Jag är djupt imponerad över hur mycket arbete som utvecklaren Team Bondi lade ned i L.A. Noire innan studion slog igen för gott efter lanseringen. Utvecklingen som kostade miljontals dollar i produktion och marknadsföring tog hela sju år att slutföra. Produktionen krävde tungt kameraarbete och animation på djupet, men det lämande studion med enorma skulder. Det är inte för inte som spelet betraktas som ett av de dyraste i historien. Tyvärr gick spelet mig förbi på den tiden. Därför är det extra roligt att ta mig an den här glittrande juvelen med så mycket kärlek bagaget när härligheten äntligen släpps till dagens konsolgeneration. Men låt oss börja från början.
Det är efterkrigstidens Los Angeles. Två år har gått sedan andra världskrigets slut och det civila livet börjar återvända till det normala i framtidsoptimismens USA. Jag intar rollen som den nybakade polisen Cole Phelps. Cole är en ung idealist som försöker leva upp till en god polismoral trots korruptionen i sin egen yrkeskår. Från att börja som enkel patrullpolis avancerar Phelps vidare i karriären ju fler fall han löser. Steg för steg klättar han i hierarkin och avancerar från att haffa småskurkar till att nysta i en konspiration som riskerar att äventyra stadens framtid. Då och då gör sig Phelps förflutna från kriget sig påmint. Utan att avslöja för mycket kommer de historiska demonerna att spela en viktig bit ju närmare slutet vi kommer.
Söka ledtrådar – spelets hjärta
I grunden är L.A. Noire en fortsättning på den filmgenre under 40- och 50-talet som kallades för film noir. Kategorin anspelar på lågmälda kriminalfilmer med en luttrad (manlig) kriminalare i centrum som hanterar kluriga fall i skuggor och svartvita nyanser. Detta ger en koppling till hur hela spelet fungerar, precis som i en amerikansk deckarthriller av den äldre kalibern.
Som kriminalare ställs Phelps inför uppgiften att leta information som bit för bit fogar samman trådarna till en sammanhängande bild. Det kan vara blod, tändsticksaskar, tidningar eller pistoler med serienummer som binder en viss person till det föremålet. Inget är för litet eller för stort och varje vrå måste undersökas för att hitta just den ledtråden som leder fallet vidare. Ju mer du hittar, desto mer underlag har du i din arsenal som antingen fäller eller friar.
Att hålla korsförhör ingår i jobbet som snut. Kanske det mest krävande men också det roligaste.
När pusslet väl är lagt är det dags att konfrontera den misstänkte. Här ställs man inför valet att antingen gå den olycksalige till mötes, provocera fram en reaktion eller rakt av höfta till med en anklagelse. Väljs det sistnämnda måste spelaren ha samlat såpass mycket bevis som knyter förövaren till brottsplatsen eller tappa i trovärdighet om valet visar sig vara felaktigt. Skillnaden mellan sanning och lögn är hårfin, vilket kräver ett sinne för detaljer och en god portion människokännedom genom att läsa av intervjupersonens kropps- och ansiktsrörelser. Beter sig personen konstigt, flackar med blicken eller är undvikande är det läge att vara lite hård i tonen eller mildare om attityden är ärligare. Detta är nog så svårt, trots att skådespeleriet är genialt utarbetat med Team Bondis motion capture-system.
Det är just den här biten som spelet verkligen glänser och får spelaren att tänka ett varv extra. Varje liten ledtråd är oumbärlig för att ta dig vidare i handlingen. Stegvis byggs stämningen upp ända fram till slutet efter åtskilliga möten från samhällets alla skikt. Jag själv känner spänningen i momenten att hålla ett förhör med alla mina ledtrådar i ryggen, men också frustrationen att misslyckas om inte bevisen håller hela vägen ut. Ju längre in i spelet Phelps kommer, desto mer komplexa blir fallen, vilket i sin tur kräver engagemang i polisarbetet. Utmaningen är konstant hög och jag ställs inför åtskilliga kniviga situationer där både social kompetens och beslutsfattande måste sitta perfekt.
Äventyr och sandlåda i en och samma kropp
Spelupplägget påminner bitvis om GTA V och Mafia i form av en sandlåda att utforska och upptäcka. Los Angeles är öppet i sin form och tillåter givetvis en och en annan avstickare för att lära känna staden. Som brukligt är det bilen som är det givna transportvalet. Till min belåtenhet kan jag säga att bilfysiken fungerar riktigt smidigt, speciellt med en siren som underlättar färden. En pikant detalj som hemsöker upplevelsen är känslan att staden är lite tom på innehåll, som om Los Angeles bara gick på halvfart. Det är inte mycket till stadsliv även om staden i sig är vackert porträtterad.
Hands up! Riktigt så här dramatiskt blir det sällan. Mest handlar jobbet om att snoka upp ledtrådar och åka runt i city.
Dock är det uppdragen som ligger i fokus i mekaniken. Dessa utgår från polisstationen där den lokala chefen går igenom vad som hänt och vem som ska utföra dem. Med hjälp av en anteckningsbok kan spelaren direkt markera sin destination istället för att manuellt göra det på kartan. Du kan även engagera dig i mindre sidouppdrag som meddelas via en radiocentral. Tack du ja visas en symbol där brottet äger rum och då är det bara att vända kompassen dit eller fortsätta storydelen. Uppdragen innehåller allt från biljakter till att jaga ifatt skurkar. Givetvis kan även slagsmål äga rum. Då är det bara att lyfta garden och låta nävarna göra jobbet. De rena actioninslagen är sparsamma och förekommer i enstaka fall för att variera undersökningsjobben som slukar merparten av tiden.
L.A, Noire fortsätter behålla sin vitalitet och spänst
Trots sin ringa ålder så är L.A. Noire fortfarande förvånansvärt intressant och värt att lägga sin tid på. Även om spelet ibland kan bli långdraget och segt blir det aldrig tråkigt att ta sig an fallen som strösslas längs vägen. Det är oerhört spännande att sätta sig in i ett mordgåta och söka av ett område efter all tänkbar information. Spänningen stiger markant i samband med förhören och det här som L.A. Noire visar sin stora styrka. Atmosfären ligger tät som en dimma och blir tätare ju längre spelaren gräver sig in i.
Grafiken var på sin tid var en av de bästa och fortsätter att imponera, även om konsoltekniken har tagit sjumilakliv de senaste sex åren. Till det yttre bidrar snygga modeller, grym arkitektur och ett animationsarbete i världsklass. Att skilja vän från fiende under förhören är sannerligen inte lätt med tekniken som Team Bondi bokstavligen plöjde ned hela sin själ i. Det som däremot inte hetsar upp mig lika mycket är att spelet ibland kan bli ganska spretigt och att genren inte passar för alla som hellre föredrar intensiva actionpartier där det skjuts och sprängs i parti och minut. Att ha tålamod är ett måste för att orka med den tjugo timmar långa kampanjen som erbjuds.
Till syvende och sist är L.A. Noire ett spel med höga ambitioner som går in på djupet i polisyrket med allt vad det innebär att leta, värdera och analysera ledtrådar. Är du deckarnörden som inte räds att ställa buset inför skranket eller en Sherlock Holmes med sinne för detaljer så är det här spelet för dig. Det här mina vänner är en produktion utöver det vanliga.
Spelet testades på en PS4.
Jonas tankar om Switch-versionen
I samband med nyutgivningen av L.A. Noire passar Rockstar på att släppa spelet till Nintendos bärbara konsol Switch. Switch-utgåvan är i stort sett identisk med den som släppts till övriga konsoler, men spelet utnyttjar en del unika funktioner hos Switchen. Bland annat går det att använda de rörelsekänsliga Joy-Con-kontrollerna för att vrida och vända på de föremål du undersöker. En kul grej som gör det lite roligare att leta ledtrådar.
Faktum är att hela spelet kan spelas endast med hjälp av touch-skärmen, något som kan vara svårt att vänja sig vid. Det hela känns som en gimmick och personligen ser jag ingen anledning att stoppa undan mina Joy-Cons.
Ta med ett mäktigt äventyr vart du än går med L.A. Noire till Switch.
Det är också värt att notera att om du väljer att köpa den digitala versionen av L.A. Noire Switch så bör du också införskaffa ett Micro SD-kort till konsolen. Även den boxade utgåvan kräver så pass mycket extra plats att det kan vara idé att utöka minnet med några gigabyte.
L.A. Noire är ett av mina favoritspel och jag är glad över att åter igen kunna stifta bekantskap med Cole Phelps och den svunna versionen av Drömmarnas Stad. Spelet är i min bok det bästa som släpps hittills av en tredjepartsutvecklare till Nintendos nya konsol. En kul detalj är att jag efter många timmar i GTA V känner igen vissa platser i L.A. Noire när jag cruisar runt i min förlängda Cadillac. Frågan är hur bra jag hade orienterat mig i L.A. i verkliga livet?
