Till skillnad från de flesta andra Zelda-spelen har jag bara spelat The Legend of Zelda: Twilight Princess en gång tidigare. The Legend of Zelda på NES har jag säkert klarat tre gånger över åren. A Link to the Past lika så. Ocarina of Time däremot måste jag ha varvat (haha) över fem gånger. Förutom att det nog är tidernas bästa spel, beror det på att jag på den tiden började experimentera med olika sätt att utmana mig själv.
3 Heart Challange som det kallas idag, förberedde mig för Dark Souls.
Efter att Ganon föll ned på knä besegrad och Zelda skickade tillbaka Link sju år i tiden till en alternativ verklighet, spelade jag igenom Ocarina of Time igen men utan att plocka några extra hjärtan. Därefter klarade jag det även utan att använda någon sköld, förutom spegelskölden mot häxorna. Sista gången jag klarade Ocarina of Time gjorde jag det på tre hjärtan, utan sköld och med det trasiga goronsvärdet – like a boss!
Idag kan jag inte spela The Legend of Zelda-spel på något annat sätt än på det svårast tänkbara. Därför var den största nyheten i Twilight Princess HD för mig den nya svårighetsgraden Hero Mode. I det nya spelläget gör alla fiender dubbelt så mycket skada och inga småhjärtan går att finna i gräs eller krukor. Dessutom blir allt spegelvänt, men det gör knappast någon skillnad.
Ett förbisett mästerverk
När gamers diskuterar de bästa och sämsta Zelda-spelen är folk ofta rörande överens om att Ocarina of Time och A Link to the Past är de bästa av de bästa. En och annan nörd skulle möjligen lista Majora’s Mask och Link’s Awakening som de bästa spelen, då mot bakgrund att de vågar vara annorlunda. Trots att Twilight Princess hyllades som ett av de bästa Zelda-spelen och fick toppbetyg av kritiker, är det ett av de spelen som fallit i glömska. Att spelet bokstavligt talat släpptes i ett generationsskifte kan ha haft en inverkan på dess popkulturella värde.
Idag släpps det som en dyr aptitretare inför det mystiska Zelda Wii U och riskerar att hamna i gryningsljuset av ett mer efterlängtat spel. Men för mig är det en härlig känsla att åter igen få uppleva detta lite mörkare äventyr. Små subtila känningar som jag i min tonår måste ha missat återupptäcker jag idag med stor sensation. Jag lär känna både knäppa och vackra karaktärer igen, karaktärer som jag inte förstår hur jag kunnat glömma bort.
Berättelsen handlar om bondpojken Link som efter en kidnappning visar sig vara en av gudinnorna utvald hjälte. Vad som följer är en kamp mellan mörker och ljus, gott och ont. Berättelsen i sig bryter inte direkt någon ny mark utan det är handlingen och karaktärerna som gör det intressant. Det lilla trollet Midna är mycket mer än en irriterande fe och för historien framåt på ett sätt som gör mig som spelare engagerad.
Midna är en mycket mer intressant och komplex figur som bär upp hela äventyret.
Funktionsmässigt håller Twilight Princess än idag en hög variation av underhållning som få moderna spel kan mäta sig mot. Inom loppet på bara några timmar jag jag hunnit valla får, agera detektiv som magisk varg, apat mig efter en hjältemodig chimpans, räddat barn, lärt mig uråldriga svärdskonster, dräpt stora och små monster, löst pussel, slagits till häst och flugit på skuggvarelser. Då har jag ändå inte nämnt alla underhållande sidoaktiviteter och samlarprylar Twilight Princess erbjuder. Aktiviteterna är kanske inte alltid är perfekta i utförandet, men Twilight Princess blir aldrig enformigt.
Gamla skolans grottor
Grottdykningarna följer den beprövade, men på senare tiden lite förutsägbara, traditionen av tre inledande grottor, alla med ett avgörande verktyg som måste användas mot respektive boss. Charmen med grottorna i Twilight Princess dock är hur de successivt blir klurigare och kräver att jag som spelare har koll på omgivningen. Arbiter’s Ground och Temple of Times design är komplexa utan att bli några ”vattentempel”. De är föredömliga och ett bevis på Twilight Princess storhet.
Arbiter’s Ground är ett av spelets mest minnesvärda grottor. I dess slut väntar en bossfight av episka proportioner.
Dessvärre följer spelets grottor den gamla seden av problemlösningar, där ett fåtal verktyg nyttjas till att lösa pussel och aktivera mekanismer. Även om pusseldesignen drar nytta av gamla verktyg faller vissa föremål i glömska. Bumerangen och stålskorna är exempel på föremål som inte fyller någon funktion utanför sina respektive grottor.
Designen i Twilight Princess visar potential som förhoppningsvis införlivas i kommande spel.
Epona sviker
Ett av de största problemen jag har med Twilight Princess HD är hästen Epona, Links trogna riddjur. Epona har en viktig funktion i spelet då många episka strider sker till häst. Problemet är bara att det inte går att styra den jäkla hästen. Mjuka rörelser på styrspaken ger inga resultat och för hårda vickningar rycker hästen i skarpa svängar. Oftast leder ridturerna raka vägen in i väggar. I stridens hetta är detta otroligt frustrerande. Jag kan inte minnas att häststyrningen var så kass i originalet, men jag drar mig från att rida på Epona nu. Det är synd, för det är mäktigt att höra hovarna smattra mot slätten till trummorna och trumpeterna i Hyrule Field Main Theme.
En annan tråkig sak med att rida Epona är ikonerna för hennes boost som i det här spelet ser ut som sporrar. Vad hände med morötterna egentligen? Att använda boosten på Epona är inte alls roligt då det insinuerar att Link sparkar till henne med sporrar.
Var är det nya?
HD-utgåvan av Twilight Princess innehåller sorgligt inga stora nyheter. Bortsett från uppdaterade texturer och några slimmade polygoner här och där, kommer spelet tyvärr inte med några nya grottor, bossar, uppdrag eller vapen. Istället har massa stämplar gömts i spelet som spelare kan använda för att skicka lustiga meddelanden över Miiverse och en spöklampa introducerats för att underlätta spökjakterna. Även om de funktionerna är välkomna, känns det ändå som att Nintendo hade kunnat krydda spelet med mer. Jag jublar över den nya svårighetsgraden, trots att det är ett billigt knep till mervärde.
Håll amiibon mot gamepaden på startskärmen och, vips, så laddas din sparfil innan du hinner säga Coocoo.
De kompatibla amiibosarna Shiek, Zelda, Link och Toon Link fyller bara på hälsa eller pilar, vilket gör äventyret enklare. Ganondorf däremot har en mycket intressant funktion som skulle göra de flesta elakingar gröna av avund, nämligen förmågan att göra så att Link tar fyra gånger mer skada än i vanliga fall!
Wolf Link amiibon, särskilt utvecklad för Twilight Princess HD är kanske den finaste amiibon Nintendo producerat. Tyvärr låser den bara upp en enformig challange mode kallad Cave of Shadows, där spelaren skall överleva mot alla odds. Belöningen för att klara Cave of Shadows är visserligen en gigantisk myntpung som rymmer 9,999 rupees, men jag finner inte utmaningen eller belöningen särskilt underhållande. Däremot går det att snabbladda sin sparfil med Wolf Link amiibo, vilket är en oväntat behändig funktion fler Nintendospel bör ta efter.
Varför hade inte Cave of Shadows kunnat vara en riktig grotta med bossar och skatter som i slutet låser upp en alternativ päls till Links vargform? Det hade varit klockrent!
Storslaget
The Legend of Zelda: Twilight Princess HD är ett storslaget återbesök till en av seriens mörkare berättelser. Även om Twilight Princess HD dras med några av den tidigare generationens kompromisser tar spelet igen det med sina intrikata pussel, vuxna teman och H.R. Giger-liknande monster. Det lilla knyttet Midna är en av seriens mest minnesvärda figurer och ett bevis på att Nintendo kan skapa intressanta och levande karaktärer. När Twilight Princess släpptes för tio år sedan var det redan ett vackert spel, fast med HD-upplösningen har dess skönhet bara blivit skarpare. Det här är en klassiker som jag sent kommer att glömma… igen.
Twilight Princess är ett måste, både för fans som upplevt originalet och för ägare av Wii U som är ute efter ett klassiskt äventyr.
Läs mer om vår betygskala >>
