Mad Max är det andra datorspelet (det första var till NES) om den hårdhudade före detta snuten från den 35 år gamla filmen med samma namn. Ska jag vara riktigt ärlig är detta inget renodlat filmlicensspel, enligt uppgift från utvecklaren Avalanche Studios. Inspirationen kommer visserligen från filmen men denna gång är handlingen helt ny och utspelar sig i ett annat universum. Genren är ett klassiskt domedagsscenario där civilisationen har kollapsat och allt som återstår är våldsam överlevnad för att klara livhanken över de få värdefulla resurser som finns kvar.
Max Rockatansky är mannen som överlevt det sista stora världskriget och har förlorat allt. Tillvaron består mest av att planlöst åka runt i sin bil och drömma om en tid när allt var gott och grönt. Det enda som betyder något är ett fulltankat motorfordon, lika oumbärlig som hästen var för dåtidens cowboys. Mitt under en av hans körningar avbryts tillvaron abrupt av gängledaren Scrotus som misshandlar Max och stjäls hans ägodelar, bland annat hans bil Interceptor. Halvt ihjälslagen kommer Max senare i kontakt med dvärgen Chumbucket som hyser en närmast religiös tro till allt vad oljedoftande fyrhjulingar heter. Chumbucket tror att Max är en utsänd frälsare och går med på att hjälpa honom i kampen mot Scrotus och få tillbaka Max stulna bil.
Sandlåda i stort format
Det första som slår mig vid introduktionen är de enorma banorna som spänner sig över milsvider. Likt en stor sandlåda är friheten total att utforska bland de många områden som alla har sin speciella prägel. Det märks att utvecklaren Avalanche Studios lagt merparten av krutet för att få till känslan av att vara en ensamvarg ute i landet ingenstans där allt kan sluta hursomhelst. I synnerhet är bilåkandet i fokus och är ett måste för att ta sig över de vidsträckta sanddynerna och för att kunna bemöta de fiender som strosar runt i sina tungt bepansrade vrålåk. Stämningen höjs ytterligare med de vädereffekter som dyker upp med jämna mellanrum, allt från ”vanliga” sandstormar till blixtrande infernon som sätter allt i brand där asaguden Tor slår sin hammare.
Så här ser en typisk biljakt ut i Mad Max värld. Gasen i botten!
Far Cry-inspirerat upplägg
Rent spelmekaniskt påminner Mad Max om Far Cry. I varje areal finns det stationer som ska erövras för att ta sig vidare i spelet. Ju fler nedlagda baser, desto mer uppdrag som driver på storyn. Utöver huvudstoryn finns också sidouppdrag som minskar Scrotus makt över ett område och låser upp fler uppgraderingar. Det kan vara konvojer som ska sprängas i luften eller master som ska vältas för att patruller i en viss geografisk del skall bli starkare. Vill vederbörande vara riktigt noggrann finns luftballonger utplacerade som kan användas för att observera och täcka in ett område på vad som ska göras.
För att Max överhuvudtaget ska kunna ge sina motståndare en match måste han samla in skrot för att uppgradera sin arsenal. Det kan vara en starkare motor, bepansring av bilen eller en kraftfullare hagelbössa för att jämna ut oddsen i närstrider. Menyn av uppgraderingar är nästan oändlig och det kommer ta sin tid för att bli den superkrigare som härskar oinskränkt på vägarna. Ett tips är att uppgradera förmågan att reparera bilen snabbare. Tro mig, den möjligheten rekommenderas starkt för att hålla bilen i toppskick efter en förödande strid – eller rentav mitt under den när Max måste slänga sig ur vraket och kasta sig undan alla plågoandar som vill köra över honom medan Chumbucket tålmodigt lagar bilen!
Do you feel lucky punk?
Hur bra är spelet?
Jag är tveksam över hur jag ska ställa mig till spelet. Det är otroligt tillfredsställande att rusa fram i full fart och ramma ett bensinmonster för att sekunden senare se hela härligheten flyga i luften. Att köra upp jämsides en fartdåre och spränga sönder bränsletanken med ett välriktat skott skapar ett välbehag som ligger kvar länge. Jag känner mig mäktig i min skinande rustning och ju mer den pyntas desto mer ökar min kaxighet att utmana varenda kotte som tror sig stå pall för min rullande knytnäve. Biljakterna, tillsammans med de stora banorna och det generösa uppgraderingssystemet, är tveklöst de bästa partierna och lyfter spelet högt. Det är tempo och action som kombineras till en sammanhängande helhet. Tyvärr blir resten av spelet ganska repetitivt efter ett tag när det ena uppdraget efter det andra avlöser varandra i rask takt utan att lämna några bestående intryck. De långa avstånden kan ibland också bli tröttsamt även om jag förstår tanken bakom det.
Den artificiella intelligensen är heller inte mycket att hurra för när kombattanter glatt rusar fram utan eftertanke för sina egna liv. Jag såg flera gånger exempel på fiender som sprang rakt in i rävsaxar eller blint stirrade innan de kastades över min motorhuv vid en av alla otaliga bilstrider. I närstrid väller de fram i mängder och visar hyggligt motstånd, dock utan några taktiska manövrar eller samarbete med sina (hjärndöda) kollegor. Här hade Avalanche Studios kunnat höja ribban en aning för att utveckla spelupplägget – och i längden spelupplevelsen.
Persongalleriet är tunt och skapar inga större känslomässiga förbindelser som engagerar spelaren utöver det som är absolut nödvändigt för att föra fram handlingen till det bistra slutet. Oftast handlar det om ytliga kontakter gällande information som Max behöver för att få tillgång till nya uppdrag. Hade det kunnat sett annorlunda om utvecklaren satsat på en mer personlig kampanj med en rak tråd utan alla sidouppdrag?
Till syvende och sist är Mad Max ett skapligt actionspel som levererar underhållning med bilburna strider i mängder under hektiska premisser. Det är inte dåligt men lanserar inga nyheter som bryter den ibland monotona tristessen mellan de identiska uppdragen. Det är ett tryggt och traditionellt actionlir som inte sticker ut från mängden. Kan du bortse från bristerna är det bara att tuta och köra för fulla muggar.
Mad Max finns ute nu till Playstation 4, Xbox One samt PC.
