För er som spelat Inside och det tidigare Limbo kommer känna igen upplägget i Little Nightmares. Det är ett plattformspussel med survivalskräck som tema. Den utsatta känslan är konstant närvarande. Du är så liten och försvarslös och dina fiender är morbida, obehagliga varelser med proportioner som är tillräckligt bekanta för att kännas verkliga. Men ändå är lite så pass avvikande att obehaget infinner sig. Enligt studier är det som skrämmer oss mest sådant som vi kan relatera till, men ändå inte riktigt stämmer. Tänk er vanställda människor och märkliga företeelser så har ni en bra uppfattning om vad det handlar om.
En pittoresk känsla, svept i en obehaglig ljussättning, som gör att skräcken som följer blir ännu mer intensiv.
Ensam och liten
Du tar rollen som den lilla regnrocksbeklädda flickan Six och hennes försök att fly från sitt fängelse. Storyn är väldigt subtil och serveras inte med dialoger och text, utan låter dig ta del av den i omgivningarna, detaljerna och stämningen. Mer än så tänker jag inte säga då upplevelsen är väldigt individuell och jag inte vill beröva er den upplevelsen med mina egna tolkningar. Till skillnad från generiska Hollywoodskräckfilmer (och vissa spel) bygger skräcken på en obehaglig stämning som lämnar dig utlämnad och sårbar. Det finns någon enstaka jump scare, men då på ett så väl regisserat sätt att en inte tänker på det.
Vill du att det ska gå över kan du inte gömma dig i en kudde i 90 minuter och tro att det blir bra. I spelens värld är det du som är huvudpersonen och det är det som gör skräckspel så bra i min mening; du måste uppleva det för att klara det. Inga genvägar. Little Nightmares är på en perfekt nivå för mig då jag annars är en total fegis när det kommer till skräckspel. Little Nightmares är tillräckligt ”snällt” och förunderligt för att fega spelare som jag själv ska ge sig in i det, men tillräckligt klaustrofobiskt och obehagligt för att mer rutinerade skräckspelare ska få rysningar.
Bland de fiender du stöter på har du bl.a. ”The Janitor”, en förvriden, blind varelse med kusligt långa armar som trevar efter Six när han väl fått vittring på henne. Att den trevande vaktmästaren från helvetet är blind och har obehagligt långa armar är knappast en slump, då de i kombination skapar en vidrig varelse som en helst vill hålla sig så långt borta från som möjligt. En annan karaktär (eller par, snarare) är tvillingkockarna. Den tidigare av de två fick vi träffa på Comi Con när vi testade spelet för första gången. Då blev jag mer än måttligt skrämd då den där morbida styggelsen till varelse dök upp. Jag kan bara föreställa mig skräcken Six är med om, då den här mardrömslika cosplayen är verklighet i hennes värld. Och inte i närheten av lika snäll.
Vad som borde vara vardagliga karaktärer skrämmer istället slag på en. Fingertoppskänslan är spot on och jag både avskyr och beundrar Tarsier Studios för det.
En bra speldesign
Eftersom det är ett sidscrollande pusselspel, rent spelmekaniskt, är det viktigt att spelets fysik och funktioner fastslås snabbt. Ibland kör jag fast på några ställen, inte för att pusslen i sig var svåra, utan för att spelmekaniken aldrig framgår tillräckligt tydligt. Det finns utrymme för förbättring, men det är fortfarande ett väldigt lättspelat spel som inte kräver en förklädd introduktion på ett par minuter.
Du tar kontrollen, känner efter och sedan är du igång. Spelet ger dig några ledtrådar, men när du sedan börjar experimentera lite lätt med de olika funktionerna märker du att det följer en väldigt logisk fysik. Trots detta dyker det ibland upp moment som känns lite otydliga. Balansen mellan ologiskt och intressant utforskande är hårfin och ena stunden är det upplagt för att du som spelare ska få hitta svaren genom att klura ut det. Andra gånger känns det lite väl diffust för att lösa, enbart baserat på den information som spelet gett dig.
En ännu bättre karaktärsdesign
Six är den lilla protagonisten som med en väldigt spartansk design ändå är otroligt ikonisk och sätter sig snabbt på näthinnan. Hennes origamiliknande, kantiga regnrock är snyggt designad och utgör det främsta signalementet för den lilla flickan. De personer du stöter på i spelet är inte nödvändigtvis onda varelser, men de är fortfarande vanställda och obehagliga. På ett nästan komiskt sätt lyckas de se riktigt oroväckande ut och att deras intentioner är att fånga den lilla flickan gör knappast saken mindre otäck.
Den första figuren jag stöter på har ett vridet ansikte utan några egentliga drag, men extremt korta små ben. Istället har den väldigt långa, vidriga armar istället. Det är en farbror som går runt och gör det farbröder gör. Men när han får vittring på Six börjar jakten. Det är mer än en gång jag har suttit och pipigt alldeles för högt av den växande stressen när jag får Six att enträget klättra upp för en trave böcker. Samtidigt framträder skuggan av en oförklarlig terror med spindelliknande armar i bakgrunden och mina nerver vill inget hellre än att be mig dra åt helvete för att jag överhuvudtaget satte mig med det här spelet.
Om jag säger att den här varelsen är som hämtad ur mina mardrömmar skulle nog utvecklarna bara säga ”Bra! Det var tanken.”
En upplevelse som ej ska missas
Tarsier Studios, utvecklarna bakom Little Nightmares, har tidigare även gjort Tearaway, som vi recenserade för PS4. Precis som Tearaway har det här spelet en väldigt speciell känsla. Det finns mycket att känna igen, men i slutändan känns spelet ändå väldigt unikt och speciellt. Det må ha sina likheter med Limbo och Inside, men är ändå sitt eget spel. Även om det står i samma kategori. Tankarna går även till Unravel och det är definitivt bra betyg när det kommer till själva känslan som designen medför. På det stora hela är Little Nightmares ett otroligt mysigt spel som ändå skrämmer skiten ur en med sin extremt kusliga atmosfär.
