sort som mestadels är där för att den måste vara det. Kort sammanfattat är Klonoa en drömresenär som behövs för att rädda världen från att höljas i evigt mardrömsmörker. Till sin hjälp har han Huepow, en mystisk liten boll som dök upp tillsammans med en ring. De ger honom kraften att ta tag i fiender och kasta dem eller använda dem som avstamp för dubbelhopp, vilket är spelseriens främsta gimmick. I vägen för honom står Ghadius och hans lojale lakej Joka. Här finns både dialog och mellansekvenser som drygar ut berättelsen, men trots att de faktiskt följer en gedigen dramaturgisk kurva så känns de aldrig någonsin som mer än onödigt fluff. Tur då att man både kan snabbspola och hoppa över dem, om man så vill.
Uppföljaren Klonoa 2: Lunatea’s Veil släpptes 2001 på PlayStation 2. Det är mer av samma och tar vid direkt där första spelet slutar. Klonoa sköljs upp på en strand och räddas av prästinnan Lolo och den hundaktiga Popka. Väl där blir du snabbt jagad av luftpiraterna Leornia och Tat som är ute efter din ring. Du finner dig snart i färd med att rädda även denna spelvärld och dess invånare, med identiska metoder från föregående spel (om än i vagt mer vässad grafik).
Spelmekanik i motvind
Den största skillnaden mellan de två spelen är att Klonoa 2 kontrollerar betydligt segare än sin föregångare. Det blir extremt uppenbart i en samling som Klonoa Phantasy Reverie Series, eftersom du kan hoppa mellan spelen närmast efter behag. Tvåan känns som sirap och molass i jämförelse med ettans lite snabbare Klonoa. De värsta problemen har de dock gemensamt.
Klonoa är ingen duktig flygare. Trots sina Dumbo-sized kanin-hund-kattöron klarar han bara en kort stund extra i luften innan gravitationen tar över. Det är i sig inget problem, utan bara skönt att det finns där för att rätta till ett dåligt avvägt hopp. Problemet är att detta glidhopp, eller ”flutter”, aktiveras om du inte släpper hoppknappen. Jämför med till exempel Banjo-Kazooie där det är möjligt att välja exakt när du ska aktivera ditt glidhopp, eftersom tryck ett avgör din hopphöjd och tryck två aktiverar glidflygningen. Det är mer eller mindre en industristandard som Klonoa bestämt ignorerat ända från start – och det är så frustrerande att vänja sig vid! Tajmingen är helt åt fanders. Problemet förstärks av att Klonoas momentum är riktigt svårt att bemästra i vissa situationer.
Klonoa Phantasy Reverie Series är ju i sak en duo samlingsplattformsspel, så kallade collect-a-thon. De sex figurerna du behöver rädda på varje bana är ingen större utmaning. De är både enkelt gömda och får sägas motsvara spelets åldersmärkning (PEGI 6) alldeles ypperligt. Det är kristallerna som står för vansinnet. Att ta 150 av dem på varje bana kanske inte låter så svårt, men tänk dig att du inte har någon räknare. Det har du i och för sig – typ. Problemet är att den inte nollställs mellan banorna, så du tvingas till huvudräkning för att hålla reda på hur mycket du tar på varje bana. Det finns dessutom inga indikationer på banan om du missat några, eller eventuellt var. Jag upplevde inte alls det här som ett problem i Wii-Klonoa, men här är det ett irritationsmoment som heter duga. Och även om du skulle få alla, finns inte ett enda cheevo (trofé/achivement) för denna bedrift. Troféjägare kan se fram emot att plocka varenda en utan att ens ha klarat spelens svåraste delar, med andra ord.
Ryckig medvind
Eftersom undertecknad tidigare har erfarenhet av spelserien så hamnar kanske Klonoa Phantasy Reverie Series i lite ljusare dager. Det är ett fall av spel som inte är exakt så bra som man minns det, och att det är minnet som eventuellt har fel. Klonoa Phantasy Reverie Series är dock inte utan sina bra delar.
Plattformsspel är ett alldeles underbart sätt att få in obekanta i spelvärlden. Mängden spel i genren som tillåter en andra spelare att agera support blir allt fler och det är en fröjd att se att Klonoa Phantasy Reverie Series ansluter sig till den skaran. Där är det i gott sällskap med spel som Super Mario Galaxy, Luigi’s Mansion 3, Sonic the Hedgehog 2–3 och Pokémon Let’s Go. Detta ”support-co-op”-läge fanns inte i originalen, men passar Klonoa som hand i handske. Behöver du något lättsamt att spela med ett yngre barn, en sambo eller någon annan som föredrar en mindre aktiv roll i spelandet är Klonoa Phantasy Reverie Series att rekommendera.
En annan mysfaktor i denna spelduo är dess sagoklingande soundtracks. Emedan de varken kan kallas för tidlösa eller mästerliga får alla tivolivalser och tralliga flöjtmelodier en allt att dra på smilbanden. Båda soundtracks finns tillgängliga på Apple Music och på kassett och vinyl via Blackscreen Records, Ship to Shore Media, med flera.
Ett mycket billigare insteg
Klonoa har inte synts till sedan Nintendo Wii var en relevant spelmaskin. Den fick nämligen en remaster av det första Klonoa-spelet, rätt och slätt bara kallat Klonoa. Denna remaster var en relativt innehållsperfekt, estetiskt tilltalande rekreation av originalet. Studion Paon Corporation bemödade sig med att lägga till stöd för en imponerande mängd kontroller – bland annat Nintendo Gamecubes, samt ett röstskådespel på engelska. Röstsamplingarna på originalspråket Phantomile (så kallat i Options-menyn) var dessutom avsevärt mycket högre i kvalitet än originalet, som ju närmast lät som ett Super Nintendo-spel i jämförelse. Dessa ”restaurerade”, alternativt nyinspelade röster, finns dessvärre ingenstans i denna samling.
Wii:ns remaster blev snabbt ett ovanligt och rätt dyrt spel, inte helt olikt originalet. Detsamma kan sägas om de flesta spel i Klonoa-serien, och det är väl egentligen det som gör den här samlingen så välkommen. Efter 14 års total tystnad är Klonoa äntligen tillbaks! Och även om just denna duo spel lämnar en hel del i övrigt att önska, är det fortfarande fantastiskt att kunna få ta del av den på moderna plattformar. Låt oss hoppas att detta även öppnar för en samling av den ännu ovanligare Game Boy Advance-trilogin, Wonderswan-avstickaren samt det där udda strandvolleybollspelet.
En komplett upplevelse för den som är nyfiken
På PC-versionen, som är den testade, presterar Klonoa Phantasy Reverie Series nästan utmärkt. Lunatea’s Veil hade något hackig bilduppdatering på sin första bana, men det var något som tycktes försvinna allt efter som. Användaren har möjlighet att aktivera en rad inställningar som möjliggör en mer skräddarsydd upplevelse, såsom autospar, detaljerade kontrollalternativ, pixelfilter och andra grafiska inställningar. Ett välmenat tips är att stänga av guiden, Tutorial, för att slippa bombas med onödigt uppenbara tips.
Till syvende och sist är Klonoa Phantasy Reverie Series en samling som är helt rätt i tiden. Den känns komplett i sitt nuvarande utförande, om än med urtrist trofé-/achievement-lista. Att klaga på hur Klonoa Phantasy Reverie Series känns att spela, är i princip att klaga på hela franchisen som sådan. De delar undertecknad har spelat ur Klonoa-serien har nämligen samma sorters ovettiga egenheter. Att vara hård mot dem är då att helt missa poängen (utom möjligen segheten i Lunatea’s Veil – vad hände!?). Klonoa har hur som helst sina egenheter och det är en del av seriens identitet. Även om det av undertecknad identifieras som just en oslipad diamant.
Klonoa Phantasy Reverie Series släpptes den 8 juli på Steam (testad version), PlayStation 4-5, Xbox One och Series X|S samt Nintendo Switch. Rekommenderad prislapp är cirka 500 kronor och samtliga konsolversioner finns i fysisk utgåva. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
