Lost Embers finansierades via Kickstarter den 14 november 2016 – i skrivande stund strax över två år sedan. Projektet drog in hela 326 103 euro innan gonggongen slog, vilket var mer än tre gånger det efterfrågade beloppet på 100 000 euro. Och det är inte svårt att se varför Lost Ember tilltalade så många spelare nog att öppna plånboken, undertecknat inkluderad.
En djurvän
I Lost Ember börjar du med att kontrollera en varg. Det dröjer dock inte länge innan du får bekanta dig med allt från fiskar och gäss till vombater och kolibrier. Det är en intressant fauna som utvecklarna delvis redan hade förutbestämt, och delvis lämnade till omröstning. Djuren du kan ta över är hyfsat jämt utspridda över den linjära spelvärlden och finns där för att hjälpa dig att både utforska och ta dig vidare till nästa viktiga punkt i storyn.
Storyn i Lost Embers handlar om själavandring. Spelets titel är en allusion till en förlorad själ som inte fått tillträde till ”Ljusets stad” och tvingas reinkarnera. Våra protagonister är två sådana själar som inte har något minne kvar av sina tidigare liv. Tillsammans måste de utforska omgivningarna för att hitta ledtrådar och få reda på sitt förflutna. Allt i hopp om att få tillträde till Ljusets stad.
Landskapsarkitektur och ättestupa
Alla genomskinligt religiösa övertoner i handlingen kommer med ett estetiskt intryck som mest drar inspiration från Sydamerika, särskilt från Maya- och Aztekkulturerna. Utvecklarna Mooneye Studios har dock inte förbundit sig mer än ytligt till vare sig kulturer eller geografi. Landskapsarkitekturen i Lost Ember är något alldeles fantastiskt att beskåda. Den påminner om något slags jordelik blandning av Avatars värld Pandora och Skies of Arcadias flygande öar. Det är en fest för ögat som verkligen eggar till upptäcktsfärd. Och det är här sömmarna som håller ihop Lost Ember börjar synas på allvar.
Osynliga väggar är ett djävulens påfund när det kommer till spel där utforskande står i fokus. Det är därför vansinnigt synd att hitta såpass många av dem i Lost Ember. Där finns tyvärr fler tveksamma val från utvecklarnas sida som stjälper på den här fronten. Eftersom spelet inte tillämpar någon livmätare alls, och därmed inte någon fallskada, så straffas du för att ramla ned från plattformar genom att snabbt manas där du stod innan du ramlade. För det mesta verkar detta till spelarens fördel, men väldigt ofta innebär det en stor omväg för att hitta en trappa eller nedförsbacke till stället du vill till. Det är irriterande och rätt klumpigt utfört.
Ljudet igen
Förhoppningsvis är år 2019 det sista året jag använder en undermålig stereo-setup till förmån för proper surround, eller något i den stilen. Lost Ember lider nämligen av samma problem jag haft med ljudet i många spel i år: ojämn mixning. Här handlar det dock inte bara om ojämn volym mellan ljudeffekter, musik och röstskådespel, utan om rent och skärt missljud. Detta gäller framför allt ljudeffekter som har med vatten att göra. Att åka i närheten av vattenfall som kolibri var särskilt motbjudande, men några bambuliknande växter som låter som bubbelplast när de böjer sig var också obehagligt fascinerande.
Vad musiken anbelangar så märks det att teamet består av många talanger. Var för sig ger styckena ett väldigt bra intryck och det gäller särskilt kompositionerna på piano. Därför är det tråkigt att den ojämna mixningen nämnd ovan gör att jag ofta lämnas till rena viskningar eller – än värre – tystnad. Jag ställer mig också frågande till de låtar i soundtracken som har text. De låter aldrig bättre än ”okej, men passar inte riktigt in”.
På tal om tal så är jag helt övertygad om att Lost Ember hade gjort sig bättre utan det. Röstskådespelet är på en gemytligt amatörmässig nivå. Med det menar jag att röstisarna för det mesta levererar en jämn kvalitet som låter bra både till röstprestation och inspelningsteknik. Rösterna i sig är dock både dåligt valda och krystade, så till den milda grad att spelet hade klarat sig bättre utan dem. Alla viktiga berättelseelement förmedlas redan alldeles utomordentligt rent visuellt; rösterna är nära på helt överflödiga.
Min brödrost
Något jag ständigt måste tänka på när jag recenserar spel på PC är att min dator är den metaforiska brödrosten som bara precis kan spela en inhackad version av DOOM. Lost Ember ser därmed stundtals rent hiskeligt ut för mig. Den geometriska programmeringen i spelmotorn gör att vargstackaren försvinner halvvägs genom texturerna i backar. Så fort jag närmar mig kanten på vad spelet vill visa upp så blir texturerna genast som filtrerade genom en PlayStation 2 och inlevelsen – immersionen – faller ihop som ett hus av piratkopierade Pokémon-kort.
Jag är imponerad att Lost Ember ens kickar igång på min PC, men det är alltså bara precis värt det. Såväl på modernare datorer som på konsoler ser spelet helt fantastiskt ut och verkar inte ha alla dessa problem med geometrin. Det kan däremot vara värt att tänka på min situation om du själv befinner dig i en liknande. Eftersom Lost Ember finns tillgängligt på såväl PlayStation 4 som Xbox One och PC (via Steam och GoG), med en Switch-version på g till nästa år, lär du inte ha några större problem att hitta en passande plattform att utforska denna vördnadsbjudande skönhet på.
