Det börjar som en mardröm med regn, blixtar och stormvindar. Huvudkaraktären Max är förvirrad. Hon vet inte var hon är eller hur hon hamnade där, men i utkanten av skogsdungen hon befinner sig i ser hon en fyr och tar sig dit. När hon väl står under den blickar hon ut över viken och småstaden där hon bor. Där ser hon en tornado som sliter staden i stycken. Det sista som händer är att en båt kommer flygande in i fyren. Max skriker när dess tak faller över henne.
Sedan vaknar hon i klassrummet och konstlektionen som flyter på som vanligt. Läraren pratar om fotokonstens historia som om inget hänt.
Life is Strange är ett grafiskt äventyr med problemlösning genom tidsförvrängning som spelkoncept. Men det är så mycket mer än bara det. Det är ett spel med trovärdiga kvinnliga huvudroller, duktiga röstskådespelare och ett än så länge bra manus. Det är Heavy Rain möter The Perks of Being a Wallflower. Det är mysigt och spännande och lyckas beröra mig på samma sätt som en drama- eller feelgoodfilm.
Att läsa Max dagbok känns lite som att inkräkta på hennes integritet, men det ger henne djupare karaktär.
Spelaren kontrollerar Maxine Claulfield, en tjej på arton år som enligt många skulle klassas som en tönt. Hon har inget smink på sig, har ostylat hår, klär sig i en munktröja och lösa jeans och använder en polaroidkamera. Max är blyg och lite osäker. En enkel tjej befriad från den där sexigheten som tycks förväntas av alla kvinnor. Men när spelaren, genom konversationer, projicerar handlingar i henne är hon underbar och full av personlighet. En helt vanlig tjej. Nästan riktig.
Den typen av tjej jag hade varit kär i under gymnasiet.
Om jag bara kunde gå tillbaka i tiden…
Tidigt i spelet upptäcker Max sin förmåga att styra tidsflödet och vad som börjar som en relativt vanlig dag på skolan blir sakta ett mysterium. Runtom skolan sitter lappar rörande en försvunnen flicka vid namn Rachel. Utan att avslöja för mycket av handlingen, är det uppenbart att storyn kretsar kring den här flickan.
Vad det gäller spelmekaniken skapar Life is Strange ett intresse för Max kronotopiska krafter. Potentialen i problemlösningarna upplevs inte ha några gränser. Tyvärr är utmaningarna i episod ett väldigt basic och går att lösa utan någon större huvudvärk. Förmodligen har utvecklaren Dontnod en tanke bakom de simpla hindren i den här delen men det hade varit kul med något lite svårare. I de kommande episoderna förväntar jag mig komplexa, smarta pussel med flera lösningar!
Syd Matters sätter tonerna
Grafiken i Life is Strange är inget att applådera över. Animationerna är simpla och läpparna är inte synkroniserade med rösterna. Även om spelets estetik stundvis är väldigt vackert med sina vattenfärgsaktiga texturer är det inget grafiskt monster. Däremot är Life is Strange otroligt stämningsfullt, mycket tack vare dess soundtrack. Låtarna passar perfekt med spelets ljussättning, den sömniga staden och spelets generella tema om identitet, beslut och konsekvenser. Det är sådär melankoliskt vackert. Tonårsångest liksom.
För många är musik medicin för själen och vissa låtar eller artister blir särskilt förknippade med vissa känslotillstånd. Låtarna i Life is Strange är förmodligen omsorgsfullt valda, som om de var betydelsefulla för utvecklarna i deras liv. I episod ett är det Syd Matters, Jose Gonzales, Angus och Julia Stone, samt Sparkle Horse som slår på känslosträngarna. Det låter hur bra som helst och jag hade inte kunnat föreställa mig någon bättre musik för spelet.
Om Max sätter sig under ett träd bjuds spelaren in att ta del av hennes tankar och oro.
Jag längtar till mars
Jag fullständigt älskar Life is Strange och har redan köpt säsongspasset för alla episoder. Spelet kanske inte har den bästa tekniska grafiken, men vad den saknar i utseende tar det igen i personlighet. Ungefär som Max själv. Det är med stor längtan och stora förhoppningar som jag inväntar mars och episod två.
