Det har gått lite drygt 10 år sedan Level 5 och Nintendo släppte det allra första spelet i Layton-serien. Mycket har hänt sedan dess, men det går inte att förneka att pusselserien fyller en viktigt del i Nintendo DS och 3DS spelbibliotek. Med välskrivna, roliga och spännande berättelser blandade med knepiga pussel har serien gjort ett kärt intryck på många. Layton’s Mystery Journey: Katrielle and the Millionaires’ Conspiracy är ett nytt kapitel i den populära spelserien, men den stora gåtan är om det är ett steg framåt eller bakåt.
Katrielle har en svår uppgift framför sig. Klarar hon av att ta över rollen som huvudperson efter sin far?
En dam, en man och en hund.
I Layton’s Mystery Journey är det inte vår gamla vän gentlemannen/arkeologen Professor Layton som har huvudrollen. Han är försvunnen sedan länge och ingen verkar veta vart han har tagit vägen. Laytons dotter, Katrielle, axlar rollen som spelets huvudperson och främsta pussellösare. Hon är en mästerdetektiv, gentlekvinna och likt sin far en fena på knepiga pussel och gåtor. Katrielle är lite som Batman eller BBC:s Sherlock. Hon är på något vis alltid fem steg före alla andra. Skillnaden är då att hon klär sig snyggare, har fantastiskt hår och äter mer än en travhäst. Till sin hjälp har hon sin assistent Ernest och den talande hunden Sherl och tillsammans löser denna brokiga skara olika mysterium som hemsöker Londons gator. De flesta fallen verkar cirkulera kring en klunga med rika och mäktiga personer som kallar sig för ”The Seven Dragons”. En tillfällighet? Knappast!
Layton’s Mystery Journey skiljer sig lite från sina uppföljare då det fokuserar på flera kortare fall istället för ett enda långt äventyr. Sammanlagt finns det 12 fall och 185 pussel att lösa. Stämningen i spelet är lättsam och galet charmig och det blir aldrig riktigt mörkt och dramatiskt. Karaktärerna och miljöerna är riktigt mysigt designade och de som spelat de tidigare delarna i serien kan glädja sig åt diverse återkommande karaktärer och referenser. Även musik och röstskådespel ligger på en riktig hög nivå, men de överdrivna brittiska dialekterna går en lite på nerverna efter ett tag.
En vanlig eftermiddag på Katrielles detektivbyrå. Den talande hunden Sherl står för underhållningen.
Den perfekta pusselmaskinen
Level 5 har en förmåga att utnyttja Nintendos handhållna konsoler till fullo och Layton’s Mystery Journey: Katrielle and the Millionaires’ Conspiracy ger verkligen Nintendo 3DS en chans att visa vad den går för. De två skärmarna har alltid fungerat bra när det kommer till Layton-serien med den övre skärmen som visar pusslen och den undre där man kan skriva in sitt svar med stylusen. Allt detta används även flitigt och smidigt i de delar av spelet då man ska leta ledtrådar och utforska större miljöer. Det känns okomplicerat. Precis som det ska.
3D-effekterna är inte mycket att hänga i julgranen, utan är mest en kul grej som gör att karaktärerna sticker ut lite mot bakgrunden. Jag kan dock inte låta bli att undra om dem hade kunnat använda 3D:n till vissa pussel på ett innovativt vis, men kanske drömmer jag lite väl mycket om framtiden där (Jag förutspår redan nu ett Layton i VR en vacker dag).
Ett och annat välbekant ansikte dyker upp här och där. Ofta ger dem dig en svår nöt att knäcka!
Detta påminner mig om ett pussel….
Men hur är då alla pussel? Får dem din hjärna att brumma som en nöjd katt eller får dem dig att kasta din 3DS över vardagsrumsborde i ren ilska? Nja, det är lite av båda faktiskt. Dem varierar mellan lätta, svåra och vad-sjutton-det-här-är-orättvist-och-dumt. En del av alla pussel känns såklart igen från tidigare spel, men de har fått lite nyare skrudar. Andra pussel bjuder på betydligt bättre hjärngympa och det är då som spelets pusselmekanik skiner som bäst.
Allt är dock inte väl bland alla pussel ock knåp. För första gången i spelseriens historia känns många av alla pussel bara som oinspirerade surdegar. Allt för ofta kan ett pussel kräva en massa funderingar och uträkningar, och beskrivningen menar verkligen på att det är detta du ska göra. Men sedan visar sig svaret vara att du inte ska göra något av helt ologiska anledningar. Pussel som dessa är inte helt nya, men här har dem dragits ut till sin spets. Allt för ofta och för tätt in på varandra kunde liknande pussel också ha identiska svar. Det blev första gången som jag upplevde ett Layton-spel som fullkomligt olidligt att ta sig igenom. Är detta framtiden för Layton-serien? Pussel som slänger bort allt vad logik heter och tar bort det roliga? När pussel och problemlösning ska vara ett av spelets stora fokus är det ganska illa. Jag hade till och med hellre sett dem repetera äldre pussel än den frustrerande soppan vi fick.
Som traditionen följer så finns det dock möjlighet att låsa upp hintar när ett pussel blir för svårt. Dessa hintmynt hittar man utspridda här och där på Londons gator och hörn. Är man då slarvig och otålig (som jag) eller råkar ut för de där orättvisa pusslen så kan dessa mynt snabbt gå åt.
Katrielles stora aptit är bland de värre hoten våra hjältar stöter på…
Det här kan inte vara rätt…
Det är inte utan besvikelse som jag lägger ifrån mig Layton’s Mystery Journey: Katrielle and the Millionaires’ Conspiracy. Det är mysigt, vackert och stundtals ganska roligt… men det är också frustrerade, oinspirerat och slarvigt. Det flaxiga berättandet drar ner berättelsen rejält. Katrielle och gänget är härliga, men får aldrig chansen att växa som karaktärer och det blir aldrig riktigt engagerade. En stor anledning till detta är det episodiska berättandet och valfriheten att spela de olika delarna i valfri ordning. Detta gör snarare att den röda tråden som håller samman spelet blir ganska svag och karaktärer och händelser som borde återkopplas till andra fall i spelet försvinner ur berättelsen när deras fall är klara. Hade berättelsen bara varit lite mer genomarbetad hade inte detta problem uppstått. Det är nedrans tråkigt för under ytan finns ett riktigt bra koncept och en intressant berättelse.
Layton’s Mystery Journey är ett perfekt spel för dig som vill spela ett mysigt litet äventyrsspel och samtidigt få en chans att gnugga geniknölarna. Den nya skruden märks av, och visst lyser vår klassiske pusselprofessor och det går inte att låta bli att tycka lite synd om Katrielle, Sherl och Ernest. De förtjänar ett mer inspirerat spel.
