Life Is Strange: True Colors är det tredje Life Is Strange-spelet som fortsätter traditionen med den typen av emotionella och dramatiska Välj-Ditt-Eget-Äventyr-upplevelser som det första ikoniska spelet gav oss. Spelen utspelar sig nära vår nutid och i vår värld, men med några små inslag av övernaturliga fenomen. I det första spelet kunde huvudkaraktären resa bak i tiden och i det här kan protagonisten se folks känslor som auror.
I True Colors spelar du som Alex Chen som skiljdes från sin storebror när hon var 10. På grund av tragiska omständigheter hamnade protagonisten på fosterhem och därefter hoppa hon från fosterfamilj till fosterfamilj. Vår hjältinnas bakgrund har med andra ord varit allt annat än lätt. När spelet startar så återförenas hon äntligen med storebror Gabe Chen som har byggt upp ett underbart liv i den lika fantastiska bergsbyn Haven.
Alex är också speciell som jag redan har avslöjat i ett tidigare stycke. Av anledningar som aldrig förklaras så har Alex alltid kunnat känna av andra människors känslor. Hon är vad spelet i ett senare skede beskriver som en ”mutant empath”.
True Colors fokuserar på Alex och hennes chans att äntligen få lov att skaffa sig ett vanligt liv. Efter spelets första kapitel blir vi introducerade till en större konflikt på ett riktigt drabbande sätt och man blir engagerad i storyn direkt. Tyvärr så levererar inte True Colors handling hela vägen och det är väl därför spelet inte heter Life is Strange 3.
Musik, grafik och en vacker liten by
Även om storyn i Life is Strange Not 3 är en besvikelse hade jag det lagom gemytligt under min visit i Haven. Spelets by är en idyllisk upplevelse och är befolkad av bybor som lever väldigt sammansvetsade liv. Alla känner alla med andra ord. Hur många som bor i Haven hitta jag ingen exakt siffra på medan jag spela, men för dig som spelare har du ett dussin karaktärer som spelar stor roll i för ditt äventyr. Där är t.ex. patriarken och byns hjälte Jed Lucan som har hand om Black Lights Tavern som utan tvekan är byns centrum. Hans son Ryan Lucan är en svärmorsdröm och Gabes bästa kompis. Charlotte Harmon är Gabes flickvän som har hand om ett weed dispensary i byn och Ethan är hennes kreativa son som gör sina egna fantasy-serier. Där är också Riley som hjälper sin mormor Eleanor med ta hand om blomsterbutiken medan hon också studerar för sin utbildning och många fler.
Alla karaktärerna är lätta att tycka om, men samtidigt saknar det där som gör att de verkligen står ut. Det är inga karaktärer som kommer producera några memes eller fandoms på samma sätt som tidigare Life is Strange-karaktärer har gjort. En av anledningarna till varför det är så kan vara att de alla är för snälla. Det är bara Rileys avudsjuka pojkvän Mac som ställer till något bråk som spelaren måste ta ställning till. I första Life is Strange fanns det nog en underliggande konflikt med varje karaktär. Alla människorna du mötte hade problem och de goda bitarna låg långt ner under mörker. I True Colors verkar de ha valt en motsatt filosofi. Den typiske True Colors-karaktären är snarare en genomgod lantis som IBLAND har en mörk hemlighet.
Precis som alla andra Life Is Strange-spel förlitar True Colors sig en hel del på licensierad musik för att förmedla sin berättelse. Det rör sig om allt från progressiv rock till indie-pop och sen en sträcka ytterligare till trevliga country-låtar. Musiken rör sig genom många genrer, men det är musik som hade lätt platsat i verklighetens barer och fest-sammanhang. Jag kan inte klandra dig om du vill dricka öl medan du spelar True Colors. Det är den typen av mysmusik genom hela spelet och jag älskar hela soundtracket.
Alex Chen och skivbutiksägaren Steph Gingrich är båda två djupt insatta i musik och musiken har en central roll i spelets story. Det tar inte lång tid förrän spelaren får reda på hur duktig Alex är på att spela gitarr och syskonen Chen har aldrig kommunicerat med varandra genom musik. Passionen för musik brinner inom karaktärerna och det smittar lätt av sig.
Genom de andras ögon
Både på pappret och i verkligheten är empati-funktionen gravt underlägsen Maxs tidsresande. Det första Life is Strange gav ett extra-djup till episod-äventyren genom att låta spelaren se vad hens val faktiskt mynnade ut i. Den här fördelen saknar True Colors och empati-förmågan är mer story än spelmekanik. Vilket är synd, för empati-förmågan uppvisar mycket potential.
Empati-förmågan är som bäst när Alex avläser en annan karaktärs känslor så mycket att hon kan se världen utifrån deras ögon. Här finns det massvis med potential för oändliga världar. Jag kan t.ex. inte sluta tänka på vad det här hade inneburit i andra spelserier som t.ex. Silent Hill eller The Evil Within där hela miljöerna blir radikalt annorlunda. I True Colors får vi nöja oss med att spelarens perspektiv ändras, men inte så mycket mer.
Där är dock ett moment i spelet där empati-förmågan faktiskt får oss att förflytta oss till en helt annan värld och det är när byn bestämmer sig för att ställa upp på ett levande rollspel. Slutet på den episoden är sannerligen magisk.
Intensiva val ibland… men bryr jag mig?
Life is Strange-spelen handlar om att göra sina egna val. Det är val som inte bara påverkar spelaren, utan även de andra karaktärerna. Det första spelet i serien är egentligen det enda jag har spelat igenom och jag har minnen från det spelet som räcker för hela livet. Jag minns hur svårt det var att ta ställning i första Life is Strange, trots att jag kunde se konsekvenserna av mina handlingar innan jag gjorde mitt val. Ofta var situationerna vinklade på ett sätt som gjorde att man kunde se karaktärernas poänger väldigt tydligt, men svårare att lita på dem som människor. Det var inte heller helt binära val och ibland kunde man undvika trubbel helt om man bara visste vad man skulle göra.
True Colors har också emellanåt väldigt riktiga svåra val, men när de presenteras känns det ibland som att de kommer från ingenstans. Helt plötsligt sitter man där och ska göra ett livsavgörande beslut åt en karaktär man har knappt pratat med. Det känns oförtjänt att man ska vara den som avgör med andra ord. Cynikern inom mig misstänker att spelutvecklarna vid nån tidpunkt hade ett färdigt spel, men insåg att det inte fanns tillräckligt många svåra val i spelet och lade till dem efterhand. Det är inget jag har något bevis för, men det är så det känns eftersom en del av de svårare valen visade sig att de inte påverkade storyn särskilt mycket heller.
Styrka i relaterbarhet
Den största styrkan i Life is Strange: True Colors är hur relaterbara karaktärerna är. Alex Chen må vara en väldigt unik person, men när hon pratar och tänker är det tankar och känslor som hon knappast är ensam om att ha. Att spela som Alex är som att spela en riktig människa. Jag gillar henne, hennes vänner och många av karaktärerna i spelet även om de är långt ifrån spännande. Det är nog det som är problemet – de är karaktärerna man hade velat möta i verkligheten, men inte i ett drama-fokuserat TV-spel.
Slutkläm
Man kan spela Life is Strange: True Colors för enbart atmosfärens skull och för myspyset som man erfar medan man spelar det, men spelet är på alla sätt möjliga underlägsen till det första Life Is Strange-spelet. Mitt råd är därför – köp Life Is Strange 1 om du fortfarande inte har spelat det. Om du gillade det och vill ha mer, då kan du överväga att köpa True Colors, men det kommer inte vara lika bra – men det är i alla fall mer av samma vara.